Låt oss stiga in i den lilla bokhandeln i Vrchlabí igen:
Vi går till hörnet där den tyskspråkiga litteraturen finns och snurrar lite på stället med de vackra böckerna från förlaget Vitalis och så plockar vi ner den här:
Jag slår upp sidan 47 och läser högt:
Die Vorüberlaufenden
Wenn man in der Nacht durch eine Gasse spazieren geht, und ein Mann, von weitem schon sichtbar – denn die Gasse vor uns steigt an und es ist Vollmond – uns entgegenläuft, so werden wir ihn nicht anpacken, selbst wenn er schwach und zerlumpt ist, selbst wenn jemand hinter ihm läuft und schreit, sondern wir werden ihn weiterlaufen lassen.
Denn es ist Nacht, und wir können nicht dafür, daß die Gasse im Vollmond vor uns aufsteigt, und überdies, vielleicht haben diese zwei die Hetze zu ihrer Unterhaltung veranstaltet, vielleicht verfolgen beide einen dritten, vielleicht wird der erste unschuldig verfolgt, vielleicht will der zweite morden, und wir würden Mitschuldige des Mordes, vielleicht wissen die zwei nichts voneinander, und es läuft nur jeder auf eigene Verantwortung in sein Bett, vielleicht sind es Nachtwandler, vielleicht hat der erste Waffen.
Und endlich, dürfen wir nicht müde sein, haben wir nicht so viel Wein getrunken? Wir sind froh, daß wir auch den zweiten nicht mehr sehn.
…
…
Vad ungefär kan det bli på svenska?
De förbispringande
Om man om natten promenerar längs en gränd och det kommer en man, som syns på långt håll – för gränden för uppför en backe och det är fullmåne – springande emot oss, så kommer vi inte att gripa tag i honom, inte ens om han är svag och klädd i trasor, inte ens om någon springer efter honom och skriker, utan vi kommer att låta honom springa vidare.
För det är natt och vi kan inte hjälpa, att gränden i fullmånens sken för uppför en backe och dessutom kanske de två jagar varandra för nöjes skull, kanske förföljer de båda en tredje, kanske blir den förste oskyldigt förföljd, kanske vill den andra mörda, och vi skulle bli medskyldiga till mordet, kanske vet de två inte om varandra och var och en springer bara på eget ansvar till sin säng, kanske är de sömngångare, kanske bär den förste vapen.
Och slutligen, får vi inte vara trötta, har vi inte druckit massor av vin? Vi är glada att vi inte heller ser den andre längre.
Trots min ringa beläsenhet har det roat mig att försöka tolka den här texten. Vilket kanske inte låter sig göra i någon objektiv mening. Texten tycks vara vidöppen för subjektiva tolkningar. Jag fick en märklig association till ett klassiskt moralfilosofiskt problem. Jag tänker på det så kallade trolley-problemet. En skenande spårvagn kommer att döda TVÅ personer (A och B) på spåret om jag förhåller mig passiv. Men jag har möjlighet att ingripa aktivt i skeendet genom att lägga om en växel. Spårvagnen tar då en annan väg och dödar i stället EN person (C).
Är det rätt eller fel att vara passiv? Är det rätt eller fel att ingripa?
Spontant tycker nog de flesta att det är bättre att en person dör än att två gör det. Men har jag verkligen rätt att ingripa i C:s öde på detta sätt? Har han inte en okränkbar rätt till sitt eget liv? Bör jag ”leka Gud”, som en religiös människa kunde uttrycka saken?
Man kan komma till olika resultat, beroende på om man har en instrumentell människosyn (vissa former av utilitarism) eller om man är exempelvis libertarian. Den senare kommer att hävda människans absoluta okränkbarhet. Det är inte fel att ha tur, dvs att råka stå på rätt spår.
Men antag att du räddar 100 personer genom att döda en? Finns det en gräns för antalet personer som bör räddas?
