Kategori: Litteratur

Den här morgonen har jag slitit mitt hår över en översättning av en dikt av Else Lasker-Schüler. Det började med att jag läste igenom några av mina gamla översättningar av hennes dikter. Efter lite ströläsande fastnade jag i dikten ”Gud lyssna…”. Jag läste några varv och sedan började jag plocka isär översättningen och satte så småningom ihop en ny. Den är naturligtvis inte heller ”färdig”, men den är närmare det jag tänker mig att den en gång ska bli.

Gott hör…

Um meine Augen zieht die Nacht sich
Wie ein Ring zusammen.
Mein Puls verwandelte das Blut in Flammen
Und doch war alles grau und kalt um mich.

O Gott und bei lebendigem Tage,
Träum ich vom Tod.
Im Wasser trink ich ihn und würge ihn im Brot.
Für meine Traurigkeit gibt es kein Maß auf deiner Waage.

Gott hör… In deiner blauen Lieblingsfarbe
Sang ich das Lied von deines Himmels Dach –
Und weckte doch in deinem ewigen Hauche nicht den Tag.
Mein Herz schämt sich vor dir fast seiner tauben Narbe.

Wo ende ich? – O Gott!! Denn in die Sterne,
Auch in den Mond sah ich, in alle deiner Früchte Tal.
Der rote Wein wird schon in seiner Beere schal…
Und überall – die Bitternis – in jedem Kerne.

°°

Gud lyssna…

Kring mina ögon drar sig natten
Samman som en ring.
Min puls förvandlade blod till flammor
Och ändå var allt grått och kallt kring mig.

O Gud, i den levande dagen,
Drömmer jag om död.
I vattnet dricker jag den och sväljer den i bröd.
För min smärta finns inga vikter på din våg.

Gud lyssna… I din blåa älsklingsfärg
Sjöng jag sången om din himmels tak –
Och väckte ändå inte dagen i din eviga andefläkt.
Mitt hjärta känner skam inför dig för sitt stumma ärr.

Vart bär det hän? – O Gud!! För bort till stjärnorna,
Till månen såg jag och in i alla dina frukters dal.
Det röda vinet blir kvamligt i druvan redan…
Och överallt – bitterhet – i varje kärna.

…

Ja, jag vet att det finns en del underligheter i översättningen. Kanske också någon direkt vantolkning.

PS Några dagar framöver kommer det att vara (ganska) händelselöst här.

Federico García Lorcas dikter kommer hit ibland, när jag i min dag snuddar vid något som för tanken ditåt.

Den gröna natten, kommer den nu? De rödflammande spiralerna skälver dämpat inuti luftens glasbubbla – i stället för i glasets luftbubbla? Rytmens ormar ruvar i grottorna.

Detta är ingen översättning utan en vandring upp och ner genom diktens rader. Grön natt. Fält.

Campo

Noche verde.

Lentas
espirales moradas
tiemblan
en la bola de vidrio
del aire.

Y en las cuevas dormitan
las serpientes del ritmo.
Noche verde.

°°

Dikten här kommer varken från Poema del Cante Jondo eller från Romancero gitano utan från den avbildade bokens lilla appendix.

Jag tittar ut i morgonljuset över gatan här och ingenting ser ut som i dikten jag just läste, men syner är ju å andra sidan bortom här och nu.

Syn

En morgon öppen som Pantheon
klassiskt vit ren
Långsamt reser sig
ljusets höga vinge
I den värdiga tystnaden
gnisslar bara
den antika teaterhimlen
Det eviga är lätt
som luft

Det är den polska poeten Julia Hartwig som skrivit dessa rader och översättningen är, om jag förstår det rätt, gjord av Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson. Dikten finns i antologin Jag i första och sista person, som jag då och då kommer tillbaka till här.

Minns ni de källklart vackra dikterna i Gennadij Ajgis Bugning för sången? Jag vet att jag fick med mig det tunna vita häftet från bokmässan i Göteborg i september 2006. Det var den hösten jag sedan läste alla de små sångerna om och om igen. Häftets baksidetext börjar så här: ”Bugning för sången är den samlande titeln på den tjuvasjisk-ryske poeten Gennadij Ajgis tre sviter variationer på teman ur folkvisor från mellersta Volga.”

