Kategori: Litteratur

Jag läser essän Un fil di fumo. Pessoa, Svevo e le sigarette ur samlingen Un baule pieno di gente av Antonio Tabucchi, professor i portugisiska språket och litteraturen vid universitetet i Siena och Italiens främste Pessoa-kännare. Texten handlar alltså om Fernando Pessoas och Italo Svevos på var sitt sätt mycket speciella förhållande till rökandet.

Ett av de många direkta Pessoa-citaten i essän rör den ännu unge eller i alla fall relativt unge Álvaro de Campos’ förhållande till cigarettrökandet. Innan Tabucchi ger plats för citatet kommenterar han det så här ”smaken av livet löses upp i smaken av en cigarett”:

Ah que bom que era ir daqui de caída
Prá cova por um alçapão de estouro!
A vida sabe-me a tabaco louro.
Nunca fiz mais do que fumar la vida.

I Tabucchis orimmade italienska tolkning lyder raderna så här:

Ah che buono sarebbe cadere dritto da qui
Nella tomba attraverso una botola a trabocchetto!
La vita mi sa di tabacco biondo.
Non ho mai fatto altro se non fumar la vita.

Och här ett försök att göra svenska av det, rakt och orimmat:

Ah vad härligt det vore att härifrån falla
Ner i graven genom en försåtlig lucka!
Livet har för mig smak av blond tobak.
Jag har aldrig gjort annat än rökt livet.

Här hemma i skogsbrynet är livets rök så här grön och allt är bara fukt:

På en höjd ovanför Donau inte så långt från Regensburg står det förbluffande mäktiga marmortemplet Walhalla – jag kommer nog sent att glömma den osannolika anblicken som dök upp, när turistbåten den där gången rundade en krök av floden. Templet uppfördes under den bayerske kungen Ludwig I (1786-1868) av arkitekten Leo von Klenze (1784-1864).

Tanken med monumentet var att – efter nederlagen mot Napoleon – återupprätta den tyska nationens självförtroende genom att skapa en plats där avbildningar av betydande personligheter ur den tyska kulturen samlades. Ännu i våra dagar placeras nya byster i ”ärohallen”.

Så här ironiskt diktade en gång Heinrich Heine (1797-1856) om Ludwig I och Walhalla:

Das ist Herr Ludwig von Bayerland,
Desgleichen gibt es wenig;
Das Volk der Bavaren verehrt in ihm
Den angestammelten König.

Er liebt die Kunst, und die schönsten Fraun,
Die läßt er porträtieren;
Er geht in diesem gemalten Serail
Als Kunsteunuch spazieren.

Bei Regensburg läßt er erbaun
Eine marmorne Schädelstätte,
Und er hat höchstselbst für jeden Kopf
Verfertigt die Etikette.

"Walhallagenossen", ein Meisterwerk,
Worin er jedweden Mannes
Verdienste, Charakter und Taten gerühmt,
Von Teut bis Schinderhannes.

Nur Luther, der Dickkopf, fehlt in Walhall,
Und es feiert ihn nicht der Walhall-Wisch;
In Naturaliensammlungen fehlt
Oft unter den Fischen der Walfisch.

Herr Ludwig ist ein großer Poet,
Und singt er, so stürzt Apollo
Vor ihm auf die Knie und bittet und fleht:
"Halt ein! ich werde sonst toll, oh!"

Herr Ludwig ist ein mutiger Held,
Wie Otto, das Kind, sein Söhnchen;
Der kriegte den Durchfall zu Athen,
Und hat dort besudelt sein Thrönchen.

Stirbt einst Herr Ludwig, so kanonisiert
Zu Rom ihn der Heilige Vater –
Die Glorie paßt für ein solches Gesicht,
Wie Manschetten für unseren Kater!

Sobald auch die Affen und Känguruhs
Zum Christentum sich bekehren,
Sie werden gewiß Sankt Ludewig
Als Schutzpatron verehren.

Idag avtäcks en byst av Heinrich Heine i Walhalla.

Skulptören Bert Gerresheim med skisser av bysten

Och här finns en intervju med Gerresheim om händelsen, om historiens slingrande vägar och om skulpturen.

Lite då och då öppnar jag Giacomo Leopardis Zibaldone di pensieri och läser, för att skärpa blicken över tillvaron, någon sida och nyligen – eftersom jag blivit påmind om Leopardi – var det dags igen.

L’uomo si addomestica alla continua novità come alla uniformità, e allora l’oggetto nuovo gli è tanto familiare, quanto un oggetto vecchio, e la novità in genere gli è più familiare e ordinaria, che la uniformità ec. (8 Settembre 1821).

Människan vänjer sig vid den ständigt pågående föränderligheten lika väl som vid det bestående och på så vis är det nya henne lika förtroget som det gamla och nyheten är henne vanligen mer förtrogen och vardaglig än det bestående etc (8 september 1821).

°°

La prosa in verità, parlando assolutamente, precedette da per tutto il verso, come è naturale; ma il verso conservato precedette quasi da per tutto la prosa conservata. (11 Luglio.)

Prosan föregick, om man talar om den i allmänhet, sannerligen överallt versen, vilket är naturligt, men den vers som bevarats föregick nästan överallt den bevarade prosan. (11 juli.)

°°

Non solo diveniamo insensibili alla lode, e non mai al biasimo, come dico altrove, ma in qualunque tempo, le lodi di mille persone stimabilissime, non ci consolano, non fanno contrappeso al dolore che ci dà il biasimo, un motteggio, un disprezzo di persona disprezzatissima, di un facchino*. (29 Luglio.)

Det är inte bara så att vi blir okänsliga för berömmet men aldrig för klandret, vilket jag har sagt här tidigare, men det är dessutom så att beröm från tusen aktningsvärda personer aldrig ger oss tröst eller en tillräcklig motvikt till smärtan som klandret, hånet eller föraktet från en genomföraktlig person, en väskbärare. (29 juli.)

°°

Due verità che gli uomini generalmente non crederanno mai: l’una di non saper nulla, l’altra di non esser nulla. Aggiungi la terza, che ha molta dipendenza dalla seconda: di non aver nulla a sperare dopo la morte.

Det finns två sanningar som människorna aldrig kommer att tro på: den ena att inte veta något, den andra att inte vara något. Lägg då till en tredje, som i mycket hänger ihop med den andra: att inte ha något att hoppas på efter döden.

.

.

*Leopardis förakt för ”il facchino” (som jag här har valt att översätta med "väskbärare") visar naturligtvis främst på hans bundenhet till sin tids värderingar. Kanske är det jämförbart med många av våra dagars skribenters oreflekterade förakt för borgaren eller – i lite gällare ton – ”borgarbrackan”.

För någon vecka sedan snuddade jag vid den schweiziska författarinnan Marina Bolzlis debutroman Nachhernachher (Efteråtefteråt) här under pausträdet. Det är en roman om en ung kvinnas gradvisa glidande bort från den tillvaro där hon förut varit hemma och som hon känt en oreflekterad tillhörighet till. Strax före romanens början störtar hennes värld samman, då hon förlorar den stora kärleken. Rubrikerna till romankapitlen utgörs av klockslag från morgon till kväll av en och samma dag och ”handlingen” består i en monolog, som verkar var riktad till en (tänkt) granne i huset där kvinnan bor.

I de första kapitlen beskrivs ett tillstånd av bedövning, en bedövning som följer direkt på slaget och som föregår smärtan. Sedan kommer smärtan, minnena, sorgen och så småningom ett slags förfall och förlust av verklighetsorientering. Alltsammans berättas mycket detaljerat nästan smärtsamt pedantiskt och förloppet ter sig som en blind och döv vandring utmed tomhetens trögflytande massa.

7.05

Schauen Sie, die Sonne geht auf. Kein Wölkchen, schauen Sie doch, diese Rottöne am Horizont. Wie kitschig. Die übertreiben immer, die Sonnenstrahlen, nicht wahr. Lassen Sie sich bloß nicht blenden.

Die Sonne geht auf, das steht fest, ein neuer Tag beginnt. Es ist nachher. Und das ist gut. Nachher ist besser als vorher. Ganz einfach.

