Ur ett verkligt brev från E.T.A. Hoffmann

Jag ska inte trötta er med att berätta var jag har fått den här boken ifrån:

p1050468

Ja, det här är alltså ett sådant där sammelsurium av texter som binds samman av en platsens tråd. Man kan naturligtvis tycka allt möjligt om dylikt. Nå, i raden av texter har jag hittat en pärla, ett utdrag ur ett ”verkligt brev” (det finns också flera fiktiva) brev från E.T.A. Hoffmann:

Aus einem tatsächlichen Brief an einen Freund in Rathenau, Juli 1819

…Den linken Fuß schon aufgehoben, um in einen kleinen französischen Reisewagen zu steigen, der mich nebst meiner Frau mittelst vorgespannter Pferde ins schlesische Gebirge bringen soll, sage ich Ihnen noch, daß der Doctor Atterbom bey mir war und mich ungemein witzig gefunden hat. Zwei oder drittehalb Monat will ich mich in Schlesien und Böhmen umhertreiben und mich dabei reinwaschen von allen kammergerichtlichen und schriftstellerischen Sünden! Haben Sie ein gutes Fernrohr, so bitte ich den 30. Julius, Morgens 11 Uhr, nach der Koppe zu schauen, ich werde nicht verfehlen, Ihnen einen freundlichen ”Guten Morgen” zuzuwinken…

På svenska:

Ur ett verkligt brev till en vän i Rathenau, juli 1819

… Med den vänstra foten redan lyft för att kliva upp i en liten fransk diligens, som ska föra mig tillsammans med min fru medelst förspända hästar till de schlesiska bergen, säger jag er nu, att doktor Atterbom var hos mig och tyckte att jag var ovanligt rolig. Två eller två och en halv månader tänker jag ströva omkring i Schlesien och Böhmen och på det viset tvätta mig ren från alla kammarrättsliga och författarmässiga synder! Om Ni har en bra kikare, så ber jag Er att på morgen klockan 11 den 30 juli titta mot Schneekoppe, jag kommer inte att underlåta att vinka ett vänligt ”godmorgon” till Er…

p1050159
Och vi har ju en bra kikare…

PS ”Reisewagen” ska nog inte översättas med ”schäs”, men jag inte så bra på vagnar så det får stå så tills jag får ett bättre förslag.

PPS Jag fick nu av en vän förslaget "diligens", som jag tacksamt tar emot.

37 tankar om “Ur ett verkligt brev från E.T.A. Hoffmann

  1. Är den doktor Atterbom som nämns i brevet, möjligen svensken Per Daniel Amadeus Atterbom, som vistades i Tyskland 1817–1819?

  2. Agneta, jag tror det – och jag tycker det i så fall ger en liten extra knorr åt brevet – fast helt säker är jag inte, men det går förmodligen att ta reda på.

  3. Mysteriet tätnar. Möttes de två verkligen?

    ”Av de celebriteter Atterbom hoppades träffa var det bara E.T.A. Hoffmann som envist höll sig undan.”

    Så skriver Horace Engdahl i en introduktion till första bandet av P. D. A. Atterboms ”Minnen från Tyskland och Italien (utgiven av Svenska Akademien, som pdf här:

    http://www.svenskaakademien.se/web/b835d098-e5a9-49f1-a352-670f1b92a130.aspx

    Atterbom blev nog sur på Hoffmann, för han skriver så här om Hoffmann i sina Minnen (citerat från Ny illustrerad svensk litteraturhistoria, band 3 (där stavningen inte som i Svenska Akademiens utgåva har moderniserats):

    ”enformig med sina djeflerier” … ”Ett märkvärdigt phenomen af personlig disharmoni och ästhetisk överhettning, af oupphörlig kamp mellan hvardagsverldens platta prosa och de eviga idealen, ett slitande chaos af välljud och missljud, som han sällan på annat sätt upplöser, än med ett vildt förtrampande af alla de sparsamma blomster, med hvilka vårt arma Närvarande är beströdt, ett ironiskt hån, som grensar till menniskohat, ja till vansinnighet…”

    Språket v a r roligare förr.

    Hmm… att följa Under pausträdet är ett farligt tidsfördriv. Man hamnar lätt på intressanta sidospår.

  4. Lennart,
    intressant, jag känner mig frestad att försöka få kontakt med Horace Engdahl för att fråga honom vad han anser om det här ”verkliga brevet” från E.T.A Hoffmann.