Jag kunde välja så många, men jag väljer en:

Skulle min sång släppas fram
i glidande välljud
rullar den vackraste visan ut
som ett nystan av guld.

Översättningen är gjord av Annika Bäckström och det är förlagen Ariel och Ellerströms som tillsammans givit ut den lilla boken i skriftserien Östersjösamtal.

Giacomo Leopardi (1798-1837) är en av den italienska poesins stora och för mig finns det några Leopardidikter som jag om och om igen kommer tillbaka till. En av dem är dikten om den ensamma eller solitära sparven och om poetens frändskap med den, trots alla skilllnader. Jag minns hur jag en gång för mycket länge sedan hörde en uppläsning av den här dikten. Det var i Perugia och det var en gammal man som läste, liksom ur det perspektiv som finns i diktens slut. Det jag särskilt minns är ändå hur han läste de första raderna. Jag blev ett med sparvens bågformiga flykt från tornet ner mot dalen. Kanske ritade mannen en båge i luften eller så lät hans läsning i sig ”bågformad”. Senare har jag varit i Recanati, Leopardis födelsestad och tittat på tornet – ”La torre del passero solitario” och tänkt mig tillbaka till den här flygrörelsen, som egentligen bara är en liten liten del av dikten.

Il passero solitario

D’in su la vetta della torre antica,
Passero solitario, alla campagna
Cantando vai finchè non more il giorno;
Ed erra l’armonia per questa valle.
Primavera dintorno
Brilla nell’aria, e per li campi esulta,
Sì ch’a mirarla intenerisce il core.
Odi greggi belar, muggire armenti;
Gli altri augelli contenti, a gara insieme
Per lo libero ciel fan mille giri,
Pur festeggiando il lor tempo migliore:
Tu pensoso in disparte il tutto miri;
Non compagni, non voli,
Non ti cal d’allegria, schivi gli spassi;
Canti, e così trapassi
Dell’anno e di tua vita il più bel fiore.

Oimè, quanto somiglia
Al tuo costume il mio! Sollazzo e riso,
Della novella età dolce famiglia,
E te german di giovinezza, amore,
Sospiro acerbo de’ provetti giorni,
Non curo, io non so come; anzi da loro
Quasi fuggo lontano;
Quasi romito, e strano
Al mio loco natio,
Passo del viver mio la primavera.
Questo giorno ch’omai cede la sera,
Festeggiar si costuma al nostro borgo.
Odi per lo sereno un suon di squilla,
Odi spesso un tonar di ferree canne,
Che rimbomba lontan di villa in villa.
Tutta vestita a festa
La gioventù del loco
Lascia le case, e per le vie si spande;
E mira ed è mirata, e in cor s’allegra.
Io solitario in questa
Rimota parte alla campagna uscendo,
Ogni diletto e gioco
Indugio in altro tempo: e intanto il guardo
Steso nell’aria aprica
Mi fere il Sol che tra lontani monti,
Dopo il giorno sereno,
Cadendo si dilegua, e par che dica
Che la beata gioventù vien meno.

Tu solingo augellin, venuto a sera
Del viver che daranno a te le stelle,
Certo del tuo costume
Non ti dorrai; che di natura è frutto
Ogni vostra vaghezza
A me, se di vecchiezza
La detestata soglia
Evitar non impetro,
Quando muti questi occhi all’altrui core,
E lor fia voto il mondo, e il dì futuro
Del dì presente più noioso e tetro,
Che parrà di tal voglia?
Che di quest’anni miei? Che di me stesso?
Ahi pentiromi, e spesso,
Ma sconsolato, volgerommi indietro.

Och här kan vi lyssna på dikten. Rösten påminner mycket om den jag hörde den där gången, kanske är det samma röst.

Jag hittar ingen svensk översättning och vågar mig inte på någon egen, inte nu i alla fall. Det finns emellertid en engelsk: Här.