Kategori: Litteratur

En av Salongens sanna hjärtefrågor – ja, jag brinner också personligen för denna form av kulturförmedling – är översättning av skönlitteratur, särskilt sådan från andra språk än engelskan. Därför vill jag peka på en händelse imorgon onsdag på Goethe-Institut i Stockholm. Tiden är 18.30 och övriga praktiska upplysningar hittar ni i länken längre ner här.

Litterära översättningar har en framträdande roll i det interkulturella utbytet. Översättarna ger oss möjlighet att ta del av texter från andra språk och kulturer och bidrar därmed till att främja den kulturella identiteten. Men var i ligger konsten i att översätta? Hur åtskiljer man de flytande gränserna mellan översättning, överförandet av främmande text till ett annat språk och det egna författarskapet?

Två av de främsta översättarna Karin Löfdahl och Verena Reichel samtalar om dessa frågor och Leif H Sjöström (Svensk-Tyska föreningen) modererar.

Här är en länk till evenemanget.

Så vitt jag kan se har under de senaste åren lite ljus äntligen börjat sippra in över det skönlitterära översättandet och dess betydelse för spridning av tankar, idéer och texter. Må ljuset tillta i styrka.

Det var inte bara prat, när jag för en tid sedan sa att detta är ett Karlfeldt-år i min läsvärld. Jag läser förstås mycket annat också, men Karlfeldt-dikter rinner hela tiden in i mellanrummen.

Vandring

Här är din väg, där spenslig björk
mot åsen byggt en ljus portik.
Vid sidan ligger tjärnen, mörk
av ljuvligt ruvande mystik.
Träd lätt på golv med timjan strött!
Det ligger bygd därnedanför.
Där blomstra byar vitt och rött
och jordens glädje, dit du hör.

Min väg går bort åt annan trakt.
Den dunklar in i valv av gran,
tills myren vidgar, allt för flackt
och hårt belyst, sin bleka plan.
Den stiger tungt mot bergets bryn,
den sprängs isär av stenig vret,
tills krönet öppnar stort en syn,
mot öde rymd och evighet.

Jag har inte läst Marcel Prousts À la recherche du temps perdu, men ändå känner jag en vag närhet till det här mångomtalade verket och denna lite avlägsna närhet har uppstått via min läsning av den franske litteraturteoretikern Gérard Genettes narratologiska dubbelverk Discours du récit och Nouveau discours du récit. (Nej, jag har inte läst dem på franska utan i den tyska översättningen, där båda tillsammans bär den korta titeln Die Erzählung.) I sina undersökningar av främst tidsaspekterna i berättande prosa har Genette utgått ifrån La recherche. Eller snarare: genom att Genette använt La recherche som utgångspunkt i sin analys av narrativa texters uppbyggnad, har undersökningen kommit att handla främst om tidsaspekterna i romanen eller novellen.

Under min läsning hade jag min objektiva och pliktmässiga uppmärksamhet riktad mot Genettes teorier, hans kategoriindelningar, hans begreppssystem, för jag skulle ju använda dessa i min narratologiskt inriktade avhandling. Men mellan spjälorna i det genetteska bygget sipprade hela tiden det undersöka verkets andning och dofter ut. Jag föreställde mig vyer, ändlöst upprepade promenader till samma ställen, ibland tog man den ena vägen ibland den andra, men alltid någon av dessa och alltid till samma platser. Jag kände den lyckliga tristessen över det evigt enahanda – rutin och skönhet i förbund. Namnen på människorna berusade mig: herrskapet Guermantes, prinsessan av Parma, madame Villeparisis. Sedan fanns de långsträckt skildrade middagarna och konversationerna som snurrade och snurrade kring ingenting alls. Och jag hörde namnen på platser som Combray och Balbec och greps av ett slags obestämd längtan dit – en längtan som inte hade fått uppfyllas.

Jag har bara skymtat La recherche i de smala springorna mellan kategorierna och begreppen i Genettes stora teoribyggnad, men den proustska världen ligger där för mig som en tid som i en oändligt långsam rörelse glider bort ifrån mig, men som aldrig kommer att vara helt försvunnen. Och egentligen vet jag inte vad som skulle ändras om jag verkligen läste À la recherche du temps perdu…

Peter Hille (1854-1904) kände jag egentligen bara till genom Else Lasker-Schüler. Hon såg upp till honom, den kringvandrande utfattige diktaren; han var under en tid hennes stora förebild. Hon skrev sin första bok om honom. Den här korta dikten har jag ofta tänkt på:

St. Peter Hille

war eine Welt,
Meteor stieß er von sich.

Nej, den går inte att översätta, den blir för enkel eller så faller den sönder – i en del, men jag gör ett försök ändå:

St. Peter Hille

var en värld,
meteor utslungade han.

målning av Lovis Corinth från 1902

På min tröskel denna morgon fann jag denna vårdikt av Peter Hille:

Nachtigall

Graue Melodie.
In dir singen Erde und Himmel
Und sind Frühling.

Jag försöker här också:

Näktergal

Grå melodi.
I dig sjunger jord och himmel
Och är vår.