  5. Bodil, har du läst Hoffmanns ”Katten Murrs tankar om livet samt fragmentarisk biografi över kapellmästaren Johannes Kreisler i form av slumpvisa makulaturblad”? Jag fann precis en recension av den svenska utgåvan som kom 2007. Kattattack på kälkborgaren

    Däri står bland annat:
    »Det kluvna berättandet blir därmed en spegel av Hoffmanns egen dubbelnatur, å ena sidan pliktrogen ämbetsman, ”detta underbaraste av alla Kriminal-Råd” som Atterbom kallade honom, å andra sidan en romantisk diktare som specialiserat sig på kusliga berättelser med en omisskännelig erotisk underton.«

  6. Agneta,

    ja, det har jag, men det var länge sedan och ändå kanske inte tillräckligt länge sedan, så minnet är lite suddigt.

    På det här låter det ju som om Atterbom skulle ha träffat Hoffmann åtminstone någon gång, hur kunde han annars komma fram till att denne var ”det underbaraste av alla Kriminal-Råd”? Eller?

    Tack! (Vi söker vidare, för nu måste de två motsägande berättelserna ställas mot varandra.)

  7. Kanske syftar Atterbom med “det underbaraste av alla Kriminal-Råd” enbart på läsning av Hoffmann?

  8. Lägesrapport avseende beställd undersökning.

    Jag har skummat igenom hela Berlin-avsnittet i Atterboms Minnen från Tyskland och Italien. Atterbom skriver ganska utförligt om Hoffmann och om hur denne höll sig undan. Det får därför anses helt säkert att Atterbom INTE träffade Hoffmann under detta Berlin-besök. Engdahl har alltså rätt. Men om jag har fattat rätt, så skedde bokens Berlinbesök under sommaren 1817. Hoffmanns brev, å andra sidan, är ju skrivet 1819, och han skildrar ett möte med Atterbom på ett sätt som ger intryck av att träffen ägt rum helt nyligen, dvs två år senare än Berlinbesöket. Brevtexten låter ärlig, så mycket talar väl för att Atterbom verkligen träffade Hoffmann 1819. Kanske passerade Atterbom Berlin igen på hemvägen från Italien? Något sådant återbesök skildras inte i boken, men kan ju ha ägt rum ändå.

    Atterboms resa anses ha skett 1817-19 (har jag läst). Eftersom Berlin-besöket skildras tidigt i boken, på utresan, så är det väl troligt att det skedde redan 1817. Det borde vara lätt att få verifierat.

    Nu får ni andra bloggläsare ta över och hjälpa till med ytterligare fakta i målet. Eller såga min teori, vilket den kanske förtjänar.

  9. Lars, det låter ju troligt att de träffades vid Atterboms hemfärd i stället och enligt Hoffmanns brev bör mötet då ha skett den 28 juli 1819.

  10. Det var roligt att botanisera i Atterboms reseskildring. Han skriver mycket underhållande. Jag läste i den version som finns på nätet, men jag funderar på att försöka komma över boken i pappersutgåva. Han skriver bl. a. om trakter som du har uppmärksammat, Bodil. Jag tänker i första hand på Mark Brandenburg. Jag har, i Lennarts efterföljd, klippt några citat ur boken med anknytning till Atterboms fåfänga försök att träffa E. T. A. Hoffmann i Berlin 1817. Se nedan. Det första klippet saknar dock denna anknytning.

    Några utdrag ur Atterboms ”Minnen från Tyskland och Italien”.

    Sid 58: ”Till höger ser man då genast Tyghuset, en stor och skön byggnad, på vars borggård de inre väggarna, sällsamt nog, av den ovannämnde Schlüter blivit smyckade med 21 Larver, i förfärlig styrka, sanning och omväxling föreställande lika många arter av döende personers ansikten. ”

    Anm. Med referens till en tidigare diskussion på bloggen om orden ”tyg”, ”nattygsbord” och ”nattduksbord”. ”Tyghuset” handlar i detta fall om en ”arsenal”, dvs om ett vapenförråd. Jmfr min gamla kommentar om KATF, Kungliga Armétygförvaltningen.

    Vad ”Larver” är vet jag inte. Kan någon upplysa mig?

    Sid 61: ”Jag ämnar snart söka en och annan bekantskap bland Berlins litteratörer och snillen, t. ex. Schleiermacher och Hoffmann. ”

    Anm. Smaka på formuleringen ”litteratörer och snillen”.

