Ur ”Förklädd gud”

Jag tänker på en resa jag gjorde till Aten för några år sedan tillsammans med en väninna, på våra vandringar i staden och runt omkring uppe på Akropolis. Och på den här känslan av att Grekland alltid är klassisk tid mitt i det moderna, åtminstone för besökaren utifrån.

Tempel, gudar, herdar, fauner eller doriska, joniska och korintiska kapitäl… Artemis, Apollon och Hefaistos verkar röra sig i tempelskuggan. Och tanken går också lätt till andra besökare som också känt eller kanske till och med ibland befäst närvaron av den forna tiden i dagens grekiska värld.

Jag vill läsa ur Förklädd gud av Hjalmar Gullberg. Det diktverket andas en sådan ursprunglighet att vår tids avgaser och buller förflyktigas till fantasi, när man går in i det. Så här börjar dikten:

Vem spelar på en pipa

en låt av gryningsluft,

för himmelsk att begripa,

höjd över allt förnuft?

Vem äger lösenorden,

flöjtvisans dolda text?

Vem spelar på jorden

för djur och växt?

Vem är den gode herden

som för sin flock i vall

och som med gräs förser den

och toner av kristall?

Vem går på betesängar

i sommardagens kvalm

och sover bland drängar

på jordisk halm?

Jag vill läsa lite till, för jag tror eller tycker att det här som strax följer är diktens vackraste eller mest suggestiva rader:

Apollon bor i ett tessaliskt stall.

Ej bär han lager kring sitt gyllne hår:

han sändes från Olympens gudahall,

dömd att försörja sig som dräng ett år.

Det bor en gud i ett tessaliskt stall.

Bland tjänstefolket vandrar han förklädd.

Längst ner vid bordet är hans sked och skål.

Bland kreatur i ladan är hans bädd.

Han äger intet jordiskt föremål.

I herdekappa går en gud förklädd.

Lars-Erik Larsson: Förklädd gud

Kommentera