Jag har gått vid havet igen:
Den här dikten av Adam Zagajewski kunde jag ha tänkt på och kanske gjorde jag det också – eller var det Londi som drömde…
Havet sov
Havet sov och bara ibland syntes
på dess rygg, så betagen i oändligheten,
virvelns, darrningens hårda fläta
– å, tänkte vi ömsint, just så
drömmer hundar att de springer.
Vi talade lite
och tyst, vi tog varsamma steg
i den våta sanden; djurens dröm
omger oss som framtiden...
Dikten ingår i Elektrisk elegi och det är Anders Bodegård som översatt.
Bodil! Zagajewskis dikter är alltid tankeväckande. Liksom havet.
Jag läser ofta Zagajewskis dikter och häpnar om och om över hur mycket som finns också i de minsta av dem och hur många varv man kan gå utan att något blir slitet eller ens detsamma.
Det här med Nobelpriset kan visserligen gå en på nerverna, men inför den kommande hösten vill jag ändå (än en gång) föreslå Zagajewski…