Kategori: Litteratur

Peter Hille (1854-1904) kände jag egentligen bara till genom Else Lasker-Schüler. Hon såg upp till honom, den kringvandrande utfattige diktaren; han var under en tid hennes stora förebild. Hon skrev sin första bok om honom. Den här korta dikten har jag ofta tänkt på:

St. Peter Hille

war eine Welt,
Meteor stieß er von sich.

Nej, den går inte att översätta, den blir för enkel eller så faller den sönder – i en del, men jag gör ett försök ändå:

St. Peter Hille

var en värld,
meteor utslungade han.

målning av Lovis Corinth från 1902

På min tröskel denna morgon fann jag denna vårdikt av Peter Hille:

Nachtigall

Graue Melodie.
In dir singen Erde und Himmel
Und sind Frühling.

Jag försöker här också:

Näktergal

Grå melodi.
I dig sjunger jord och himmel
Och är vår.

Under våren har jag helt sakta läst Else Lasker-Schülers prosaverk Das Hebräerland. Den är en märklig ritt på tankens kamel, full av underligheter, överraskningar och glimrande pärlor. Ibland sitter man helt eller i alla fall halvt vardagligt på en buss och svettas, ibland hör man Guds röst i öknen, ofta ser man arabiska och judiska barn leka tillsammans i gränderna. Elses fantasidromedar ”Repp” ur en av hennes ”tropiska böcker” skrider fram över boksidorna och jag blickar över haven mot den ”berömda synagogan i Venedig” och jag ser Elses skolkamrater i Elberfeld titta fram bakom palmstammarna tuggande på lakritsträ medan de trummar en marsch på hennes rygg.

Kanske är det här Elses fantasikamel ”Amm”

Else ser på ”den lilla arabiska staden högt uppe på klippan mitt i sandhavet:

An seinem steinernen Fuß der edle, scharrende Hengst. Ich zeichnete auf dem Bütten meines Hirns das altmeisterhafte Gemälde. ”Da kommt der Esau!” rufen im Chor die Reisenden. Die Jagdwaffe über die Schulter geschnallt, eilte der Wüstensohn von der Bergkuppel zur Ebene, die Füße im schillerndem Eidechs, Urwald im Auge… Die Geier flüchteten.

Vid dess fot av sten skrapar den ädla hingsten med hovarna. Jag tecknade den på min hjärnas ”silpapper” i de gamla mästarnas stil. ”Där kommer Esau!” ropar de resande i kör. Med jaktvapnet hängt över axeln hastade öknens son från bergskupolen till slätten, fötterna i skimrande ödleskinn, urskog i blicken… Gamarna flydde.

Büttenpapier

Så närmar hon sig havet någonstans vid Tel-Aviv:

Meine Freunde und ich schreiten in einer Reihe, Hand in Hand an den Ozean. Dromedarisch legt sich die kostbare Straße zu unseren Füßen nieder und trägt uns gemächlich ans Meer. Einst eilte das erste Menschenpaar, vom Sturm getrieben, über diesen rauschenden Wüstenweg an den Strand. Über das Meereswasser schwebt Gottes Geist, unwirklicher Schein. Vielen guten Juden begegnen wir am Strand; sein Sand liegt so weiß wie Neuschnee, gefallen aus weißer Wolke.

Mina vänner och jag skrider på rad, hand i hand ner till oceanen. Dromedariskt lägger sig den kostbara gatan ner under våra fötter och bär oss i maklig takt till havet. En gång skyndade det första människoparet, jagade av stormen, längs den här ökenvägen ner till stranden. Över havsvattnet svävar Guds ande, overkligt sken. Många goda judar möter vi vid stranden; dess snad ligger så vit som nysnö, fallen ur vita moln.

Eller så sitter hon i diktaren Ben Gavriels trädgård i Jerusalem och gläder sig:

Ich liebe die kleinen Tiere im Gartenparadiese alle. Die Mücken namentlich, die goldenen, aus Sonne. Sie zu verscheuchen – und stechen sie auch mal –, fällt mir gar nicht ein. Der Dichter Ben Gavriel und seine schlanke Gewerett freuen sich darüber. Manchmal begegnete mir auf dem niedlichen Rasenplatz eine Schar Heuschrecken; sie studieren Botanik in ihrer grünen Uniform und tragen an der Seite, sieht man genau hin, eine Botanisierbüchse. Wenn ich am Abend aber mit dem Dichterehepaar unter der Zypresse sitze, liest mir manchmal Ben Gavriel ein eben geschriebenes, besonders feines Essay vor. Auch er ist einer der Minnesänger der bräutlichen Jerusalemstadt.

