En ritt på tankens kamel

Under våren har jag helt sakta läst Else Lasker-Schülers prosaverk Das Hebräerland. Den är en märklig ritt på tankens kamel, full av underligheter, överraskningar och glimrande pärlor. Ibland sitter man helt eller i alla fall halvt vardagligt på en buss och svettas, ibland hör man Guds röst i öknen, ofta ser man arabiska och judiska barn leka tillsammans i gränderna. Elses fantasidromedar ”Repp” ur en av hennes ”tropiska böcker” skrider fram över boksidorna och jag blickar över haven mot den ”berömda synagogan i Venedig” och jag ser Elses skolkamrater i Elberfeld titta fram bakom palmstammarna tuggande på lakritsträ medan de trummar en marsch på hennes rygg.


Kanske är det här Elses fantasikamel ”Amm”

Else ser på ”den lilla arabiska staden högt uppe på klippan mitt i sandhavet:

An seinem steinernen Fuß der edle, scharrende Hengst. Ich zeichnete auf dem Bütten meines Hirns das altmeisterhafte Gemälde. ”Da kommt der Esau!” rufen im Chor die Reisenden. Die Jagdwaffe über die Schulter geschnallt, eilte der Wüstensohn von der Bergkuppel zur Ebene, die Füße im schillerndem Eidechs, Urwald im Auge… Die Geier flüchteten.

Vid dess fot av sten skrapar den ädla hingsten med hovarna. Jag tecknade den på min hjärnas ”silpapper” i de gamla mästarnas stil. ”Där kommer Esau!” ropar de resande i kör. Med jaktvapnet hängt över axeln hastade öknens son från bergskupolen till slätten, fötterna i skimrande ödleskinn, urskog i blicken… Gamarna flydde.


Büttenpapier

Så närmar hon sig havet någonstans vid Tel-Aviv:

Meine Freunde und ich schreiten in einer Reihe, Hand in Hand an den Ozean. Dromedarisch legt sich die kostbare Straße zu unseren Füßen nieder und trägt uns gemächlich ans Meer. Einst eilte das erste Menschenpaar, vom Sturm getrieben, über diesen rauschenden Wüstenweg an den Strand. Über das Meereswasser schwebt Gottes Geist, unwirklicher Schein. Vielen guten Juden begegnen wir am Strand; sein Sand liegt so weiß wie Neuschnee, gefallen aus weißer Wolke.

Mina vänner och jag skrider på rad, hand i hand ner till oceanen. Dromedariskt lägger sig den kostbara gatan ner under våra fötter och bär oss i maklig takt till havet. En gång skyndade det första människoparet, jagade av stormen, längs den här ökenvägen ner till stranden. Över havsvattnet svävar Guds ande, overkligt sken. Många goda judar möter vi vid stranden; dess snad ligger så vit som nysnö, fallen ur vita moln.

Eller så sitter hon i diktaren Ben Gavriels trädgård i Jerusalem och gläder sig:

Ich liebe die kleinen Tiere im Gartenparadiese alle. Die Mücken namentlich, die goldenen, aus Sonne. Sie zu verscheuchen – und stechen sie auch mal –, fällt mir gar nicht ein. Der Dichter Ben Gavriel und seine schlanke Gewerett freuen sich darüber. Manchmal begegnete mir auf dem niedlichen Rasenplatz eine Schar Heuschrecken; sie studieren Botanik in ihrer grünen Uniform und tragen an der Seite, sieht man genau hin, eine Botanisierbüchse. Wenn ich am Abend aber mit dem Dichterehepaar unter der Zypresse sitze, liest mir manchmal Ben Gavriel ein eben geschriebenes, besonders feines Essay vor. Auch er ist einer der Minnesänger der bräutlichen Jerusalemstadt.

Jag älskar alla de små djuren i trädgårdsparadiset. Särskilt myggorna, de gyllene, av sol. Att jaga bort dem – även om de sticker ibland –, skulle inte falla mig in. Diktaren Ben Gavriel och hans slanka Geverett gläder sig över detta. Ibland träffar jag på en flock gräshoppor på den sköna gräsplanen; de studerar botanik i sina gröna uniformer och bär vid ena sidan, om man tittar noga, en liten väska för växter. När jag på kvällen tillsammans med diktarparet sitter under cypressen, läser Ben Gavriel ibland upp en nyskriven, särskilt fin essä. Också han är en av brudstaden Jerusalems minnesångare.

..

PS Ikväll, onsdagen den 26 maj, kl. 18.30, håller Rumänska kulturinstitutet en Oskar Pastior-kväll:

Om Pastiors rumänska rötter, men också om hans bidrag till världspoesin samtalar författaren och översättaren Ernest Wichner, grundare av den numera berömda Aktionsgruppe Banat, chef för Literaturhaus Berlin och initiativtagare till Oskar Pastior Internationella Poesifestivalen i Sibiu, författaren och Tysklandkännaren Aris Fioretos och poeten Helena Eriksson. Översättaren Aimée Delblanc kommer att läsa ett urval ur Pastior volym Jetzt kann man schreiben was man will, i egen översättning.


Wichner & Pastior

Skeppsbron 20, Stockholm
Fri entré! På svenska (tolkning från tyska: Elisabeth Geiger)

Ett svar på ”En ritt på tankens kamel”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *