Jag fick den här diktantologin för knappt ett år sedan och nu när jag läser om dikterna i den, märker jag att ganska mycket av det första intrycket består: ”en luftig känsla, en känsla av att vara i ett landskap och ett slags stilla, kanske ytligt sett omotiverad, glädje”. Fast nu finner jag nog mera vemod än jag gjorde vid den första läsningen, men det är ett slags ”bevingat” vemod, som inte drar ner en mot marken. Och gång på gång finner jag smala fickor fyllda med förundran över tillvaron.
Trång gränd
En trång gränd alldeles vid havet.
Det går någon framför mig.
Någon finns bakom mig. Ensamma.
Vid vattnet svanar, änder, duvor
bland mjuka kullar
av rosa klippor.
Längre fram börjar jag hushålla med stegen,
att gå är att komma närmare sig själv.
Efter regnet går klipporna i blom,
solen spränger dem i glitter.
Jag måste sätta mig ljudligt,
av att gå blir människan trött.
Allt det yttre är inre.
Det som är bakom mig överväldigar mig.
°°
Översättningen är gjord av Jan Henrik Swahn och han har också skrivit ett mycket läsvärt efterord till antologin. Förlaget är Rámus.