Umberto Saba: Ulisse

Umberto Saba hör till mina ”huspoeter”. Han har visat sig här under pausträdet en gång med dikten ”La capra” (Geten) och jag tror också med kärleksdikten ”A mia moglie” (Till min hustru), där han bland annat liknar hustrun vid en ung höna med vindrufs i nackfjädrarna. Och här idag kommer ”Ulisse”, den dikt som jag nog är mest fäst vid av alla Sabas:

mare
Un altro mare – men inte det hav Claudio Magris talar om där…

Nella mia giovinezza ho navigato
lungo le coste dalmate. Isolotti
a fior d’onda emergevano, ove raro
un uccello sostava intento a prede,
coperti d’alghe, scivolosi, al sole
belli come smeraldi. Quando l’alta
marea e la notte li annullava, vele
sottovento sbandavano più al largo,
per fuggirne l’insidia. Oggi il mio regno
è quella terra di nessuno. Il porto
accende ad altri i suoi lumi; me al largo
sospinge ancora il non domato spirito,
e della vita il doloroso amore.

Och detta är dikten i Anders Österlings översättning:

I ungdomstiden brukade jag segla
utmed Dalmatiens kuster. Skärgårdsöar
ur bränningsskummet stego, där blott sällan
en fågel dröjer, lysten efter byte –
täckta med alger, slippriga, och sköna
i solen som smaragder. När så högsjön
och natten höljde över dem, vi bredde
ut mot det öppna havet våra segel
att fly försåten. Men i dag mitt rike
är denna värld, som tillhör ingen. Hamnen
tänder för andra sina ljus. Jag drives
till havs ännu av en okuvlig ande
och av den bittra kärleken till livet.

En tanke om “Umberto Saba: Ulisse

Kommentera