Vårens blåa band

Den här våren har jag äntligen efter många år av undran fått se vårens blåa band, det som Eduard Mörike talar om i dikten ”Er ist’s”:

Det var bundet kring rosenbuketten som min far gav min mor på bröllopsdagen i denna maj.

Er ist’s

Frühling läßt sein blaues Band
wieder flattern durch die Lüfte;
Süße, wohlbekannte Düfte
Streifen ahnungsvoll das Land.
Veilchen träumen schon,
Wollen balde kommen.
– Horch, von fern ein leiser Harfenton!
Frühling ja du bist’s!
Dich hab ich vernommen!

Eduard Mörike (1804-1875)

..

PS I Salongen finns idag en ny text.

6 tankar om “Vårens blåa band

  1. Denna dikt förknipas väl för alla tyska skolbarn med lite ”tortyr”. Tror att nästan alla är/var tvungna att lära sig den på lågstadiet.

    Jag trodde alltid att det blåa bandet syftar på himlen. Men jag kanske har fel.. 😉

  2. Kanske är det himlen, men jag har alltid föreställt mig något blått som kunde fladdra i vinden, ett band. Och när jag såg det här blå-grön-vita bandet hänga ner från rosenbuketten, så tänkte jag: ”där är det”.

    Jo, jag vet också detta om de tyska skolbarnen och dikten…

  3. Om jag får vara lite vanvördig:

    Som gammal svensk skolelev tänker jag på

    ”Es ist Unser in der Luft, und bald kommen die Löwen und die Bären.”

  4. Själv tänker jag mer på band av blå blommor som de småvioler dikten nämner. Genom vinden förnimmer man den söta välbekanta doften från de blå violerna. Föreställer mig att det handlar om luktviol (viola odorata).

  5. Förlåt min lilla avvikelse från huvudspåret. Jag skall nu bli seriös och uppfylla ett gammalt löfte enligt nedan:

    Den 31 oktober kommenterade jag HÖSTEN med en dikt av Bo Bergman, ”Stadsbarn”.
    Jag utlovade då en motsvarande BB-kommentar till VÅREN vid lämpligt tillfälle.
    Här kommer den. Dikten heter helt enkelt ”Våren”. Den publicerades 1903 i diktsamlingen ”Marionetterna”.

    Bergman tycks ha hatat våren lika mycket som han älskade hösten:

    VÅREN

    Nu kommer den grymma våren
    med sol i tak och vägg.
    mina ögon rinna, och hjärnan
    är tom som ett urblåst ägg.

    Man blir ju sjuk och fördärvad
    av allt detta vita ljus,
    som glittrar, glänser, vaggar
    och dränker hela ens hus.

    Det glittrar, glänser, vaggar
    som långa böljeslag,
    och rockens hål och själens
    stå hemska i öppen dag.

  6. Agneta,
    tack för det vackra violbandet du la in här! Och för det lilla doftstråket också.

    Lars,
    ärligt talat läser jag mycket hellre Bo Bergmans vårvånda än det där med ”unser”, som får det att krypa lite i mig.

Kommentera