    Sid 66-67: ”Ingen kan för övrigt neka, att ju den estetiska kulturen här blivit populär; den har stigit ända ner till skoputsare och pigor. — Min städerska besvor mig att ej glömma se Schillers ”Jungfrau”; ”es ist”, sade hon, ”ein dramatisches Gedicht, das der Deutchen Nation Ehre macht!” På tröskeln till huset där jag bor, satt i går kväll en betjänt, såg på aftonrodnanden och sjöng, med försmältande röst ur operan Undine: ”Rauscht ihr grünen Bäume durch die goldne Nacht” m.m. Alla barnflickor läsa Fouqué och Hoffmann. Har du ännu gjort bekantskap med den senares Nachtstücke? De ha vida mindre behagat mig, än hans Fantasier i Callots manér. Han berättar med lika mycken lätthet som uppfinning, men går nog enformigt ut på att skaka nerverna med de utsöktaste gruvligheter. Han bör akta sig, att ej slutligen hans läsare finna själva helvetet vardagligt. ”

    Sid 78-79: ”Liksom Lafontaine med sin huslighet och Fouqué med sitt riddarliv, så börjar nu Hoffmann att bli enformig med sina djävlerier. Detta genialiska original har fallit på den vurmen att förälska sig i helvetets skönhet och dukar opp för sina läsare så många Belsebub-rätter, att slutligen all matlust förgår dem, eller åtminstone all smältningsförmåga. — Jag var högst nyfiken att se en så besynnerlig individualitet ansikte mot ansikte, men det är nästan omöjligt att få råka honom; han tycks ej älska besök och låter merendels svara främlingar, antingen att han är sjuk, eller att han är borta. Detta kan jag dock ej särdeles förtänka honom; ingenting är mera ledsamt, än gapares påhälsningar. Sista gången, ett par dagar före min avresa, sökte jag honom i sällskap med General Helvig och Oehlenschläger, som bägge personligen känna honom, men lika förgäves. Det hjälper ej stort att bjuda honom i något hus, där han ej självmant har lust att infinna sig; han kommer, men talar ej ett ord, dricker sitt te och gör förunderliga miner. Man säger att han ser ut ungefär så, som han i sin Sylvester-Nacht skildrat ”mannen utan spegelbild”, och har i sitt lynne någonting lika demoniskt och spökaktigt, som i sin gestalt. Du märker således, att man ej lätt kommer detta underbaraste av alla Kriminal-Råd inpå livet, ifall man ej så griper an saken som Brentano, vilken ej länge sedan vistades i Berlin och själv är ett stycke helvetesbo. — etcetera —”
    Anm. Vad sägs om formuleringen ”ingenting är mera ledsamt, än gapares påhälsningar”?

    Visst är Atterbom ganska rolig?
    ”Recht kul” som en av mina klasskamrater på språkkurs i Wiesbaden skrev i ett brev till mig 1955.
    Men då gällde det inte Atterbom, utan en rundresa bland ”Rhein-borgar”.

  11. Tack Lars,

    för de spännande citaten – nu fick vi dessutom det där om ”det underbaraste av alla Kriminal-Råd” i sitt sammanhang. Det här lockar till Atterbomläsning – ja, jag känner mig riktigt upprymd vid tanken på vad jag skulle kunna hitta hos Atterbom. Tack!

    Och ändå kvarstår väl själva gåtan. Träffades Atterbom och Hoffmann? (Jag letar efter en väg att nå Horace Engdahl, för han kanske vet något mer sedan han skrev den där introduktionen till Minnen från Tyskland och Italien.)

  12. Frågan är om det finns en gåta. Varför ifrågasätta trovärdigheten hos Hoffmanns brev? Och det finns ju ingen motstridighet visavi Horace Engdahls kommentar, som bara relaterar till det som står i Atterboms bok. Men boken slutar i Italien, och säger inget om vad som hände sedan. Jag har inte uppfattat Engdahls kommentar som att han hävdar att Atterbom ALDRIG träffade Hoffmann. Men jag kanske har fel på den punkten.

    Bortsett från ovanstående, så bör du ändå kontakta Horace Engdahl, tycker jag. Om han inte känner till Hoffmans brev, så blir han säkert tacksam över att få veta. Och om han redan känner till brevet, vore det ju intressant att få hans kommentar.

