Kategori: Litteratur

– Così in treno non ci si arriva, lassù…
– No. E neanche in corriera.
– …
– Vi ci vogliono tre ore di mulo. E poi non d’inverno, s’intende. E neanche quando le nevi si sciolgono. Allora, non ce la fareste nemmeno con cinque.
– Beh… e supponga che avrà pure un nome.
– Sì, mi pare di sì. Dev’essere l’unica cosa che abbia.

.

– Så med tåg kan man inte ta sig dit upp…
– Nej. Och inte heller med buss.
– …
– Det tar tre timmar dit med mula. Och inte på vintern då, förstås. Och inte heller under snösmältningen. Då skulle ni inte ens klara det på fem.
– Jaha… och jag antar att den ändå har ett namn.
– Ja, det tror jag. Det är nog det enda den har.

Så här oemotståndligt börjar den lilla novellen Casa d’altri av Silvio D’Arzo (pseudonym för Ezio Comparoni), som Eugenio Montale en gång definierat som en perfekt berättelse. Inledningen – som är tryckt med sin egen myrstil – skisserar vagt en liten by på den emilianska landsbygden, där det aldrig händer någonting och där ”de mest självklara ting ter sig underliga”. Bokens baksidestext beskriver novellen som ”gjord av luft” och jag är böjd att hålla med. Därför måste jag nu för tredje gången gå in i den för att se om jag med händerna kan fånga lite av den här luften och ta den med mig ut igen. Om jag sluter fingrarna riktigt tätt kanske det går. Men det blir inte idag.

°°
PS Januari 2011: en länk till en läsning av novellen

Någon gång under vintern som gick – en vinter som kom att bli mycket tung för mig – gjorde jag en intensiv omläsning av diktsamlingen Som om vi aldrig av den rumänska poeten och läkaren Honorina Chitic. Många av dikterna i samlingen handlar om åldrandet och om hur vi handskas med det och medan jag läste dem gick jag i tanken in i något som kanske hade kunnat bli ett slags samtal mellan mig och poeten. Under ”samtalets” lopp antecknade jag på små lappar ett och annat av det jag tänkte. Dessutom skrev jag ner citat ur de dikter som lockat fram mina tankeformuleringar.

Nu har jag skrivit ihop lapptexterna på rad, men utan att försöka mig på att göra någon riktig helhet av det skrivna, så det är egentligen ingen färdig text. Jag har placerat mina funderingar först och diktfragmenten sedan för att jag tycker om att spara det bästa till sist. (Diktöversättningarna är gjorda av Inger Johansson och det är förlaget Smockadoll som givit ut samlingen.):

En av livets öppna hemligheter är att det inte går att förmedla vad åldrandet är till den som är ung. Med varje ny ålder går du genom en dörr, som snabbt sluts bakom dig, så snart du trätt över tröskeln. De som lever en yngre ålder kan inte se något alls av vad som händer bakom den stängda dörren.

Ständigt med varje ny ålder får du inblickar i nya fenomen. De flesta av dessa inblickar ger dig alls ingenting: Du kan inte förmedla dem till dem som är yngre och du kan inte dra någon lärdom av ditt nya vetande. Dina iakttagelser av kroppens och själens gradvisa förfall går inte att använda till något. De ger dig mest bara vemod eller sorg. Fast kanske går de att dela med någon i samma stadium. Kanske kan gemenskapen med någon som delar aningarna om detta sjunkande ge dig tröst? Kanske kan vi från samma trappsteg ge varandra ett ögonblick av ro trots och mitt i vetskapen om det oundvikliga? Och kanske kan vi någon gång tillsammans berusa oss med detta att vi ändå inte kan veta något alls med absolut säkerhet?

De gamla visa
träden
böjde sig
mot varandra
och delade
hemligheter.

ur Varför?

.

Det förflutnas
skändligt besudlade
trasa
ska jag hänga upp
på bergets topp.

ur Sekvens

.

Skalbaggar
med bara en vinge
väller in
i din tystnads
tomrum.

ur Bränn inte minnena

.

Som väckta
ur sin sömn
känner
de överlyckliga gamla
händerna
omsorgsfullt
på människobarnets
späda kropp,
fingrar försynt
– för att inte skada –
som läste hon
blindskrift.

ur Barnbarnsbarn

.

Tungt
är livet
som gamling
som herrelös hund
som god människa
bland mindre goda
som förtryckt
och okunnig
som knäckt individ
med LÄNGTAN
i blicken.

hela dikten Tungt

.

Från illusionens
för länge sen
övergivna
öar
drar
en stilla vindfläkt
av saknad
efter ouppfyllda
begär
genom tomheten
mellan ögonblicken.

ur Tiden är missunnsam

Tillvaron har varit överfull här ett tag och mina ensamma stunder få, men nu sitter jag här för mig själv vid köksbordet och försöker på olika vägar ta mig in i Montales Mottetti.

Jag har stannat upp inför nummer sju bland de tjugo (eller egentligen tjugoen). Så här lyder den:

Il saliscendi bianco e nero dei
balestrucci dal palo
del telegrafo al mare
non conforta i tuoi crucci su lo scalo
né ti riporta dove più non sei.

