Under våren och försommaren 1934 gjorde Else Lasker-Schüler en resa till Alexandria och Palestina. Efter återkomsten till Schweiz – hon kunde ju inte bo kvar i Tyskland längre – i juli började hon skriva på sitt prosaverk Das Hebräerland. Det är ingen reseskildring av konventionellt slag utan en bok om en resa genom ett land som inte är av denna världen. En av dem hon möter där är Gud. Hon skildrar ofta barn, gärna judiska och arabiska barn som leker tillsammans i gränderna. Hon lider med åsnorna som bär för tungt och ibland ingriper hon till någon åsnas försvar. Hennes blick glider över öknar och hav och hon följer ofta gamens flykt från Jerusalems höga murar. Den sköne Absalom låter hon färga en guldrand i det svarta håret, så att ”tinning förmäls med tinning under en baldakin av pärlor”.
Alldeles i början av boken efter en introduktion om gamens fjäderdräkt skriver hon så här:
Heute fahre ich wieder unten ans Meer. Neben mir sitzt ein Beduine im gestreiften Atlaskleid, den Kopf in ein gelbes Tuch gehüllt. Wir sprechen englisch zusammen, auch ein paar Worte arabisch, die ich wohl auf der Straße aufgefangen, aber deren Sinn ich nicht verstehe. Darum lacht der bunte Mitreisende verstohlen – ich weiß schon warum. Im Grunde versteht man sich im Heiligen Lande – ohne was zu sagen. Die Sonne bringt hier alles an den Tag. Sie scheint so hell durch die Sinne und Herzen der Geschöpfe, vergißt nicht, am geringsten Menschen ihr Rosengold, am winzigsten Tierlein und dem kleinsten Feigenbaum auf vergessenen Schutthaufen gewissenhaft zu verteilen.
°°
Idag far jag ner till havet igen. Bredvid mig sitter en beduin i randig atlasdräkt och huvudet är höljt i en gul duk. Vi talar engelska tillsammans, och också några ord på arabiska, som jag väl uppfångat på gatan, men som jag inte förstår innebörden av. Därför skrattar min brokige medresenär förstulet – jag vet allt varför. I grund och botten förstår man varandra här i det Heliga Landet – utan att säga något. Solen skiner så ljust genom varelsernas sinnen och hjärtan och glömmer inte att samvetsgrant dela ut av sitt rosenguld till den ringaste människan, till det minsta djuret och det obetydligaste fikonträdet på avfallshögen.
PS Jag har skrivit om Das Hebräerland förr, till exempel här: En ritt på tankens kamel.