Under våren har jag helt sakta läst Else Lasker-Schülers prosaverk Das Hebräerland. Den är en märklig ritt på tankens kamel, full av underligheter, överraskningar och glimrande pärlor. Ibland sitter man helt eller i alla fall halvt vardagligt på en buss och svettas, ibland hör man Guds röst i öknen, ofta ser man arabiska och judiska barn leka tillsammans i gränderna. Elses fantasidromedar ”Repp” ur en av hennes ”tropiska böcker” skrider fram över boksidorna och jag blickar över haven mot den ”berömda synagogan i Venedig” och jag ser Elses skolkamrater i Elberfeld titta fram bakom palmstammarna tuggande på lakritsträ medan de trummar en marsch på hennes rygg.

Kanske är det här Elses fantasikamel ”Amm”

Else ser på ”den lilla arabiska staden högt uppe på klippan mitt i sandhavet:

An seinem steinernen Fuß der edle, scharrende Hengst. Ich zeichnete auf dem Bütten meines Hirns das altmeisterhafte Gemälde. ”Da kommt der Esau!” rufen im Chor die Reisenden. Die Jagdwaffe über die Schulter geschnallt, eilte der Wüstensohn von der Bergkuppel zur Ebene, die Füße im schillerndem Eidechs, Urwald im Auge… Die Geier flüchteten.

Vid dess fot av sten skrapar den ädla hingsten med hovarna. Jag tecknade den på min hjärnas ”silpapper” i de gamla mästarnas stil. ”Där kommer Esau!” ropar de resande i kör. Med jaktvapnet hängt över axeln hastade öknens son från bergskupolen till slätten, fötterna i skimrande ödleskinn, urskog i blicken… Gamarna flydde.

Büttenpapier

Så närmar hon sig havet någonstans vid Tel-Aviv:

Meine Freunde und ich schreiten in einer Reihe, Hand in Hand an den Ozean. Dromedarisch legt sich die kostbare Straße zu unseren Füßen nieder und trägt uns gemächlich ans Meer. Einst eilte das erste Menschenpaar, vom Sturm getrieben, über diesen rauschenden Wüstenweg an den Strand. Über das Meereswasser schwebt Gottes Geist, unwirklicher Schein. Vielen guten Juden begegnen wir am Strand; sein Sand liegt so weiß wie Neuschnee, gefallen aus weißer Wolke.

Mina vänner och jag skrider på rad, hand i hand ner till oceanen. Dromedariskt lägger sig den kostbara gatan ner under våra fötter och bär oss i maklig takt till havet. En gång skyndade det första människoparet, jagade av stormen, längs den här ökenvägen ner till stranden. Över havsvattnet svävar Guds ande, overkligt sken. Många goda judar möter vi vid stranden; dess snad ligger så vit som nysnö, fallen ur vita moln.

Eller så sitter hon i diktaren Ben Gavriels trädgård i Jerusalem och gläder sig:

Ich liebe die kleinen Tiere im Gartenparadiese alle. Die Mücken namentlich, die goldenen, aus Sonne. Sie zu verscheuchen – und stechen sie auch mal –, fällt mir gar nicht ein. Der Dichter Ben Gavriel und seine schlanke Gewerett freuen sich darüber. Manchmal begegnete mir auf dem niedlichen Rasenplatz eine Schar Heuschrecken; sie studieren Botanik in ihrer grünen Uniform und tragen an der Seite, sieht man genau hin, eine Botanisierbüchse. Wenn ich am Abend aber mit dem Dichterehepaar unter der Zypresse sitze, liest mir manchmal Ben Gavriel ein eben geschriebenes, besonders feines Essay vor. Auch er ist einer der Minnesänger der bräutlichen Jerusalemstadt.

Jag älskar alla de små djuren i trädgårdsparadiset. Särskilt myggorna, de gyllene, av sol. Att jaga bort dem – även om de sticker ibland –, skulle inte falla mig in. Diktaren Ben Gavriel och hans slanka Geverett gläder sig över detta. Ibland träffar jag på en flock gräshoppor på den sköna gräsplanen; de studerar botanik i sina gröna uniformer och bär vid ena sidan, om man tittar noga, en liten väska för växter. När jag på kvällen tillsammans med diktarparet sitter under cypressen, läser Ben Gavriel ibland upp en nyskriven, särskilt fin essä. Också han är en av brudstaden Jerusalems minnesångare.

..

PS Ikväll, onsdagen den 26 maj, kl. 18.30, håller Rumänska kulturinstitutet en Oskar Pastior-kväll:

Om Pastiors rumänska rötter, men också om hans bidrag till världspoesin samtalar författaren och översättaren Ernest Wichner, grundare av den numera berömda Aktionsgruppe Banat, chef för Literaturhaus Berlin och initiativtagare till Oskar Pastior Internationella Poesifestivalen i Sibiu, författaren och Tysklandkännaren Aris Fioretos och poeten Helena Eriksson. Översättaren Aimée Delblanc kommer att läsa ett urval ur Pastior volym Jetzt kann man schreiben was man will, i egen översättning.

Wichner & Pastior

Skeppsbron 20, Stockholm
Fri entré! På svenska (tolkning från tyska: Elisabeth Geiger)