Kategori: Litteratur

Strax innan jag for till Italien kom den unga schweiziskan Marina Bolzlis debutroman Nachhernachher (Efteråtefteråt) med posten. Jag tog med den på resan och läste några korta kapitel ovan molnen ovan de schweiziska alptopparna. Nachhernachher handlar om den stora kärlekslyckan och förlusten av den och om det som kommer efter förlusten: Stormande lycka – katastrof – limbo. Textytan består av en mängd korta eller ultrakorta meningar liksom sydda med efterstygn eller någon mer komplicerad stygnsort som jag inte kan namnet på. Envist och smärtsamt bär texten framåt. Detalj radas vid detalj. Kapitelnamnen är klockslag från 7.05 till 18.20 under en och samma dag. Alltsammans är en monolog riktad till en (tänkt) granne i huset där den unga kvinnan bor.

När jag kom tillbaka från Italien väntade två böcker på mig. Onda stenar av sardiskan Milena Agus i Madeleine Gustafssons fina översättning (ändå vill jag nu läsa den i original) och Fremde, en samling berättelser av österrikiskan Ilse Helbig. Jag har hunnit läsa Onda stenar och jag tycker om den och alla de sardiska orden som finns kvar också i översättningen, skildringen av havet utanför Cagliari och det strålande ljuset in i gränden. Här kan ni läsa mer om vad den verkligen handlar om.. Fremde har jag inte läst ännu, bara blädderläst lite, men jag vet varför jag bad att få boken. Här är ett litet utdrag ur den första berättelsen:

Und ihr helles Leben ist durchsichtig bis zum Grund, wasserklar in seiner Alltäglichkeit und durchatmet von einer ruhigen Heiterkeit.
Wasserklar.
So stört es nicht allzu sehr, daß an manchen Tagen die Knochen schmerzen und an anderen das störrische Herz nicht mehr recht will, dergleichen dringt nicht in die Tiefe.
Und Wasser kann man nicht schneiden.

(Och hennes ljusa liv är genomskinligt ända till botten, vattenklart i sin vardaglighet och inne i det andas en lugn gladlynthet.
Vattenklart.
Då stör det inte alltför mycket att skelettet värker vissa dagar och att under andra dagar det bångstyriga hjärtat inte längre vill vara med, sådant går inte på djupet.
Och vatten kan man inte skära.)

Om man reser med Ryanair och väljer att bara ha handbagage, så kan man inte ta med sig så mycket hem från färden. För mig blev det en liten getost och fyra tunna böcker, delvis valda utifrån tunnhetskritieriet:

Erri De Luca har jag läst förut och tyckt att det han skriver är ”så där". Nu fick jag höra att det bästa han skrivit är Montedidio och Tre cavalli. På baksidan till Montedidio står det bland annat så här:

Protagonista è un luogo, Montedidio, un rilievo di tufo abitato da millenni, stratificato a ossa e ceneri vulcaniche.

(Huvudperson är en plats, Montedidio, en bergsformation av tuff som varit bebodd i årtusenden med lager efter lager av ben och vulkanaska.)

Pessoa kom att bli ett samtalsämne under en av kvällarna i Florens och jag fick rådet att köpa Antonio Tabucchis Un baule pieno di gente (En koffert full med folk), som innehåller en rad kortare texter om Pessoa, bland annat en om Bernardo Soares, som ska vara alldeles särskilt intressant.

Av Eugenio Montale hade jag hittills – egentligen mot min vilja – ingenting utom lite dikter i diverse antologier, och när jag fick syn på den lilla röda boken Mottetti och läste baksidetextens ord om att dikterna i den är ett ”destillat av poetens själva essens”, slog jag till. Dagen därpå stod jag i en bokhandel i Bologna och plockade bland ”tunna böcker” och fick då syn på en vacker liten bok av Silvio D’Arzo som heter Casa d’altri. Jag hade aldrig hört talas om D’Arzo tidigare och läste att han egentligen hette Ezio Comparoni och levde ett kort liv: 1920 till 1952. På baksidan läste jag:

”Casa d’altri” è stato definito da Montale ”un racconto perfetto”. Pare fatto d’aria…

(”Casa d’altri” har av Montale beskrivits som ”en perfekt berättelse”. Den verkar vara gjord av luft…)

Jag tog detta som ett tecken.

