Kategori: Litteratur

För någon vecka sedan snuddade jag vid den schweiziska författarinnan Marina Bolzlis debutroman Nachhernachher (Efteråtefteråt) här under pausträdet. Det är en roman om en ung kvinnas gradvisa glidande bort från den tillvaro där hon förut varit hemma och som hon känt en oreflekterad tillhörighet till. Strax före romanens början störtar hennes värld samman, då hon förlorar den stora kärleken. Rubrikerna till romankapitlen utgörs av klockslag från morgon till kväll av en och samma dag och ”handlingen” består i en monolog, som verkar var riktad till en (tänkt) granne i huset där kvinnan bor.

I de första kapitlen beskrivs ett tillstånd av bedövning, en bedövning som följer direkt på slaget och som föregår smärtan. Sedan kommer smärtan, minnena, sorgen och så småningom ett slags förfall och förlust av verklighetsorientering. Alltsammans berättas mycket detaljerat nästan smärtsamt pedantiskt och förloppet ter sig som en blind och döv vandring utmed tomhetens trögflytande massa.

7.05

Schauen Sie, die Sonne geht auf. Kein Wölkchen, schauen Sie doch, diese Rottöne am Horizont. Wie kitschig. Die übertreiben immer, die Sonnenstrahlen, nicht wahr. Lassen Sie sich bloß nicht blenden.

Die Sonne geht auf, das steht fest, ein neuer Tag beginnt. Es ist nachher. Und das ist gut. Nachher ist besser als vorher. Ganz einfach.

Was vorher war.

Viel war vorher.

Und dann nichts mehr.

Ich kann gar nicht genau sagen, was ich dann gemacht habe. Danach, unmittelbar nach vorher. Ich weiß es nicht mehr so genau. Die Tage zogen einfach so dahin, flogen einfach so vorbei. Wer weiß schon, was er den ganzen Tag macht. Wissen Sie es besser, nur weil Sie den ganzen Tag im Büro sitzen. Wissen Sie es besser.

Eben.

Erstmal machte ich wohl nichts. Das heißt, natürlich hatte ich mir viel vorgenommen. Ich hatte mir nicht vorgenommen, nichts zu machen. Das hört man ja oft, nicht, Leute nehmen sich vor, erstmal nichts zu machen. Im Urlaub, nach der Uni, wenn sie in Rente gehen. Ich nicht. Ich dachte nämlich immer, das könne ich gar nicht, dazu sei ich gar nicht gemacht, dazu, nichts zu machen. Also kaufte ich mir Bücher, die ich lesen wollte…

°°

7.05

Titta, solen går upp. Inte ett enda litet moln, titta bara på de där rödtonerna vid horisonten. Vad smaklöst. De överdriver alltid, solstrålarna, eller hur. Låt Er bara inte bländas.

Solen går upp, det står fast, en ny dag börjar. Det är efteråt. Och det är bra. Efteråt är bättre än förut. Helt enkelt.

Det som var förut.

Mycket var förut.

Och sedan ingenting mer.

Jag kan inte säga så noga vad jag gjorde sedan. Efteråt, omedelbart efter förut. Jag vet det inte längre så noga. Dagarna gick helt enkelt sin väg, flög förbi så där. Vem vet vad han gör hela dagen. Vet Ni det bättre bara för att Ni sitter hela dagen på ett kontor. Vet Ni det bättre.

Just det.

Först gjorde jag väl ingenting. Det vill säga, naturligtvis hade jag föresatt mig mycket. Jag hade inte föresatt mig att göra ingenting. Det hör man ju ofta, eller hur, att folk bestämmer sig för att först inte göra någonting alls. På semestern, efter studierna, när de går i pension. Inte jag. Jag har nämligen alltid tänkt, att det kan jag inte alls, sådant är jag inte gjord för, att göra ingenting. Alltså köpte jag mig böcker, som jag tänkte läsa…

°°

Kanske är det omöjligt att genom det här korta utdraget föreställa sig den plågsamma och liksom ändlösa monotoni som undan för undan sväller ut ur den här texten. Man måste helt enkelt läsa boken för att få vara med om den här sega dränkningen i det gråa efter förlusten av lyckan, den egentligen helt osannolika lyckan.

