Kategori: Litteratur

Det var länge sedan jag tänkte på Christine Brückners roman Jauche und Levkojen (Gödselvatten och lövkojor), en roman som handlar om livet på godset Poenichen i det gamla Hinterpommern mellan 1918 och 1945. Men nu när jag tittade på kartan över nordvästra Polen kom jag att tänka på den igen. Jag tänkte särskilt på ett ställe i boken där Brückner lokaliserade fiktionens Poenichen någonstans i centrum av en liksidig triangel med tre av verklighetens städer som hörn. Nu har jag slagit upp stället i boken:

Suchen Sie Dramburg, immerhin eine Kreisstadt (poln. Drawsko), an der Drage gelegen, die Einwohnerzahl unter zehntausend. Etwa 30 Kilometer südwestlich von Dramburg liegt Arnswalde (poln. Choszczno), kaum größer als Dramburg, ebensfalls eine Kreisstadt; südöstlich in etwa derselben Entfernung dann Deutsch Krone (poln. Wałcz), nicht mehr Hinterpommern, sondern bereits Westpreußen, Teil des ehemaligen Königreiches Polen, gleichfalls eine Kreisstadt. Wenn Sie nun diese drei Städtchen durch drei Geraden miteinander verbinden, entsteht ein gleichseitiges Dreieck. Wenn Sie die geometrische Mitte dieses Städte-Dreiecks ausmachen, stoßen Sie auf Poenichen.

När jag läste det här i början av 1990-talet tedde sig alla platserna såsom liggande bortom det jag någonsin skulle kunna komma till, ja, även de tre städerna verkade för mig ligga i ett fantasins land.

tyvärr är kartan här lite trasig och förskjuten så att namnet Choszczno inte riktigt syns

En morgon i Barlinek tänkte jag att nu är ögonblicket kommet, nu finns möjligheten att se Dramburg, Arnswalde och Deutsch Krone. Och vi gav oss av. Det regnade vid avfärden och hela dagen kom sedan att badas i regn. De tre städerna visade sig vara mycket skadade av kriget och återuppbyggnadet verkade till största delen ha gällt de stora tunga kyrkorna i tegelgotik; mellan dem var det på många ställen tomrum eller fula hyreshus. Jag tog ändå lite bilder mellan skurarna.

Här är en vy från Drawsko:

Denna bild fann jag på en husvägg i staden:

Och här är den mäktiga Mariakyrkan i Choszczno:

I Wałcz valde jag en annan vy än en tegelkyrka, eftersom det fanns några vackra smågator att fotografera också:

Precis som i Drawsko fann jag även här en stadsplan på en husvägg.

Genom de här stadsbesöken gled Poenichen ännu längre in i sin fiktion för mig. Och det vet jag egentligen inte om jag ska vara glad eller ledsen över. Kanske båda delar.

Lucija Stupica (f. 1971) är en slovensk poet med tre diktsamlingar bakom sig. Jag fick för bara någon dag sedan den första svenska översättningen av hennes dikter i min hand. Alla de tre diktsamlingarna "Cello i solen", "Vindfångare" och "Ön, staden och de andra" har fått lämna textbidrag till den svenska volymen som heter "När avtrycken vaknar" efter en dikt ur "Vindfångare".

Jag fick den här diktantologin för knappt ett år sedan och nu när jag läser om dikterna i den, märker jag att ganska mycket av det första intrycket består: ”en luftig känsla, en känsla av att vara i ett landskap och ett slags stilla, kanske ytligt sett omotiverad, glädje”. Fast nu finner jag nog mera vemod än jag gjorde vid den första läsningen, men det är ett slags ”bevingat” vemod, som inte drar ner en mot marken. Och gång på gång finner jag smala fickor fyllda med förundran över tillvaron.

Trång gränd

En trång gränd alldeles vid havet.
Det går någon framför mig.
Någon finns bakom mig. Ensamma.

Vid vattnet svanar, änder, duvor
bland mjuka kullar
av rosa klippor.

Längre fram börjar jag hushålla med stegen,
att gå är att komma närmare sig själv.
Efter regnet går klipporna i blom,

solen spränger dem i glitter.
Jag måste sätta mig ljudligt,
av att gå blir människan trött.

Allt det yttre är inre.
Det som är bakom mig överväldigar mig.

°°

Översättningen är gjord av Jan Henrik Swahn och han har också skrivit ett mycket läsvärt efterord till antologin. Förlaget är Rámus.

Jag läser essän Un fil di fumo. Pessoa, Svevo e le sigarette ur samlingen Un baule pieno di gente av Antonio Tabucchi, professor i portugisiska språket och litteraturen vid universitetet i Siena och Italiens främste Pessoa-kännare. Texten handlar alltså om Fernando Pessoas och Italo Svevos på var sitt sätt mycket speciella förhållande till rökandet.

Ett av de många direkta Pessoa-citaten i essän rör den ännu unge eller i alla fall relativt unge Álvaro de Campos’ förhållande till cigarettrökandet. Innan Tabucchi ger plats för citatet kommenterar han det så här ”smaken av livet löses upp i smaken av en cigarett”:

Ah que bom que era ir daqui de caída
Prá cova por um alçapão de estouro!
A vida sabe-me a tabaco louro.
Nunca fiz mais do que fumar la vida.

I Tabucchis orimmade italienska tolkning lyder raderna så här:

Ah che buono sarebbe cadere dritto da qui
Nella tomba attraverso una botola a trabocchetto!
La vita mi sa di tabacco biondo.
Non ho mai fatto altro se non fumar la vita.

Och här ett försök att göra svenska av det, rakt och orimmat:

Ah vad härligt det vore att härifrån falla
Ner i graven genom en försåtlig lucka!
Livet har för mig smak av blond tobak.
Jag har aldrig gjort annat än rökt livet.

Här hemma i skogsbrynet är livets rök så här grön och allt är bara fukt:

På en höjd ovanför Donau inte så långt från Regensburg står det förbluffande mäktiga marmortemplet Walhalla – jag kommer nog sent att glömma den osannolika anblicken som dök upp, när turistbåten den där gången rundade en krök av floden. Templet uppfördes under den bayerske kungen Ludwig I (1786-1868) av arkitekten Leo von Klenze (1784-1864).

Tanken med monumentet var att – efter nederlagen mot Napoleon – återupprätta den tyska nationens självförtroende genom att skapa en plats där avbildningar av betydande personligheter ur den tyska kulturen samlades. Ännu i våra dagar placeras nya byster i ”ärohallen”.

Så här ironiskt diktade en gång Heinrich Heine (1797-1856) om Ludwig I och Walhalla:

Das ist Herr Ludwig von Bayerland,
Desgleichen gibt es wenig;
Das Volk der Bavaren verehrt in ihm
Den angestammelten König.

Er liebt die Kunst, und die schönsten Fraun,
Die läßt er porträtieren;
Er geht in diesem gemalten Serail
Als Kunsteunuch spazieren.

Bei Regensburg läßt er erbaun
Eine marmorne Schädelstätte,
Und er hat höchstselbst für jeden Kopf
Verfertigt die Etikette.

"Walhallagenossen", ein Meisterwerk,
Worin er jedweden Mannes
Verdienste, Charakter und Taten gerühmt,
Von Teut bis Schinderhannes.

Nur Luther, der Dickkopf, fehlt in Walhall,
Und es feiert ihn nicht der Walhall-Wisch;
In Naturaliensammlungen fehlt
Oft unter den Fischen der Walfisch.

Herr Ludwig ist ein großer Poet,
Und singt er, so stürzt Apollo
Vor ihm auf die Knie und bittet und fleht:
"Halt ein! ich werde sonst toll, oh!"

Herr Ludwig ist ein mutiger Held,
Wie Otto, das Kind, sein Söhnchen;
Der kriegte den Durchfall zu Athen,
Und hat dort besudelt sein Thrönchen.

Stirbt einst Herr Ludwig, so kanonisiert
Zu Rom ihn der Heilige Vater –
Die Glorie paßt für ein solches Gesicht,
Wie Manschetten für unseren Kater!

Sobald auch die Affen und Känguruhs
Zum Christentum sich bekehren,
Sie werden gewiß Sankt Ludewig
Als Schutzpatron verehren.

Idag avtäcks en byst av Heinrich Heine i Walhalla.

Skulptören Bert Gerresheim med skisser av bysten

Och här finns en intervju med Gerresheim om händelsen, om historiens slingrande vägar och om skulpturen.

Lite då och då öppnar jag Giacomo Leopardis Zibaldone di pensieri och läser, för att skärpa blicken över tillvaron, någon sida och nyligen – eftersom jag blivit påmind om Leopardi – var det dags igen.

L’uomo si addomestica alla continua novità come alla uniformità, e allora l’oggetto nuovo gli è tanto familiare, quanto un oggetto vecchio, e la novità in genere gli è più familiare e ordinaria, che la uniformità ec. (8 Settembre 1821).

Människan vänjer sig vid den ständigt pågående föränderligheten lika väl som vid det bestående och på så vis är det nya henne lika förtroget som det gamla och nyheten är henne vanligen mer förtrogen och vardaglig än det bestående etc (8 september 1821).

°°

La prosa in verità, parlando assolutamente, precedette da per tutto il verso, come è naturale; ma il verso conservato precedette quasi da per tutto la prosa conservata. (11 Luglio.)

Prosan föregick, om man talar om den i allmänhet, sannerligen överallt versen, vilket är naturligt, men den vers som bevarats föregick nästan överallt den bevarade prosan. (11 juli.)

°°

Non solo diveniamo insensibili alla lode, e non mai al biasimo, come dico altrove, ma in qualunque tempo, le lodi di mille persone stimabilissime, non ci consolano, non fanno contrappeso al dolore che ci dà il biasimo, un motteggio, un disprezzo di persona disprezzatissima, di un facchino*. (29 Luglio.)

Det är inte bara så att vi blir okänsliga för berömmet men aldrig för klandret, vilket jag har sagt här tidigare, men det är dessutom så att beröm från tusen aktningsvärda personer aldrig ger oss tröst eller en tillräcklig motvikt till smärtan som klandret, hånet eller föraktet från en genomföraktlig person, en väskbärare. (29 juli.)

°°

Due verità che gli uomini generalmente non crederanno mai: l’una di non saper nulla, l’altra di non esser nulla. Aggiungi la terza, che ha molta dipendenza dalla seconda: di non aver nulla a sperare dopo la morte.

Det finns två sanningar som människorna aldrig kommer att tro på: den ena att inte veta något, den andra att inte vara något. Lägg då till en tredje, som i mycket hänger ihop med den andra: att inte ha något att hoppas på efter döden.

.

.

*Leopardis förakt för ”il facchino” (som jag här har valt att översätta med "väskbärare") visar naturligtvis främst på hans bundenhet till sin tids värderingar. Kanske är det jämförbart med många av våra dagars skribenters oreflekterade förakt för borgaren eller – i lite gällare ton – ”borgarbrackan”.