  13. Bodil, du kanske missade en av mina kommentarer (nr 8)?
    Atterbom skildrar i boken ett besök i Berlin, som bör ha skett sommaren 1817. DÅ träffade han uppenbarligen inte Hoffmann. Men han kan mycket väl ha gjort det på vägen hem från Italien, dvs efter det tidsintervall som själva boken skildrar. Agneta tror (kommentar nr 9) att träffen ägde rum den 28 juli 1819.

  14. Fel av mig. Jag upptäcker nu att jag har misstagit mig beträffande hur långt ”Minnen …” sträcker sig i tiden och geografin. Den pdf-fil som jag läste på nätet innehöll i själva verket inte slutet på reseskildringen. Jag har nu hittat den andra pdf-filen, varav framgår att Atterbom faktiskt återvände till Berlin. Jag skall nu ta itu med att läsa sista delen och se om jag hittar några spår av Hoffmann där. Om boken kan antas skildra händelser även sommaren 1819, och Atterbom inte nämner någon träff med Hoffman, då finns nog gåtan kvar i alla fall. Jag återkommer.

  15. Läste igen brevutdraget från Hoffman och ser att min uppfattning om att Hoffmann och Atterbom träffades 28 juli inte direkt går att utläsa, men någon dag i juli 1819 bör det ha varit och då troligen i samband med Atterboms hemresa till Sverige.

  16. Lyssna! – Svan och Lyra

    ropa dig hit opp!

    Medan ni letar: Har ni sett det här: Skicka Atterbom till månen

    ”Ingen vet vad vi poeter få utstå” som A. lär ha skrivit till en kollega efter att ha läst den smädedikt som citeras. (Res. för minnesfel – har ej originaltexten tillh hands)Instämmer till fullo.

  17. Ja ingen vet vad den som inte kan det märkliga ”markdown” språket får utstå heller! Bodil: ”Preview” – minns du?

  18. Hallå igen!
    Nu har jag läst slutet på ”Minnen …” och har kommit fram till följande intressanta tidsschema.

    Atterbom reser hem från Italien via Alperna, Wien och Berlin. Han anländer till Berlin den 14 juli 1819 och lämnar Berlin den 10 augusti samma år. Den egentliga reseberättelsen slutar redan i Wien, men tiden i Berlin kan i viss mån följas via ett antal brev, avsända från Berlin, och som finns publicerade i slutet av boken. Ovannämnda tidpunkter nämner Atterbom i ett par av breven, så de måste anses som säkra.

    Detta är således förenligt med att Atterbom skulle ha träffat Hoffmann i slutet av juli 1819. Det som förvånar är möjligen att Atterbom inte skriver något om detta i sina brev. Jag har skummat, och inte hittat några referenser alls till Hoffmann. Och den lista med personreferenser som faktiskt finns i boken har inga referenser till Hoffman efter dem som avser hans första Berlin-sejour sommaren 1817.

    Slutsatsen får väl ändå bli att ett möte verkligen ägde rum i juli 1819. I sina brev är man ju inte så omsorgsfull med att ”berätta allt”. För att falsifiera denna slusats måste man bevisa att Hoffmann ljuger i sitt brev, eller att han träffade någon annan med namnet ”Atterbom”.

  19. Beklagar igen:
    Jag skrev visst fel datum för ankomsten till Berlin.
    Den 14 maj skall det vara.
    (Puh, jag får skylla på värmen)

  20. Bengt,

    ursäkta, men nu har jag städat bland tecknen. Jag ska så snart tillfälle ges fråga min tekniske expert om han kan göra det lite smidigare med radbrytningen i kommentarerna.

    Ett anti-Atterbom-sällskap – det låter som om A skulle vara mer aktuell än jag trodde. (Imorgon eller i övermorgon ska jag belysa honom från ett kanske motsatt håll.)

    Lars,

    tack för dina fortsatta efterforskningar. Kanske är det ingen riktig gåta, men nog är det lite underligt att Atterbom inte nämner att han träffat Hoffmann (om han nu gjorde det), när han skriver så mycket om att han inte lyckats träffa honom. (Ursäkta den inte helt glasklara formuleringen.)

  21. Lite oväntat: En snabbtitt i företalet i Atterboms Minnen ger vid handen att under tiden i Rom …

    — kom han [Atterbom] bland annat att kampera med Wilhelm Müller (»Die schöne Müllerin«, »Winterreise«) och med Friedrich Rückert (»Kindertotenlieder«).

    Müller skrev texten till Winterreise.

  22. Beträffande ”Fallet Hoffmann”, så vågar jag mig nu på följande sammanfattning:

    Premisser:
    1. E. T. A. Hoffman skriver i ett brev från juli 1819 ”att doktor Atterbom var hos mig och tyckte att jag var ovanligt rolig.”
    2. Atterbom befann sig sommaren 1817 i Berlin, ville träffa Hoffmann, men lyckades inte.
    3. På hemresa från Italien är Atterbom åter i Berlin, där han vistas under perioden 14 maj 1819 — 10 augusti 1819. Han skriver flera brev från Berlin, men nämner inget om Hoffmann, och än mindre att han skulle ha träffat honom.

    Slutsats:
    Atterbom KAN ha träffat Hoffmann i Berlin under juli 1819.
    Det är till och med troligt att han gjorde det, enligt min bedömning. Att Hoffmann ljuger i sitt brev, eller att han träffade någon annan med namnet ”Atterbom” är mindre sannolikt.

  23. Man blir aldrig riktigt nöjd. Det slår mig plötsligt att av de brev som Atterbom skrev från Berlin 1819, så är INGET daterat efter det datum då vi tror att Atterbom (kanske) träffade Hoffmann. Den 5 juli skrevs det sista av de brev från Berlin, som finns dokumenterade i boken.

    ”Nästa” brev i raden är från den 2 september, då han redan är åter på svensk mark.

    Breven har alltså inget värde som indicier för vare sig det ena eller det andra. I praktiken innebär detta att Atterboms sista månad i Berlin nästan inte alls täcks in tidsmässigt av boken ”Minnen …”. Vilket bättrar på oddsen ytterligare för att han träffade Hoffmann. Det var i så fall bland det sista han gjorde innan han lämnade Berlin 1819.

  24. Agnetas kommentar (nr 22) leder oss alltså via Atterbom tillbaka till ”Winterreise” igen. En ”endless loop”?
    När vi ändå är inne på ämnet: Lars O Ericsson har en i mitt tycke utmärkt artikel om ”Figurationer” i dagens nummer av SvD. Han påpekar hovsamt att hela det svenska kulturetablissemanget, i varje fall dom som skriver om ”Figurationer” på kultursidorna, tycks vara omedvetna om POSTMODERNISMEN, som alltsedan 1960-talet har bekämpat modernismen. Och postmodernismen är i högsta grad figurativ. Kan man tänka sig något mera figurativt än en ”readymade”, en installation med nakna människor, eller en konstnär som går omkring på sta’n och visar upp sig själv som ett konstverk. Är dagens massmediala konstskribenter så okunniga att dom inte känner till vad begreppen ”modernism” respektive ”postmodernism” står för? Läs Lars O:s artikel!
    Den bästa som jag läst hittills i denna debatt.

  25. Bengt O:s länk (i kommentar nr 17) är en riktig höjdare.
    Jag roade mig med att se hur exempelvis Göran Hägg behandlar Atterbom i sin ”Den svenska litteraturhistorien”: Så nära en totalsågning som man kan komma, faktiskt, när det gäller Häggs åsikter om Atterboms litterära kcaliteter. Däremot tillmäter han honom en viss betydelse som en dåtida kulturpersonlighet.

    Med anknytning till denna blogg citerar jag en passus om Atterboms resa:

    ”En sponsrad Italienresa 1817-19 resulterade i brev som senare utgivits. Om sådan dåtida bildningsturism berättar Bengt Lewan i sin intressanta kulturhistoriska studie Drömmen om Italien 1966, där han bl. a. visar hur Atterbom för att få rätt upplevelser hellre skrev av resehandboken än redogjorde för egna intryck.”

    Och lite senare kommer Horace Engdahl med på ett hörn:

    ”Även en vänligt inställd tolkare som Horace Engdahl i Den romantiska texten 1986, som uppenbarligen känner en sorts frändskap med Atterbom, antar plötsligt en raljernade ton i behandlingen av Eroticon. Atterbom talar hela tiden om vikten av storslagna känslor. Men lust, åtrå och hänförelse gestaltas aldrig. Allt handlar om konst och den egna konstnärliga positionen under lager av löst sammanfogade praktord ur romantisk allmänrepertoar.”

    Kritiken av ”Minnen …” får man nog ta med en nypa salt. Den är ju faktiskt välformulerad och rolig att läsa. Men att Atterbom inte var en ”stor” författare tycks dom flesta vara överens om.

  26. Agneta,

    fascinerande att ”Winterreise” skymtar förbi också här.