Was vorher war.

Viel war vorher.

Und dann nichts mehr.

Ich kann gar nicht genau sagen, was ich dann gemacht habe. Danach, unmittelbar nach vorher. Ich weiß es nicht mehr so genau. Die Tage zogen einfach so dahin, flogen einfach so vorbei. Wer weiß schon, was er den ganzen Tag macht. Wissen Sie es besser, nur weil Sie den ganzen Tag im Büro sitzen. Wissen Sie es besser.

Eben.

Erstmal machte ich wohl nichts. Das heißt, natürlich hatte ich mir viel vorgenommen. Ich hatte mir nicht vorgenommen, nichts zu machen. Das hört man ja oft, nicht, Leute nehmen sich vor, erstmal nichts zu machen. Im Urlaub, nach der Uni, wenn sie in Rente gehen. Ich nicht. Ich dachte nämlich immer, das könne ich gar nicht, dazu sei ich gar nicht gemacht, dazu, nichts zu machen. Also kaufte ich mir Bücher, die ich lesen wollte…

°°

7.05

Titta, solen går upp. Inte ett enda litet moln, titta bara på de där rödtonerna vid horisonten. Vad smaklöst. De överdriver alltid, solstrålarna, eller hur. Låt Er bara inte bländas.

Solen går upp, det står fast, en ny dag börjar. Det är efteråt. Och det är bra. Efteråt är bättre än förut. Helt enkelt.

Det som var förut.

Mycket var förut.

Och sedan ingenting mer.

Jag kan inte säga så noga vad jag gjorde sedan. Efteråt, omedelbart efter förut. Jag vet det inte längre så noga. Dagarna gick helt enkelt sin väg, flög förbi så där. Vem vet vad han gör hela dagen. Vet Ni det bättre bara för att Ni sitter hela dagen på ett kontor. Vet Ni det bättre.

Just det.

Först gjorde jag väl ingenting. Det vill säga, naturligtvis hade jag föresatt mig mycket. Jag hade inte föresatt mig att göra ingenting. Det hör man ju ofta, eller hur, att folk bestämmer sig för att först inte göra någonting alls. På semestern, efter studierna, när de går i pension. Inte jag. Jag har nämligen alltid tänkt, att det kan jag inte alls, sådant är jag inte gjord för, att göra ingenting. Alltså köpte jag mig böcker, som jag tänkte läsa…

°°

Kanske är det omöjligt att genom det här korta utdraget föreställa sig den plågsamma och liksom ändlösa monotoni som undan för undan sväller ut ur den här texten. Man måste helt enkelt läsa boken för att få vara med om den här sega dränkningen i det gråa efter förlusten av lyckan, den egentligen helt osannolika lyckan.

Det här året har jag ”upptäckt” tre författare. En dem är österrikiskan Ilse Helbich. Hon föddes 1923 i Wien och hennes första roman kom ut när hon var åttio år och efter det har hon fortsatt att skriva skönlitterära texter. I år kom novellsamligen Fremde som innehåller texter om olika skeden i ett människoliv. Tonfallet och stilen är densamma i hela samlingen, men texternas innehåll är mycket olika. Jag har valt att försöksöversätta den sista av berättelserna, dels för att jag tycker den är mycket vacker, dels för att den är kort nog för att jag ska våga mig på att publicera den i det här mediet. Förmodligen kommer jag undan för undan att ändra ett och annat i formuleringarna, för Helbich är verkligen inte lättöversatt och hennes lite svävande meningsbyggnad kanske inte går att ta med sig över språkgränsen, så som jag har försökt göra i den här första rundan.

Någon annanstans

Från den vackert byggda lilla orten, vars hus kryper intill varandra till en helhet och vänder floden ryggen, först på den breda vägen, högre upp sedan på den smalare, som löper fram bakom vackert staplade stenmurar.

Hela tiden uppför. I murfogarna blommar örter, den första doften i morgonsolen. Sommarhimlen är mycket blå och verkar hög, tills middagshettan kommer att förvandla den till ett lågt blytak. Bäcken skuttar till mötes, först när de första träden höjer sig längs vägen blir den ljudligare. Längre ner smög sig bäcken över stenar, här hoppar den över små klipptrappsteg.