Jag älskar alla de små djuren i trädgårdsparadiset. Särskilt myggorna, de gyllene, av sol. Att jaga bort dem – även om de sticker ibland –, skulle inte falla mig in. Diktaren Ben Gavriel och hans slanka Geverett gläder sig över detta. Ibland träffar jag på en flock gräshoppor på den sköna gräsplanen; de studerar botanik i sina gröna uniformer och bär vid ena sidan, om man tittar noga, en liten väska för växter. När jag på kvällen tillsammans med diktarparet sitter under cypressen, läser Ben Gavriel ibland upp en nyskriven, särskilt fin essä. Också han är en av brudstaden Jerusalems minnesångare.

..

PS Ikväll, onsdagen den 26 maj, kl. 18.30, håller Rumänska kulturinstitutet en Oskar Pastior-kväll:

Om Pastiors rumänska rötter, men också om hans bidrag till världspoesin samtalar författaren och översättaren Ernest Wichner, grundare av den numera berömda Aktionsgruppe Banat, chef för Literaturhaus Berlin och initiativtagare till Oskar Pastior Internationella Poesifestivalen i Sibiu, författaren och Tysklandkännaren Aris Fioretos och poeten Helena Eriksson. Översättaren Aimée Delblanc kommer att läsa ett urval ur Pastior volym Jetzt kann man schreiben was man will, i egen översättning.

Wichner & Pastior

Skeppsbron 20, Stockholm
Fri entré! På svenska (tolkning från tyska: Elisabeth Geiger)

I Drohobytj i Ukraina (en gång i Österrike-Ungern, sedan i Polen, sedan i något annat) påbörjas idag denna veckolånga Bruno Schulz-festivalen. Det blir teater, musik, bildkonst och sådant som kan uppstå i skärningslinjerna mellan de olika konsterna. Till festivalen kommer en rad Schulz-inspirerade författare och Schulz-översättare från många länder är också där. Och inte fattas det heller akademiska föreläsningar och diskussioner.

Jag försöker föreställa mig hur den här festivalen tar sig ut ”på riktigt”, men jag kan inte. Jag tänker bara att ”någon gång ska jag dit”. Så vitt jag har förstått är festivalen vartannat år. Men nu vill jag i stället närma mig själva kärnan genom att läsa två korta stycken ur ”Ensamhet” i Sanatoriet Timglaset i Johan Malms översättning:

Bara jag, den odödliga musen, prasslar i detta döda rum, löper oupphörligt över bordet, etagären, stolarna. Jag går, likt tant Tekla, omkring i en lång, fotsid grå klänning, smidig, snabb och liten, och släpar min rasslande lilla svans efter mig. Jag sitter nu mitt på ljusa dagen orörlig, som uppstoppad, mina ögon tittar fram som två glaspärlor och blänker. Det är bara spetsen på min lilla mun som pulserar nästan omärkligt, knaprar fint av gammal vana..

Jag sitter och lyssnar till tystnaden. Rummet är vitkalkat. Ibland springer det fram en hönsfotsliknande spricka i det vita taket, ibland faller en flaga i rappningen prasslande ned. Skall jag avslöja att mitt rum är igenmurat? Hur är det möjligt? Igenmurat? Hur skulle jag då kunna komma utur det? Ja, just det: den goda vilja vet inte av några hinder, ett intensivt begär kan ingenting stå emot. Jag måste bara föreställa mig en dörr, en gammal hederlig dörr, som i min barndoms kök, med järnhandtag och regel. Det finns inget rum som är så igenmurat att det inte skulle öppna sig för en sådan pålitlig dörr, om bara krafterna räcker till för att intala det att den finns där.

°°

PS Salongen passar på att publicera en text till Bruno Schulz’ ära: Bruno Schulz lever än.

Jag har gått vid havet igen:

Den här dikten av Adam Zagajewski kunde jag ha tänkt på och kanske gjorde jag det också – eller var det Londi som drömde…

Havet sov

Havet sov och bara ibland syntes  
på dess rygg, så betagen i oändligheten,  
virvelns, darrningens hårda fläta  
– å, tänkte vi ömsint, just så  
drömmer hundar att de springer.  
                Vi talade lite  
och tyst, vi tog varsamma steg  
i den våta sanden; djurens dröm  
omger oss som framtiden.

..

Dikten ingår i Elektrisk elegi och det är Anders Bodegård som översatt.

Den här våren har jag äntligen efter många år av undran fått se vårens blåa band, det som Eduard Mörike talar om i dikten ”Er ist’s”:

Det var bundet kring rosenbuketten som min far gav min mor på bröllopsdagen i denna maj.

Er ist’s

Frühling läßt sein blaues Band
wieder flattern durch die Lüfte;
Süße, wohlbekannte Düfte
Streifen ahnungsvoll das Land.
Veilchen träumen schon,
Wollen balde kommen.
– Horch, von fern ein leiser Harfenton!
Frühling ja du bist’s!
Dich hab ich vernommen!

Eduard Mörike (1804-1875)

..

PS I Salongen finns idag en ny text.