Det här året har jag ”upptäckt” tre författare. En dem är österrikiskan Ilse Helbich. Hon föddes 1923 i Wien och hennes första roman kom ut när hon var åttio år och efter det har hon fortsatt att skriva skönlitterära texter. I år kom novellsamligen Fremde som innehåller texter om olika skeden i ett människoliv. Tonfallet och stilen är densamma i hela samlingen, men texternas innehåll är mycket olika. Jag har valt att försöksöversätta den sista av berättelserna, dels för att jag tycker den är mycket vacker, dels för att den är kort nog för att jag ska våga mig på att publicera den i det här mediet. Förmodligen kommer jag undan för undan att ändra ett och annat i formuleringarna, för Helbich är verkligen inte lättöversatt och hennes lite svävande meningsbyggnad kanske inte går att ta med sig över språkgränsen, så som jag har försökt göra i den här första rundan.

Någon annanstans

Från den vackert byggda lilla orten, vars hus kryper intill varandra till en helhet och vänder floden ryggen, först på den breda vägen, högre upp sedan på den smalare, som löper fram bakom vackert staplade stenmurar.

Hela tiden uppför. I murfogarna blommar örter, den första doften i morgonsolen. Sommarhimlen är mycket blå och verkar hög, tills middagshettan kommer att förvandla den till ett lågt blytak. Bäcken skuttar till mötes, först när de första träden höjer sig längs vägen blir den ljudligare. Längre ner smög sig bäcken över stenar, här hoppar den över små klipptrappsteg.

Redan kan man ana skog, men ännu följer utmed den ena sidan förfallna terrasser den nu brantare stigen. De gamla fruktträden på dem får växa som deras styvsinthet bjuder dem.

Men nu är skogen verkligen här, den är lätt och lövad, bara här och där en allvarlig gran, som sticker upp ur allt lövsuset.

Med ens är de så nära att den utsträckta handen vidrör dem, hushöga klippor på båda sidor tränger sig på vägen. De buktande granittornen är svartblanka.

Bäcken har gömt sig i en liten klyfta, men dess brus har blivit starkare och hotar den från avlägsna platser kommande stillheten.

Nu, bakom hålvägen glesnar skogen. Bara enstaka spretiga granar på torr mark, som inte kan ge någon näring åt späda plantor.

Man får nu en känsla av att vara i det vilda, i något förbryllande främmande…

Om någon nu gick vidare längs vägen, som sedan länge har blivit till en stig, och fortsatte högre och högre uppåt, så skulle han, det säger folk här, efter att ha passerat ännu en klippravin komma till en stenport, som står mitt i vildmarken och som sedan länge inte har en flisa kvar av de kraftiga trädörrarna.

Folket i trakten tror att deras förfäder för hundratals år sedan uppfört sådana här murade portar tvärs över vägarna som för ner i dalen, för att hindra fientliga trupper från att tränga in i deras fruktbara flodland.

Om det är sant vet ingen, men nu vid nedstigningen kan man tro det, för i växtlighetens alltmer ordnade former, i bäckens lugnare flöde och den allt livfullare grönskan hos alla växter anar man ett löfte. Ett löfte om fruktbarhet, om trygghet, om välbefinnande.

Försiktigt fylls luften med en sträv sötma. Först doften och sedan finnandet: under bladen gömmer sig de första cyklamen.

Så plötsligt är husen där, som lövverket först hade dolt. De är först där som tak, sedan som ihopfogade kroppar under taken, sten på sten i det muromgärdade gröna.

Som hade en över århundraden planerande hand föreskrivit en ordning och löst upp motsägelserna i det lilla till en försonande jämnvikt. Som hade allt det senare i förbigående tillkomna varit påtänkt från början: hönshuset där, brunnen med sin träsvängel, alla buskar, syrener, hortensior och de allt överlevande rosorna.

Jag bor inte här. Och ändå är jag hemma här. Mig tillhör den vackra stucken som formad till en lövkrans omsluter ett barockfönster, den fulländade bågen hos ett portvalv av granit och allra mest den av en hortensiahäck omgärdade trädgården, som sluter sig mot Donau och ändå släpper in dess flöde och kiselsurr och vars ängsgröna jag aldrig aldrig kommer att beträda.

Lyckan över att få höra hemma också imorgon och mycket senare, när bara minnesmönster finns kvar av den sköna anblicken och möjligheten att vidröra det betraktade, som vänder sig bort när man kommer närmare. Det som blir kvar.

Hemma där dikterna bor, vars ordalydelser flutit bort och musiken som bara finns kvar som aning. Och mina döda.

förlaget är Droschl som till exempel givit ut Elfriede Gerstls dikter

För dem av er som vill se åtminstone en flik av originaltexten har jag skrivit av de två inledande styckena:

Anderswo

Vom schöngebauten kleinen Ort, dessen Häuser sich zum Ganzen schmiegen, dem Strom den Rücken kehrend, zuerst auf dem breiten Weg, hügelwärts dann auf dem schmäleren, der sich hinter schöngeschichteten Steinmauern hinzieht.

Immer bergan. In den Fugen des Steinwerks blühen Kräuter, erster Duft in der Morgensonne. Der Sommerhimmel ist sehr blau und scheint hoch, ehe die Mittagshitze ihn in eine niedere Bleidecke verwandeln wird. Der Bach hüpft entgegen, erst als sich die ersten Bäume auf den Wegseiten heben, wird er lauter. Weiter unten schlüpfte der Bach über Steine, hier springt er schon über kleine Felsstufen.

…

– Così in treno non ci si arriva, lassù…
– No. E neanche in corriera.
– …
– Vi ci vogliono tre ore di mulo. E poi non d’inverno, s’intende. E neanche quando le nevi si sciolgono. Allora, non ce la fareste nemmeno con cinque.
– Beh… e supponga che avrà pure un nome.
– Sì, mi pare di sì. Dev’essere l’unica cosa che abbia.

.

– Så med tåg kan man inte ta sig dit upp…
– Nej. Och inte heller med buss.
– …
– Det tar tre timmar dit med mula. Och inte på vintern då, förstås. Och inte heller under snösmältningen. Då skulle ni inte ens klara det på fem.
– Jaha… och jag antar att den ändå har ett namn.
– Ja, det tror jag. Det är nog det enda den har.

Så här oemotståndligt börjar den lilla novellen Casa d’altri av Silvio D’Arzo (pseudonym för Ezio Comparoni), som Eugenio Montale en gång definierat som en perfekt berättelse. Inledningen – som är tryckt med sin egen myrstil – skisserar vagt en liten by på den emilianska landsbygden, där det aldrig händer någonting och där ”de mest självklara ting ter sig underliga”. Bokens baksidestext beskriver novellen som ”gjord av luft” och jag är böjd att hålla med. Därför måste jag nu för tredje gången gå in i den för att se om jag med händerna kan fånga lite av den här luften och ta den med mig ut igen. Om jag sluter fingrarna riktigt tätt kanske det går. Men det blir inte idag.

°°
PS Januari 2011: en länk till en läsning av novellen

Någon gång under vintern som gick – en vinter som kom att bli mycket tung för mig – gjorde jag en intensiv omläsning av diktsamlingen Som om vi aldrig av den rumänska poeten och läkaren Honorina Chitic. Många av dikterna i samlingen handlar om åldrandet och om hur vi handskas med det och medan jag läste dem gick jag i tanken in i något som kanske hade kunnat bli ett slags samtal mellan mig och poeten. Under ”samtalets” lopp antecknade jag på små lappar ett och annat av det jag tänkte. Dessutom skrev jag ner citat ur de dikter som lockat fram mina tankeformuleringar.

Nu har jag skrivit ihop lapptexterna på rad, men utan att försöka mig på att göra någon riktig helhet av det skrivna, så det är egentligen ingen färdig text. Jag har placerat mina funderingar först och diktfragmenten sedan för att jag tycker om att spara det bästa till sist. (Diktöversättningarna är gjorda av Inger Johansson och det är förlaget Smockadoll som givit ut samlingen.):

En av livets öppna hemligheter är att det inte går att förmedla vad åldrandet är till den som är ung. Med varje ny ålder går du genom en dörr, som snabbt sluts bakom dig, så snart du trätt över tröskeln. De som lever en yngre ålder kan inte se något alls av vad som händer bakom den stängda dörren.

Ständigt med varje ny ålder får du inblickar i nya fenomen. De flesta av dessa inblickar ger dig alls ingenting: Du kan inte förmedla dem till dem som är yngre och du kan inte dra någon lärdom av ditt nya vetande. Dina iakttagelser av kroppens och själens gradvisa förfall går inte att använda till något. De ger dig mest bara vemod eller sorg. Fast kanske går de att dela med någon i samma stadium. Kanske kan gemenskapen med någon som delar aningarna om detta sjunkande ge dig tröst? Kanske kan vi från samma trappsteg ge varandra ett ögonblick av ro trots och mitt i vetskapen om det oundvikliga? Och kanske kan vi någon gång tillsammans berusa oss med detta att vi ändå inte kan veta något alls med absolut säkerhet?

De gamla visa
träden
böjde sig
mot varandra
och delade
hemligheter.

ur Varför?

.

Det förflutnas
skändligt besudlade
trasa
ska jag hänga upp
på bergets topp.

ur Sekvens

.

Skalbaggar
med bara en vinge
väller in
i din tystnads
tomrum.

ur Bränn inte minnena

.

Som väckta
ur sin sömn
känner
de överlyckliga gamla
händerna
omsorgsfullt
på människobarnets
späda kropp,
fingrar försynt
– för att inte skada –
som läste hon
blindskrift.

ur Barnbarnsbarn

.

Tungt
är livet
som gamling
som herrelös hund
som god människa
bland mindre goda
som förtryckt
och okunnig
som knäckt individ
med LÄNGTAN
i blicken.

hela dikten Tungt

.

Från illusionens
för länge sen
övergivna
öar
drar
en stilla vindfläkt
av saknad
efter ouppfyllda
begär
genom tomheten
mellan ögonblicken.

ur Tiden är missunnsam

Tillvaron har varit överfull här ett tag och mina ensamma stunder få, men nu sitter jag här för mig själv vid köksbordet och försöker på olika vägar ta mig in i Montales Mottetti.

Jag har stannat upp inför nummer sju bland de tjugo (eller egentligen tjugoen). Så här lyder den:

Il saliscendi bianco e nero dei
balestrucci dal palo
del telegrafo al mare
non conforta i tuoi crucci su lo scalo
né ti riporta dove più non sei.

Già profuma il sambuco fitto su
lo sterrato; il piovasco si dilegua.
Se il chiarore è una tregua,
la tua cara minaccia la consuma.

°°

Nu tänker jag plocka omkring lite i den och göra en försökstolkning, som jag kanske ändrar i under den här dagens eller andra dagars lopp:

Hussvalornas böljande färd
i vitt och svart från telegraf-
stolpen till havet
skänker dig ingen lindring ute på kajen
och inte för den dig dit där du inte längre är.

Redan doftar den lummiga flädern invid
grusplanen: regnet avtar.
Om luftens klarhet är ett andrum,
uppslukas det av ditt milda hot.