Någon gång om året brukar jag läsa en dikt av den estniske poeten Jaan Kaplinski här under pausträdet. Min källa är lyrikantologin Någonstans vid världens kant. I den har jag gång på gång funnit texter som talat förbluffande direkt till mig.

Smärtan är klokare än modet
den är klokare än hatet
ångern är knivar av eld
som skär genom köttet

gör dig fri från allt
du en gång ville vara
med öppna ögon ska du stå
under himlen bara

det invanda det sedda
blir plötsligt nytt och nära
det får alltmer av livet
du själv har mindre att bära

allt är bara jord och hav
vind och världens ljus
stenar moln och människor
tiden slutet börjans sus

°°

Översättningen från estniskan är gjord av Guntars Godiņš och Juris Kronbergs i samarbete med författaren. Det är förlaget Ariel Skrifter som givit ut antologin.

°°

PS Salongen går in i sommarvilan.

Under våren och försommaren 1934 gjorde Else Lasker-Schüler en resa till Alexandria och Palestina. Efter återkomsten till Schweiz – hon kunde ju inte bo kvar i Tyskland längre – i juli började hon skriva på sitt prosaverk Das Hebräerland. Det är ingen reseskildring av konventionellt slag utan en bok om en resa genom ett land som inte är av denna världen. En av dem hon möter där är Gud. Hon skildrar ofta barn, gärna judiska och arabiska barn som leker tillsammans i gränderna. Hon lider med åsnorna som bär för tungt och ibland ingriper hon till någon åsnas försvar. Hennes blick glider över öknar och hav och hon följer ofta gamens flykt från Jerusalems höga murar. Den sköne Absalom låter hon färga en guldrand i det svarta håret, så att ”tinning förmäls med tinning under en baldakin av pärlor”.

Alldeles i början av boken efter en introduktion om gamens fjäderdräkt skriver hon så här:

Heute fahre ich wieder unten ans Meer. Neben mir sitzt ein Beduine im gestreiften Atlaskleid, den Kopf in ein gelbes Tuch gehüllt. Wir sprechen englisch zusammen, auch ein paar Worte arabisch, die ich wohl auf der Straße aufgefangen, aber deren Sinn ich nicht verstehe. Darum lacht der bunte Mitreisende verstohlen – ich weiß schon warum. Im Grunde versteht man sich im Heiligen Lande – ohne was zu sagen. Die Sonne bringt hier alles an den Tag. Sie scheint so hell durch die Sinne und Herzen der Geschöpfe, vergißt nicht, am geringsten Menschen ihr Rosengold, am winzigsten Tierlein und dem kleinsten Feigenbaum auf vergessenen Schutthaufen gewissenhaft zu verteilen.

°°

Idag far jag ner till havet igen. Bredvid mig sitter en beduin i randig atlasdräkt och huvudet är höljt i en gul duk. Vi talar engelska tillsammans, och också några ord på arabiska, som jag väl uppfångat på gatan, men som jag inte förstår innebörden av. Därför skrattar min brokige medresenär förstulet – jag vet allt varför. I grund och botten förstår man varandra här i det Heliga Landet – utan att säga något. Solen skiner så ljust genom varelsernas sinnen och hjärtan och glömmer inte att samvetsgrant dela ut av sitt rosenguld till den ringaste människan, till det minsta djuret och det obetydligaste fikonträdet på avfallshögen.

PS Jag har skrivit om Das Hebräerland förr, till exempel här: En ritt på tankens kamel.

Härom dagen läste jag en dikt av en för mig dittills okänd tysk författare, Peter Ettl (f. 1954). Först tyckte jag inte riktigt om den, men något av den fastnade; jag tror det var vinden i den och det där sjöjungfrukaféet kanske. Jag läste om den, ja, jag lusläste den. Och jag läste den högt med olika hastighet. Och så skrev jag ned den.

Matala

ach joni
inzwischen
gehen
wir alle am stock
und der wind
kommt von
überallher
das mermaid-cafe
vergangenheit die
feuerschrift am ufer
blass und in den kneipen
lauern trauerweiber
einem unfassbaren
frühling auf

Och hur det här blev, vet jag inte riktigt:

Matala

å joni
numera
går
vi alla med käpp
och vinden
kommer från
överallt
mermaid-kaféet
hör till det förgångna
eldskriften på kajkanten
har bleknat och i krogarna
lurpassar gråterskor
på en ofattbar
vår