Slutsats: Moraliska avgöranden kan vara mycket svåra.
Vad har detta med Kafka-texten att göra? Jo, jag identifierar Kafkas förvirrade betraktare med ”mannan vid växeln”, som brottas med att tolka det han ser, och som undrar om han borde ingripa. Liknelsen haltar i flera avseenden, men spårvagnsscenariot var det enda som föll mig in när jag läste Kafka-texten.
(Jag har härmed gjort min ömkliga debut som litteraturkritiker.)
Hej Lars,
tack för att du visar din tolkning här. Ofta tänker jag på att det är skönt att inte kunna påverka alla skeenden. Hur mycket skuld skulle jag inte dra över mig – och elände över andra – om jag hade denna makt! Den här ”dispensraden” tycker jag om: ”Und endlich, dürfen wir nicht müde sein, haben wir nicht so viel Wein getrunken? ” Kafka kan vara så förfärligt rolig.
Även om mitt hittillsvarande intresse för skönlitteratur har varit begränsat (jag har ägnat fyrtiofem år av mitt liv åt att läsa och skriva tekniska rapporter), så tycker jag att din blogg är ett ljus i mörkret. Inget trams, även om jag hoppas att man som kommentator tillåts vara lite ironisk och skämtsam ibland.
Jag är gammal nog att ha läst tyska i skolan och jag har sedan läroverkstiden (ja, det fanns ”läroverk” en gång i tiden) haft ett slags latent fascination inför tysk kultur och det tyska språket. Inklusive utanverk som frakturstil mm. Vi läste ”Tonio Kröger” i skolan, minns jag.
Kanske har även den kultförklarade tyska grammatikboken av Hjort – Lide, bidragit till min fascination:
”Als Vater verbiete ich dich zu rauchen”.
”Johann war rot wie ein Krebs.”
”Da erblickten wir die schwedische Flagge, deren gelben Kreuz i der Sonne glänzte.”
(Nedskrivet ur minnet. Hoppas att det blev någorlunda rätt.)
Dessa citat är huggna i sten i min hjärna. Inga motsvarande hågkomster har jag på vare sig engelska eller franska. Underligt, eller hur?
Att du lyfter fram centraleuropeisk tyskspråkig litteratur på det sätt som du gör är värt allt beröm. En utrotningshotad kategori på den svenska kulturscenen.
Det mesta på din blogg ligger långt över min kompetensnivå (utom fotografierna!), men jag finner stort nöje i att följa den och bli inspirerad. Som (”als” = som, i egenskap av) relativt nybliven pensionär har jag numera tid att odla min själ.
En av dom bästa tevereklamfilmerna som någonsin gjorts (i min och många andras mening…) var för The Guardian för en hel del år sen. Den finns säkert på YouTube, men skit i det, ord är bättre. Så här:
En åldrig (vit) kvinna går ledbrutet upp för en gata, lutande sig på shoppingvagnen, det är ett ganska fattigt område, hon är på väg hem, hon har handlat hundmat och filmjölk.
Då – bakom henne kommer en ung (svart) man runt hörnet. Han får syn på vår gamla tant – och sätter av i rusande fart mot henne (bakifrån alltså) med ett ansiktsuttryck som är förvridet i våldsamma känslor.
Vid det här laget har varenda tittare – jag lovar: svart, vit, brun, whatever – nu fått intrycket att den svarte unge killen ska råna den vita gamla tanten, det är så fullständigt övertygande, man ser honom springa, och man värjer sig i all sin antirasistiska patos…
Men killen kommer fram till den gamla tanten, tar tag i henne och lyfter skickligt och snyggt undan henne från en fallande blomkruka uppifrån ovan (eller vad det nu var), han räddade livet på henne, i en briljant gentelmansk åtgärd.
Tagline: ”The Guardian tells you the real story”, eller nåt i den svängen. Fördom punkterad. End of story.