    Lars,

    nej, Atterbom ”ligger inte i tiden” och det är väl inte så förvånande. Jag tänker läsa ”Minnen från Tyskland och Italien” för jag vill se själv. För övrigt kastar dagens pausträdstext ett annat slags ljus över Atterbom.

  27. Så här svarade Horace Engdahl på min fråga om vad han trodde om ett möte mellan Hoffmann och Atterbom:

    Hej,

    Den vedertagna uppfattningen i Atterbomforskningen är att Atterbom aldrig fick träffa Hoffmann. Det är ju så han själv framställer saken i ”Minnen af en resa genom Tyskland och Italien”. Skulle han ljuga om denna sak om han verkligen hade blivit mottagen av Hoffmann? Det verkar osannolikt. Hoffmann var känd för att i möjligaste mån avstyra visiter. Säkert har Atterbom varit och knackat på hos Hoffmann vid Gendarmenmarkt och framlämnat sitt visitkort, men förmodligen blivit bortskickad med en försäkran om att justitierådet inte var hemma. Det är kanske bara detta Hoffmann syftar på i brevet.

    Med vänlig hälsning

    Horace Engdahl

  28. Intressant. Men ett litet tvivel finns kanske ännu kvar? Atterboms skildring av sitt misslyckande avser ju Berlin-besöket 1917, och inget annat. Vad som hände eller inte hände 1919, då Atterbom åter var i Berlin, kan han ju inte skriva om i den del av ”Minnen” som avser 1917. Däremot är det kanske troligt att, om Atterbom hade fått ”revansch” 1919, så skulle han inte ha missat att få med detta i den avslutande delen av ”Minnen”, alltså från sommaren 1919, då Hoffmann påstår att han träffade Atterbom. Men, som jag skrev tidigare, så ”slutar” boken i praktiken med ett brev (till Hammarsköld)den 5 juli 1919, dvs FÖRE Hoffmanns påstådda träff med Atterbom. Atterbom lämnar Berlin den 10 augusti 1919 och nästa brev som finns med i ”Minnen” är skrivet i Sverige den 2 september 1919.

    Mitt detektivarbete på KB fortsätter i morgon. Jag skall kolla ett par böcker (beställda från magasinet)som eventuellt kan ge något. I dag bläddrade jag igenom merparten av det som Atterbom har skrivit själv, och jag vågar påstå att inget från hans egen penna kommer att kasta nytt ljus over vårt lilla problem.

    Det som jag vill titta på i morgon är dels Elisabeth Tykessons ”Atterbom:En levnadsteckning.”, dels två tyska böcker, ”Ein Schwede reist nach Deutschland und Italien” och ”Reisebilder aus dem romantischen Deutschland”, och slutligen ”E. T. A. Hoffmann och ursprunget till hans konstnärsskap” av Vilhelm Ljungdorff. Jag är särskilt spänd på Ljungdorffs bok, eftersom den vid avancerad sökning visar upp två stycken textsträngar (sid 124 och 345) som båda handlar om ett eventuellt besök.

    Ja, nu vet du vad jag gjorde på KB.
    Jag återkommer med slutrapport.
    Skam den som ger sig.

  29. Lars,

    naturligtvis återstår ändå tvivel. Hoffmanns ord ”sage ich Ihnen noch, daß der Doctor Atterbom bey mir war und mich ungemein witzig gefunden hat” borde ju betyda något mer än ren spekulation, ja, nog verkar det lite märkligt att han skulle skriva så utan att ha träffat Atterbom. Å andra sidan tyder ”den andra sidan” på att ett möte inte ska ha ägt rum. En perfekt motsägelse är kanske vad vi har framför oss. Jag ser med spänning fram mot vad du eventuellt lyckas fiska upp av svar på denna kanske obesvarbara frågan.

    Snart känns hela den här resan så bekant att det nästan är svårt att tro att man själv inte varit med.

  30. Jag citerar här nedan kommentarerna till Svenska Akademiens utgåva av Atterboms »Minnen«.

    ”Till grund för denna utgåva ligger första delen av P.D.A. Atterboms »Samlade skrifter i obunden stil«: »Minnen från Tyskland och Italien«, bd 1–2, som utkom i Örebro 1859 på N.M.. Lindhs förlag. Redaktören redogör i sitt företal ingående för det komplicerade arbetet med utgivningen. Hans uppgift var att bringa reda i ett disparat material, som förutom av tidigare publicerade uppsatser bestod av brev, dagboksnotiser, dikter och av Atterbom själv bearbetade men icke utgivna reseanteckningar.