Già profuma il sambuco fitto su
lo sterrato; il piovasco si dilegua.
Se il chiarore è una tregua,
la tua cara minaccia la consuma.

°°

Nu tänker jag plocka omkring lite i den och göra en försökstolkning, som jag kanske ändrar i under den här dagens eller andra dagars lopp:

Hussvalornas böljande färd
i vitt och svart från telegraf-
stolpen till havet
skänker dig ingen lindring ute på kajen
och inte för den dig dit där du inte längre är.

Redan doftar den lummiga flädern invid
grusplanen: regnet avtar.
Om luftens klarhet är ett andrum,
uppslukas det av ditt milda hot.

Strax innan jag for till Italien kom den unga schweiziskan Marina Bolzlis debutroman Nachhernachher (Efteråtefteråt) med posten. Jag tog med den på resan och läste några korta kapitel ovan molnen ovan de schweiziska alptopparna. Nachhernachher handlar om den stora kärlekslyckan och förlusten av den och om det som kommer efter förlusten: Stormande lycka – katastrof – limbo. Textytan består av en mängd korta eller ultrakorta meningar liksom sydda med efterstygn eller någon mer komplicerad stygnsort som jag inte kan namnet på. Envist och smärtsamt bär texten framåt. Detalj radas vid detalj. Kapitelnamnen är klockslag från 7.05 till 18.20 under en och samma dag. Alltsammans är en monolog riktad till en (tänkt) granne i huset där den unga kvinnan bor.

När jag kom tillbaka från Italien väntade två böcker på mig. Onda stenar av sardiskan Milena Agus i Madeleine Gustafssons fina översättning (ändå vill jag nu läsa den i original) och Fremde, en samling berättelser av österrikiskan Ilse Helbig. Jag har hunnit läsa Onda stenar och jag tycker om den och alla de sardiska orden som finns kvar också i översättningen, skildringen av havet utanför Cagliari och det strålande ljuset in i gränden. Här kan ni läsa mer om vad den verkligen handlar om.. Fremde har jag inte läst ännu, bara blädderläst lite, men jag vet varför jag bad att få boken. Här är ett litet utdrag ur den första berättelsen:

Und ihr helles Leben ist durchsichtig bis zum Grund, wasserklar in seiner Alltäglichkeit und durchatmet von einer ruhigen Heiterkeit.
Wasserklar.
So stört es nicht allzu sehr, daß an manchen Tagen die Knochen schmerzen und an anderen das störrische Herz nicht mehr recht will, dergleichen dringt nicht in die Tiefe.
Und Wasser kann man nicht schneiden.

(Och hennes ljusa liv är genomskinligt ända till botten, vattenklart i sin vardaglighet och inne i det andas en lugn gladlynthet.
Vattenklart.
Då stör det inte alltför mycket att skelettet värker vissa dagar och att under andra dagar det bångstyriga hjärtat inte längre vill vara med, sådant går inte på djupet.
Och vatten kan man inte skära.)

Om man reser med Ryanair och väljer att bara ha handbagage, så kan man inte ta med sig så mycket hem från färden. För mig blev det en liten getost och fyra tunna böcker, delvis valda utifrån tunnhetskritieriet:

Erri De Luca har jag läst förut och tyckt att det han skriver är ”så där". Nu fick jag höra att det bästa han skrivit är Montedidio och Tre cavalli. På baksidan till Montedidio står det bland annat så här:

Protagonista è un luogo, Montedidio, un rilievo di tufo abitato da millenni, stratificato a ossa e ceneri vulcaniche.

(Huvudperson är en plats, Montedidio, en bergsformation av tuff som varit bebodd i årtusenden med lager efter lager av ben och vulkanaska.)

Pessoa kom att bli ett samtalsämne under en av kvällarna i Florens och jag fick rådet att köpa Antonio Tabucchis Un baule pieno di gente (En koffert full med folk), som innehåller en rad kortare texter om Pessoa, bland annat en om Bernardo Soares, som ska vara alldeles särskilt intressant.

Av Eugenio Montale hade jag hittills – egentligen mot min vilja – ingenting utom lite dikter i diverse antologier, och när jag fick syn på den lilla röda boken Mottetti och läste baksidetextens ord om att dikterna i den är ett ”destillat av poetens själva essens”, slog jag till. Dagen därpå stod jag i en bokhandel i Bologna och plockade bland ”tunna böcker” och fick då syn på en vacker liten bok av Silvio D’Arzo som heter Casa d’altri. Jag hade aldrig hört talas om D’Arzo tidigare och läste att han egentligen hette Ezio Comparoni och levde ett kort liv: 1920 till 1952. På baksidan läste jag:

”Casa d’altri” è stato definito da Montale ”un racconto perfetto”. Pare fatto d’aria…

(”Casa d’altri” har av Montale beskrivits som ”en perfekt berättelse”. Den verkar vara gjord av luft…)

Jag tog detta som ett tecken.