I skogen Väglöshet

Jag har ett litet bibliotek med mig hit ner till min sydslaviska tillvaro, ett litet bibliotek som växer, men ändå fortsätter att vara litet. Böckerna jag tog med mig valde jag med omsorg. En av dem är Bertil Malmbergs Under månens fallande båge, som jag läste ofta i för några år sedan.

Igår kväll läste jag kanske hälften av dikterna i samlingen igen. Jag letade inte efter någon särskild, men jag fann den här:

Barnet i måneskogen

Jag har gått vilse.
Var är min mor?
– Jag vet ej var jag irrar.
Har glömt var jag bor.
Jag hisnar jag bävar
vid silverdjupets rand
och ändå är det någon
som håller min hand.
Som en otydlig spegling
i en mörknande brunn:
så skymtar jag hans panna
hans ögon hans mun.
Jag känner honom icke.
Jag vet ej vad han vill.
Men jag har ju ingen annan
att trygga mig till.
Han leder mig. Jag följer.
Det är allt jag vet.
Han för mig allt djupare vilse
i skogen Väglöshet.

°°

Och den här:

I skogen Väglöshet

I skogen Väglöshet
i tjärnens dunkel
i ensamhetens sjö
där vill jag fiska
silverfiskar
trolska glädjefiskar
sprattlande hemlig lust
åt dig åt mig
medan månen går upp.

I skogen Väglöshet
i tjärnens dunkel
i ensamhetens sjö
där vill jag fiska
svarta fiskar
samvetsfiskar
tunga som stenar
krökande
mot ängslande djup
mitt vidjespö
under månens fallande båge.

4 kommentarer till “I skogen Väglöshet”

  1. Nästan smärtsamt vackra dikter! Tack Bodil för att du visar oss dem.
    Känner du till boken ”Mamma som Gud” av Gabriela Malinescu?
    Hörde den recenseras igår och blev nyfiken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *