Jag får tiga här för jag måste lägga mitt sägande någon annanstans, under uppsatser, i förberedelser, översättningar och recensioner. Jag knogar så det blogar. Men ni kan få läsa Heine. Han är alltid läsvärd och farligt tve- ja, fler- eller mångtydig. Han gör en elak boll av skönhet och romantik. Han är rolig och finurlig med det underbara och gör oss besvikna på ett så härligt sätt att vi upphör att önska oss vår – kanske lite banala – förhoppnings uppfyllelse.
Lotosblume
Wahrhaftig, wir beide bilden
Ein kurioses Paar,
Die Liebste ist schwach auf den Beinen,
Der Liebhaber lahm sogar.
Sie ist ein leidendes Kätzchen,
Und er ist krank wie ein Hund,
Ich glaube, im Kopfe sind beide
Nicht sonderlich gesund.
Vertraut sind ihre Seelen,
Doch jedem von beiden bleibt fremd
Was bei dem andern befindlich
Wohl zwischen Seel und Hemd.
Sie sei eine Lotosblume,
Bildet die Liebste sich ein;
Doch er, der blasse Geselle,
Vermeint der Mond zu sein.
Die Lotosblume erschließet
Ihr Kelchlein im Mondenlicht,
Doch statt des befruchtenden Lebens
Empfängt sie nur ein Gedicht.
Heinrich Heine (1797-1856)
Hahaha… Bodil. Fint att du med Heine påminner mänskligheten om sånt den vill blunda för. 🙂
Har alltid älskat hans dikter.
Jag tänkte jag skulle fuska… Det finns en ung man vid namn A.Z. Foreman som översätter dikter från tyska till engelska – han har väglett mig förut, men hur bra han är vet jag förstås inte. Länken leder till Lotusblomman: http://poemsintranslation.blogspot.com/2010/03/heinrich-heine-lotus-flower-from-german.html
Fel av mig (eller fel av Foreman…) det är ju inte alls samma dikt! Din lotus är bättre, Bodil, det skulle nog Heinrich också tycka, om han bloggade.
Ja, den här lotusen är väl lite ”biskare” än den du hittade, Gunnar. Jag vet tyvärr inte vilken av dem som HH skrev först. Intressant i alla fall att se dem ”bredvid” varandra.