Kategori: Litteratur

I Drohobytj i Ukraina (en gång i Österrike-Ungern, sedan i Polen, sedan i något annat) påbörjas idag denna veckolånga Bruno Schulz-festivalen. Det blir teater, musik, bildkonst och sådant som kan uppstå i skärningslinjerna mellan de olika konsterna. Till festivalen kommer en rad Schulz-inspirerade författare och Schulz-översättare från många länder är också där. Och inte fattas det heller akademiska föreläsningar och diskussioner.

Jag försöker föreställa mig hur den här festivalen tar sig ut ”på riktigt”, men jag kan inte. Jag tänker bara att ”någon gång ska jag dit”. Så vitt jag har förstått är festivalen vartannat år. Men nu vill jag i stället närma mig själva kärnan genom att läsa två korta stycken ur ”Ensamhet” i Sanatoriet Timglaset i Johan Malms översättning:

Bara jag, den odödliga musen, prasslar i detta döda rum, löper oupphörligt över bordet, etagären, stolarna. Jag går, likt tant Tekla, omkring i en lång, fotsid grå klänning, smidig, snabb och liten, och släpar min rasslande lilla svans efter mig. Jag sitter nu mitt på ljusa dagen orörlig, som uppstoppad, mina ögon tittar fram som två glaspärlor och blänker. Det är bara spetsen på min lilla mun som pulserar nästan omärkligt, knaprar fint av gammal vana..

Jag sitter och lyssnar till tystnaden. Rummet är vitkalkat. Ibland springer det fram en hönsfotsliknande spricka i det vita taket, ibland faller en flaga i rappningen prasslande ned. Skall jag avslöja att mitt rum är igenmurat? Hur är det möjligt? Igenmurat? Hur skulle jag då kunna komma utur det? Ja, just det: den goda vilja vet inte av några hinder, ett intensivt begär kan ingenting stå emot. Jag måste bara föreställa mig en dörr, en gammal hederlig dörr, som i min barndoms kök, med järnhandtag och regel. Det finns inget rum som är så igenmurat att det inte skulle öppna sig för en sådan pålitlig dörr, om bara krafterna räcker till för att intala det att den finns där.

°°

PS Salongen passar på att publicera en text till Bruno Schulz’ ära: Bruno Schulz lever än.

Jag har gått vid havet igen:

Den här dikten av Adam Zagajewski kunde jag ha tänkt på och kanske gjorde jag det också – eller var det Londi som drömde…

Havet sov

Havet sov och bara ibland syntes  
på dess rygg, så betagen i oändligheten,  
virvelns, darrningens hårda fläta  
– å, tänkte vi ömsint, just så  
drömmer hundar att de springer.  
                Vi talade lite  
och tyst, vi tog varsamma steg  
i den våta sanden; djurens dröm  
omger oss som framtiden.

..

Dikten ingår i Elektrisk elegi och det är Anders Bodegård som översatt.

Den här våren har jag äntligen efter många år av undran fått se vårens blåa band, det som Eduard Mörike talar om i dikten ”Er ist’s”:

Det var bundet kring rosenbuketten som min far gav min mor på bröllopsdagen i denna maj.

Er ist’s

Frühling läßt sein blaues Band
wieder flattern durch die Lüfte;
Süße, wohlbekannte Düfte
Streifen ahnungsvoll das Land.
Veilchen träumen schon,
Wollen balde kommen.
– Horch, von fern ein leiser Harfenton!
Frühling ja du bist’s!
Dich hab ich vernommen!

Eduard Mörike (1804-1875)

..

PS I Salongen finns idag en ny text.

Den här morgonen har jag slitit mitt hår över en översättning av en dikt av Else Lasker-Schüler. Det började med att jag läste igenom några av mina gamla översättningar av hennes dikter. Efter lite ströläsande fastnade jag i dikten ”Gud lyssna…”. Jag läste några varv och sedan började jag plocka isär översättningen och satte så småningom ihop en ny. Den är naturligtvis inte heller ”färdig”, men den är närmare det jag tänker mig att den en gång ska bli.

Gott hör…

Um meine Augen zieht die Nacht sich
Wie ein Ring zusammen.
Mein Puls verwandelte das Blut in Flammen
Und doch war alles grau und kalt um mich.

O Gott und bei lebendigem Tage,
Träum ich vom Tod.
Im Wasser trink ich ihn und würge ihn im Brot.
Für meine Traurigkeit gibt es kein Maß auf deiner Waage.

Gott hör… In deiner blauen Lieblingsfarbe
Sang ich das Lied von deines Himmels Dach –
Und weckte doch in deinem ewigen Hauche nicht den Tag.
Mein Herz schämt sich vor dir fast seiner tauben Narbe.

Wo ende ich? – O Gott!! Denn in die Sterne,
Auch in den Mond sah ich, in alle deiner Früchte Tal.
Der rote Wein wird schon in seiner Beere schal…
Und überall – die Bitternis – in jedem Kerne.

°°

Gud lyssna…

Kring mina ögon drar sig natten
Samman som en ring.
Min puls förvandlade blod till flammor
Och ändå var allt grått och kallt kring mig.

O Gud, i den levande dagen,
Drömmer jag om död.
I vattnet dricker jag den och sväljer den i bröd.
För min smärta finns inga vikter på din våg.

Gud lyssna… I din blåa älsklingsfärg
Sjöng jag sången om din himmels tak –
Och väckte ändå inte dagen i din eviga andefläkt.
Mitt hjärta känner skam inför dig för sitt stumma ärr.

Vart bär det hän? – O Gud!! För bort till stjärnorna,
Till månen såg jag och in i alla dina frukters dal.
Det röda vinet blir kvamligt i druvan redan…
Och överallt – bitterhet – i varje kärna.

…

Ja, jag vet att det finns en del underligheter i översättningen. Kanske också någon direkt vantolkning.

PS Några dagar framöver kommer det att vara (ganska) händelselöst här.

Federico García Lorcas dikter kommer hit ibland, när jag i min dag snuddar vid något som för tanken ditåt.

Den gröna natten, kommer den nu? De rödflammande spiralerna skälver dämpat inuti luftens glasbubbla – i stället för i glasets luftbubbla? Rytmens ormar ruvar i grottorna.

Detta är ingen översättning utan en vandring upp och ner genom diktens rader. Grön natt. Fält.

Campo

Noche verde.

Lentas
espirales moradas
tiemblan
en la bola de vidrio
del aire.

Y en las cuevas dormitan
las serpientes del ritmo.
Noche verde.

°°

Dikten här kommer varken från Poema del Cante Jondo eller från Romancero gitano utan från den avbildade bokens lilla appendix.