Redan kan man ana skog, men ännu följer utmed den ena sidan förfallna terrasser den nu brantare stigen. De gamla fruktträden på dem får växa som deras styvsinthet bjuder dem.

Men nu är skogen verkligen här, den är lätt och lövad, bara här och där en allvarlig gran, som sticker upp ur allt lövsuset.

Med ens är de så nära att den utsträckta handen vidrör dem, hushöga klippor på båda sidor tränger sig på vägen. De buktande granittornen är svartblanka.

Bäcken har gömt sig i en liten klyfta, men dess brus har blivit starkare och hotar den från avlägsna platser kommande stillheten.

Nu, bakom hålvägen glesnar skogen. Bara enstaka spretiga granar på torr mark, som inte kan ge någon näring åt späda plantor.

Man får nu en känsla av att vara i det vilda, i något förbryllande främmande…

Om någon nu gick vidare längs vägen, som sedan länge har blivit till en stig, och fortsatte högre och högre uppåt, så skulle han, det säger folk här, efter att ha passerat ännu en klippravin komma till en stenport, som står mitt i vildmarken och som sedan länge inte har en flisa kvar av de kraftiga trädörrarna.

Folket i trakten tror att deras förfäder för hundratals år sedan uppfört sådana här murade portar tvärs över vägarna som för ner i dalen, för att hindra fientliga trupper från att tränga in i deras fruktbara flodland.

Om det är sant vet ingen, men nu vid nedstigningen kan man tro det, för i växtlighetens alltmer ordnade former, i bäckens lugnare flöde och den allt livfullare grönskan hos alla växter anar man ett löfte. Ett löfte om fruktbarhet, om trygghet, om välbefinnande.

Försiktigt fylls luften med en sträv sötma. Först doften och sedan finnandet: under bladen gömmer sig de första cyklamen.

Så plötsligt är husen där, som lövverket först hade dolt. De är först där som tak, sedan som ihopfogade kroppar under taken, sten på sten i det muromgärdade gröna.

Som hade en över århundraden planerande hand föreskrivit en ordning och löst upp motsägelserna i det lilla till en försonande jämnvikt. Som hade allt det senare i förbigående tillkomna varit påtänkt från början: hönshuset där, brunnen med sin träsvängel, alla buskar, syrener, hortensior och de allt överlevande rosorna.

Jag bor inte här. Och ändå är jag hemma här. Mig tillhör den vackra stucken som formad till en lövkrans omsluter ett barockfönster, den fulländade bågen hos ett portvalv av granit och allra mest den av en hortensiahäck omgärdade trädgården, som sluter sig mot Donau och ändå släpper in dess flöde och kiselsurr och vars ängsgröna jag aldrig aldrig kommer att beträda.

Lyckan över att få höra hemma också imorgon och mycket senare, när bara minnesmönster finns kvar av den sköna anblicken och möjligheten att vidröra det betraktade, som vänder sig bort när man kommer närmare. Det som blir kvar.

Hemma där dikterna bor, vars ordalydelser flutit bort och musiken som bara finns kvar som aning. Och mina döda.

förlaget är Droschl som till exempel givit ut Elfriede Gerstls dikter

För dem av er som vill se åtminstone en flik av originaltexten har jag skrivit av de två inledande styckena:

Anderswo

Vom schöngebauten kleinen Ort, dessen Häuser sich zum Ganzen schmiegen, dem Strom den Rücken kehrend, zuerst auf dem breiten Weg, hügelwärts dann auf dem schmäleren, der sich hinter schöngeschichteten Steinmauern hinzieht.

Immer bergan. In den Fugen des Steinwerks blühen Kräuter, erster Duft in der Morgensonne. Der Sommerhimmel ist sehr blau und scheint hoch, ehe die Mittagshitze ihn in eine niedere Bleidecke verwandeln wird. Der Bach hüpft entgegen, erst als sich die ersten Bäume auf den Wegseiten heben, wird er lauter. Weiter unten schlüpfte der Bach über Steine, hier springt er schon über kleine Felsstufen.

…