    Ett urval ur Örebroutgåvans text har tidigare givits ut av Fredrik Böök i Atterboms »Valda skrifter«, bd 6: »Reseminnen och brev«, Stockholm 1929. I sin inledning uppger Böök, att reseminnena sammanställts av Nils Magnus Lindh. Denne avled emellertid 1835. Enligt H. Hofbergs »Svenskt biografiskt handlexikon« stod Elis Vilhelm Lindblad (1828–78), som var verksam på Lindhs förlag 1856–74, för redigeringsarbetet.”

    P.D.A. Atterbom, som dog 1855, har ju inte medverkat vid slutredigeringarna av någon av utgåvorna. Alla är utgivna postumt.

    Jag tror fortfarande att Atterbom träffade E.T.A. Hoffmann, i juli 1819, då han åter besökte Berlin i samband med sin tillbakaresa.

    Att det inte nämns i »Minnen« hänger väl snarare samman med att boken inte omfattar hela reseperioden, än att Atterbom skulle ljuga. Varför skulle Hoffmann nämna att de träffats om så inte vore fallet.

  31. Jag skrattade högt för mig själv när jag läste din träffande anmärkning om att man på något sätt har varit med på resan.

    Att Horace Engdahl skriver ”Den vedertagna uppfattningen i Atterbomforskningen är att Atterbom aldrig fick träffa Hoffmann” är ett mycket tungt argument. Det räcker egentligen för att vederlägga min misstanke om att dom träffades 1919.
    Skulle forskningen ha fel på denna punkt? Nej, knappast.

    Däremot tycker jag att Engdahl slirar med logiken, när han skriver ”Skulle han ljuga om denna sak om han verkligen hade blivit mottagen av Hoffmann?” Det som Atterbom skriver är att han inte träffade Hoffmann 1917, och det är ju inte lögn. Beträffande eventuella händelser i juli 1919, så skriver Atterbom INGENTING, i varje fall inte om Hoffmann, och då kan han ju definitionsmässigt inte ljuga. Det förefaller mer berättigat att fråga sig varför Hoffmann skulle ljuga. Han är ju ganska konkret i sin skildring av besöket, vilket du också påpekar. Det enda som gör mig fundersam är det som du skriver i början, att det finns fiktiva brev också.
    Och Hoffmann var väl professionell mytoman?

    Jag ifrågasätter inte Engdahls slutsats, bara hans ”bevisföring”. Men jag vill ändå följa upp mina ”spår”, mest för skojs skull. Det som står i mina återstående källor är troligen fel, i den mån som de påstår att träffen ägde rum. Myter och missförstånd är ju alltför vanliga i historieskrivningen, även när det gäller ”litteratörer och snillen”.

  32. Agneta, jag såg inte ditt inlägg innan jag postade mitt förra inlägg. Om jag hade gjort det, kunde jag i stället ha instämt med (en del av) det som du skriver. Du har ju också uppmärksammat ”tidsproblematiken”. Att Atterbom inte själv medverkat vid redigeringen visste jag inte. Det är mycket intressant. Det innebär, vad jag förstår, att han inte fick chansen att ”frisera” berättelsen från Berlin 1917, vilket han kanske skulle ha gjort om han fått chnsen och om han verkligen träffade Hoffmann 1919. Ett av mina egna tvivel på min egen teori försvann därmed.

    Men ändå, skulle ”Atterbomforskningen” ha missat att dom träffades. Jag kanske har en övertro på forskningen? Eller också finns det ingen ”Atterbomforskning”, värd namnet.

  33. Beträffande Atterboms eventuella träff med Hoffmann har jag nu, i och med dagens besök på KB och Universitetsbiblioteket, vänt på alla stenar som jag kan hitta. Jag redovisar bara det som har direkt bäring på vår huvudfråga: Träffade Atterbom E. T. A. Hoffmann under sommaren 1819?

    I min kommentar nr 29 nämnde jag fyra böcker som jag ville titta närmare på. Vilket jag nu har gjort. De två tyska böckerna visade sig helt enkelt vara två olika översättningar till tyska av Atterboms ”Minnen”. De tillför inget nytt i sak. Men de två svenska böckerna var intressanta. Jag behandlar dom en i taget:

    1. ”E. T. A. Hoffmann och ursprunget till hans konstnärsskap.” Akademisk afhandling, fil. lic. Vilhelm Ljungdorff af Kristianstads nation. Gleerupska Universitetsbokhandeln, Lund 1924.

