Kategori: Litteratur

För snart två år sedan fick jag den vackra boken Rumänska synvinklar – författarporträtt av Cato Lein och Lütfi Özkök i mina händer. Då och då har jag sedan dess tagit fram den och läst en dikt eller ett prosastycke. Igår satt jag en stund i kvällsljuset och läste Minns du stranden? av Anna Blandiana och lät minnesbilder av händelser, tankar och drömmar från vandringar utmed stränder – eller på helt andra platser, inte minst längs en liten grusväg som för ut i dalen från byn Brione ovanför Locarno – gå genom huvudet. ”Osynliga kyrkor med fiskar som skyddshelgon”…

..

Minns du stranden?

Minns du stranden
täckt av bittra skärvor
där
vi inte kunde gå barfota?
Ditt sätt
att kisa mot havet
och säga att du lyssnade på mig?
Minns du de hysteriska måsarna
som kretsade runt oss i klockklangen
från osynliga kyrkor
med fiskar som skyddshelgon,
ditt sätt
att springa ifrån mig
ned mot havet
och ropa att du behövde
avstånd
för att kunna se mig?
Snön
slocknade uppblandad med fåglar
i vattnet,
med en nästan lycklig förtvivlan
betraktade jag
dina fotspår på havet
och havet
slöt sig som ett ögonlock
över ögat där jag väntade.

..
översättning: Dan Shafran

Och nu ser jag att just ikväll läser man kärleksdikter av Ana Blandiana – och dessutom av Mircea Cartarescu, Nina Cassian, Marin Sorescu och Nichita Stanescu på Rumänska kulturinstitutet i Stockholm.

Tid: tisdag 18.30
Plats: Skeppsbron 20

Jag tillbringade – som så ofta annars det här året – en del av den gångna natten på ett tåg som rusade upp genom Göta Älvdalen. Ja, rusade gjorde det väl bara ibland; allt emellanåt stod det stilla eller hasade tvekande och knyckigt framåt över spårskarvarna.

Sommarnatten stod mild utanför tågfönstren, älven blänkte och himlen höll kvar sitt sista ljus. Jag försjönk ömsom i skymningslandskapet ömsom i någon av Adam Zagajewskis nattdikter:

Nattvind

På natten blåste det upp
en arg ung vind,
mousserande vin, orientalisk prins.
Den talade otydligt med ljud
från levande och döda språk.
I vinden flödade Babylons förbannelser,
slog Bysans klockor.
Under vindens mäktiga slag
böjde sig träden fogligt,
skälvde fönsterluckorna på vårt rankiga hus.
Förstrött lyssnade vi till rösterna
och förstod så lite.
Vi vände åter till sömnen, kärleken.

°°

(Anders Bodegård står bakom den svenska texten)

En av Salongens sanna hjärtefrågor – ja, jag brinner också personligen för denna form av kulturförmedling – är översättning av skönlitteratur, särskilt sådan från andra språk än engelskan. Därför vill jag peka på en händelse imorgon onsdag på Goethe-Institut i Stockholm. Tiden är 18.30 och övriga praktiska upplysningar hittar ni i länken längre ner här.

Litterära översättningar har en framträdande roll i det interkulturella utbytet. Översättarna ger oss möjlighet att ta del av texter från andra språk och kulturer och bidrar därmed till att främja den kulturella identiteten. Men var i ligger konsten i att översätta? Hur åtskiljer man de flytande gränserna mellan översättning, överförandet av främmande text till ett annat språk och det egna författarskapet?

Två av de främsta översättarna Karin Löfdahl och Verena Reichel samtalar om dessa frågor och Leif H Sjöström (Svensk-Tyska föreningen) modererar.

Här är en länk till evenemanget.

Så vitt jag kan se har under de senaste åren lite ljus äntligen börjat sippra in över det skönlitterära översättandet och dess betydelse för spridning av tankar, idéer och texter. Må ljuset tillta i styrka.

Det var inte bara prat, när jag för en tid sedan sa att detta är ett Karlfeldt-år i min läsvärld. Jag läser förstås mycket annat också, men Karlfeldt-dikter rinner hela tiden in i mellanrummen.

Vandring

Här är din väg, där spenslig björk
mot åsen byggt en ljus portik.
Vid sidan ligger tjärnen, mörk
av ljuvligt ruvande mystik.
Träd lätt på golv med timjan strött!
Det ligger bygd därnedanför.
Där blomstra byar vitt och rött
och jordens glädje, dit du hör.

Min väg går bort åt annan trakt.
Den dunklar in i valv av gran,
tills myren vidgar, allt för flackt
och hårt belyst, sin bleka plan.
Den stiger tungt mot bergets bryn,
den sprängs isär av stenig vret,
tills krönet öppnar stort en syn,
mot öde rymd och evighet.

Jag har inte läst Marcel Prousts À la recherche du temps perdu, men ändå känner jag en vag närhet till det här mångomtalade verket och denna lite avlägsna närhet har uppstått via min läsning av den franske litteraturteoretikern Gérard Genettes narratologiska dubbelverk Discours du récit och Nouveau discours du récit. (Nej, jag har inte läst dem på franska utan i den tyska översättningen, där båda tillsammans bär den korta titeln Die Erzählung.) I sina undersökningar av främst tidsaspekterna i berättande prosa har Genette utgått ifrån La recherche. Eller snarare: genom att Genette använt La recherche som utgångspunkt i sin analys av narrativa texters uppbyggnad, har undersökningen kommit att handla främst om tidsaspekterna i romanen eller novellen.

Under min läsning hade jag min objektiva och pliktmässiga uppmärksamhet riktad mot Genettes teorier, hans kategoriindelningar, hans begreppssystem, för jag skulle ju använda dessa i min narratologiskt inriktade avhandling. Men mellan spjälorna i det genetteska bygget sipprade hela tiden det undersöka verkets andning och dofter ut. Jag föreställde mig vyer, ändlöst upprepade promenader till samma ställen, ibland tog man den ena vägen ibland den andra, men alltid någon av dessa och alltid till samma platser. Jag kände den lyckliga tristessen över det evigt enahanda – rutin och skönhet i förbund. Namnen på människorna berusade mig: herrskapet Guermantes, prinsessan av Parma, madame Villeparisis. Sedan fanns de långsträckt skildrade middagarna och konversationerna som snurrade och snurrade kring ingenting alls. Och jag hörde namnen på platser som Combray och Balbec och greps av ett slags obestämd längtan dit – en längtan som inte hade fått uppfyllas.

Jag har bara skymtat La recherche i de smala springorna mellan kategorierna och begreppen i Genettes stora teoribyggnad, men den proustska världen ligger där för mig som en tid som i en oändligt långsam rörelse glider bort ifrån mig, men som aldrig kommer att vara helt försvunnen. Och egentligen vet jag inte vad som skulle ändras om jag verkligen läste À la recherche du temps perdu…