Jag har fått en roman av den lettiska författaren Inga Abele, hennes första, i min hand. Tidigare har jag läst en del prosadikter av henne i tysk översättning och några av dem har jag på prov översatt vidare till svenska. De finns i Salongen. Jag har nu läst mig ungefär halvvägs in i Elden väcker ingen och ännu verkar allting ganska öppet. Lite känner jag visserligen den kvinnliga huvudpersonen, men jag anar bara suddigt vilka vägar hon kommer att ta.
Alldeles i början möts läsaren av den här täta varma bilden:
I det skarpa solljuset bakom fönstren flyger två vita fjärilar upp, sammantvinnade. Genom rutan faller en gyllene fläck som spiller ut över soffkanten, höstflugorna intar den surrande, de som biter så smärtsamt. Florence knäpper en röd klänning. De gyllene knapparna brinner i solljuset.
Utanför gal tuppen. Någonstans skäller hundar.
Florence andas in solens doft.
Någon sida längre fram ser Florence på sig själv i spegeln:
Hon ser sig själv i den stora spegeln – så grovt tillyxad hennes kropp är. Skulptören måste ha saknat beslutsamhet när han ur barnets magra lemmar skulle tälja fram en ung kvinnas armar och ben, de är långa och otympliga som på ett föl. Och nacken är alltför envis.
En vän i barndomen kastar sig ner från järnbron över Daugava med ett element fastbundet vid ena ankeln.
Nej, döden inträffar inte. Den antingen är, eller inte.
Florence växer upp, gör karriär, kommer ut i den ”stora världen”, lever ett ”modernt liv”, men en dag återvänder hon för några korta ögonblick till lägenheten där hon växte upp. Den bebos nu av en fattig rysk kvinna som behållit de gamla möblerna från Florences barndomshem. Kvinnan lever där som i ett slag museum. Florence får se sig om:
På den här sidan förhänget var det lugnt. Men där inne kom en ström av minnen som var så stark att den nästan slog omkull Florence. Strömmen var helt osynlig, den började i rummet och drog upp genom Florence, som genom en skorsten, upp mot himlen. Hon tyckte sig se pappa sitta på sängen och stryka sig över knäna. Och där, på fönsterbrädan, bredvid en enorm Kristi törnekrona satt Mareus och tittade ut på regnet som gjorde glänsande ringar i alla pölar i kvarteret, han sög på en av törnekronans röda blommor, i vars mitt den sötaste nektar glänste som bärnsten.
Kanske är denna scen ett slags vink om det skifte som sedan inträder någonstans i bokens mitt. Innan dess har vi under en tid befunnit oss i en urban värld med Riga i centrum och diverse europeiska storstäder i periferin. Men nu hamnar vi plötsligt tillsammans med Florence i en fattig upplöst by i skogskanten befolkad av människor som inte hör till den moderna tiden och mycket påminner mig här om stämningarna i Nora Ikstenas Livets fest eller Olga Tokarczuks Daghus, natthus. Här börjar det sjuda av ett slags undersidans liv. Jag undrar vart Inga Abele tänker föra mig och de andra läsarna.
PS Översättningen är gjord av Austra Kreslina och boken är utgiven av Ariel Skrifter.