    På sid. 124 skriver Ljungdorff att Hoffmann var krasslig under våren 1919 och ”fick söka tillflykt i en tre månaders brunnskur (juli-sept.) bland de Schlesiska bergen: Warmbrunn – den tidens bethesda för all skröplighet – med avstickare till Flinsberg och Landeck äfvensom ‘eine Puff-fahrt nach Prag herüber’ (?? br. Speyer 31/5 1820).”

    I en fotnot skriver Ljungdorff: ”Strax före afresan till Schlesien fick Hoffmann besök af Atterbom (br. Fouqué 15/7).”

    Senare i boken beskriver Ljungdorff Atterboms resa ganska utförligt, och vad gäller dess första del, utresan 1917, har han inget nytt att komma med. Men sedan kommer det: ”Därmed är Hoffmann i stort sedt försvunnen ur Atterboms intressekrets under resan. Då denne senare på återväg från Italien i maj 1819 ånyo, för sommaren, tog sitt säte i Berlins vittra värld, synes visserligen en sammankomst dem emellan hafva ägt rum som allra hastigast, med eljes förspörjes ingenting om några försök till närmande. I hvarje fall iakttar Atterbom fullständig tystnad i den saken, åtminstone i ‘Minnen’. Det enda vittnesbördet man har är från Hoffmann själv, och detta vittnesbörd schmeckt was an Ironie: det förekommer i ett bref till Fouqué, dateradt den 15 juli 1819, och lyder så här: —” (Det visar sig vara just det brev som Bodil hittade !!!)

    Ljungdorff funderar sedan, som även jag har gjort, på varför Atterbom aldrig skrev om detta besök, som ju måste ha varit viktigt för honom, om det verkligen ägde rum. Men kanske var träffen kort och avspisande, vilket kan förklara Atterboms tystnad om saken.

    Ljungdorff tycks i varje fall hålla för troligt att mötet verkligen ägde rum.

    1. ”Atterbom: en levnadsteckning”. Elisabeth Tykesson. Norstedts förlag 1954.

    Tykesson skriver utförligt om Atterboms resa. Hon skriver om att Atterbom inte lyckades träffa Hoffmann, och hon skildrar då det som hände sommaren 1917. Ett kort citat: ”Eremiten från Uppsala, som egentligen aldrig hade varit någon eremit, är det nu mindre än någonsin. Han jagar ryktbarheter och noterar troget, när han har sett den berömde teologen Marheinecke på gatan eller suttit bredvid den likaledes berömde läkaren Hufeland i kyrkan. Han söker upp celebriteterna med stor energi. Den otillgänglige Hoffmann lyckas han inte träffa, fast han gör visit hos honom flera gånger — sista gången i den store Oehlenschlägers sällskap. Men han får se ‘det lilla magra anletet’, då Hoffmann lutar sig ut genom fönstret den dramatiska natt, då nya Skådespelshuset i Berlin brinner. ”
    Beträffande Atterboms Berlin-vistelse på återresan 1919 finns inget beskrivet i Tykessons bok. Den ger oss alltså ingen ny information om sannolikheten för att Atterbom och Hoffmann träffades i juli 1819.

    P.S. Jag har kopierat några intressanta sidor ur böckerna. Jag kommer inom kort att skanna sidorna till pdf-filer. Jag delar gärna med mig, om lämplig kommunikationskanal kan upprättas. Enklast är nog att jag skickar en CD till din postadress, som jag hittar på eniro.se. Om du inte misstycker. Du kan sedan mejla filerna till hugade läsare. (Agneta? H. E. ?) D.S.

  34. Egentligen har jag inte hittat något nytt ”sprängstoff”. Huvudintrycket är nu att

    A. Alla som tror att Atterbom träffade Hoffman bygger detta på Hoffmanns brev till Fouqué, som enda källa.

    B. Alla som tror att dom INTE träffades bygger på två saker:

    1. Hoffmanns tendens att vara ironisk vid fel tillfälle. Dvs man väljer att inte tro på innehållet i Hoffmanns brev.

    2. Atterboms totala tystnad.

    Döm själva!

  35. Tack Lars,

    det var inget dåligt detektivarbete du gjort! Förmodligen går det inte att komma närmare sanningen. Det går inte – om man inte hittar nytt bevismaterial – att avgöra om de två herrarna träffats eller inte.

Kommentera