Under den här julen har jag fallit huvudstupa handlöst över en dikt av Bertil Malmberg och jag har ännu inte lyckats resa mig igen. Jag vet inte vilken diktsamling den hör hemma i och jag vet inte heller om den har ett namn. Jag hoppas bara att jag inte förvanskat något när jag skrev av den. Se här:
Han travade genom vårarna,
riden av ingen,
riden allenast
av egenviljan,
blott styrd, blott pressad
av godtyckets nakna,
smidiga lår.
En hingst ur äventyren…
Och manen den blåste för vinden.
*Nu ser vi honom
på fjället, uråldrig,
skymtande i stallet,
ännu med splittrade hoven
retligt stampande
- ett uråldrigt hästspöke,
ensamhetens patetiske krubbitare.*
Detta skulle vara en bild av Knut Hamsun – eller har jag drömt det? ”Han travade genom vårarna, riden av ingen” – vad är det som gör att jag så helt förlorar jämnvikten av de här två diktraderna? Ja, hela strofen är oerhörd, denna rörelse framåt, dennna obehärskbara behärskning – och formuleringen ”godtyckets nakna, smidiga lår” – smaka på den! I de två mittraderna sedan minskar trycket framåt och allt luftas igenom och fylls av ett slags lätthet, ett kort ögonblicks lätthet. Och slutstrofen – den bär innanför sitt skrovliga skal ännu en gång den första. Detta är ungdomen, detta ålderdomen. Detta är livet, detta döden.
Bodil, jag ville bara säga att jag tycker om dikten på samma sätt som du. Den innehåller några obetalbara rader. Jag drabbas av dem därför att jag just i dessa dagar funderar mycket på vad ”riden av ingen” egentligen betyder och för att min egen ”ritt” genom livet ter sig alltmer patetisk.
Varm kram, gott nytt, din vän i vinden Thomas
Thomas,
hela dikten är oerhört stark. Slutraden ”ensamhetens patetiske krubbitare” innehåller så mycket kraft i sitt elände att jag nästan blir ”hög” på den. Där!
Och nu när jag läser dina rader här vandrar tanken ”oförmedlat” (eller ska jag säga omedvetet förmedlat av dig?) till Leonard Cohens ”Ballad of the absent mare”…
Gott nytt år och kram till dig!
Jo, den handlar ju om hur nationalskalden Hamsun förvandlas, eller kanske låter sig förvandlas, till paria. Med cyklopöga, 1950; ”Hällristning” heter den.
Tack Oskar,
ja, det var dig jag väntade på för att få klarhet i det här. *Med cyklopöga* ska jag nu skaffa mig. Finns det fler dikter som griper som den här i den, så måste jag läsa hela diktsamlingen.
”Förvandlas till paria” – ändå är det något väldigt kraftfullt och imponerande över denna ”paria”.
Namnet ”Hällristning” fryser fast denna kraft och liksom konserverar den till evighet.
Bodil – en önskan om
ett gott nytt år!
Av Malmberg har jag endast en bok. Den innehåller urval ur hans diktsamlingar, samt hela ”Åke och hans värld” och en del ur ”Ett stycke väg”, ”Ett författarliv” och ”Förklädda memoarer”.
Jag tittade nu som hastigast på de nio dikter som finns med från ”Med cyklopöga”, men min blick råkade stanna längst vid en dikt som visade sig var sista dikten ur föregående diktsamlings urval ”Men bortom marterpålarna” fr. 1948.
Tordyveln
Jag beklagar dig
tordyvel,
som bökar så ensam i jorden.
Myrorna, de vimla ut och in
med gemensamma ägg,
med gemensamma rov
– hjälpande varandra,
begravande sina döda.
Men vem hjälper dig,
när du ligger, levande eller död,
på svarta ryggen?
I min julklappshög med böcker ingår för övrigt ”Hamsun” av Sigrid Combüchen och jag kommer inleda det nya året med att börja läsa den.
Tack Agneta,
jag önskar förstås dig ett gott nytt år också. Och tack för din medverkan här under det gångna året.
Jag läser nu ”Tordyveln”.
Förresten gav jag min far Sigrid Combüchens ”Hamsun” i julklapp…