Kategori: Litteratur

Inspirerad av David Almers text om bland annat Merseburger Zaubersprüche på bloggen Retrogarde.org började jag leta i mina olika tyska litteraturhistorier efter en gåta från sen fornhögtysk tid (omkr 1000), en gåta som är mycket vackert och suggestivt formulerad. Jag fann den och här kommer den i nyhögtysk språkdräkt:

Flog Vogel federlos, saß auf Baum blattlos,
kam Frau fußlos, fing ihn handlos,
briet ihn feuerlos, fraß ihn mundlos.

Jag översätter ”rakt av”, tror jag i alla fall:

Flög fågel fjäderlös, satt på lind lövlös,
kom fru fotlös, grep den handlös,
stekte den eldlös, åt den munlös.

(Att jag till sist bestämde mig för att översätta ”Baum” – träd – med ”lind” beror på att jag inte ville tvingas skriva ”lövlöst”.)

Lösningen till gåtan ger jag så här:

°

Som jag berättade för några dagar sedan, så läser jag Karlfeldt mellan alla de andra bladen. Helt osystematiskt läser jag men ändå ganska intensivt och då och då fångas jag på ett särskilt sätt in av några diktrader eller kanske en hel dikt. Visserligen är det vår, ja, strålande majvår, nu, men jag har ändå fastnat i en höstdikt, fast detta är ju Karlfeldt och då är det egentligen helt riktigt att låta vår och höst virvla om varandra, eller hur?

Det är särskilt de fyra första raderna här som snärjer mig. Det är den här Malena som åter blivit ung och stolt och går där ”långt ut på stigen” som bländar mig. Att det sedan dyker upp ett vilset hjärta som vill förena sig med hennes, gör mig nästan lite förlägen och jag tänker att där försvann något av kraften. Och slutraderna ”tungt som ett ankar / häktas vid din häl” ser ut att vara början till nästa sorg…

En höstens kväll

En höstens kväll, en stormens kväll, Malena,
vart du som sörjde åter stolt och ung,
och längtan drev dig på bevingad sena
långt ut på stigen genom öde ljung.
Och samma afton gick jag ut allena
och fri och djärv som alla drömmars kung
och tänkte: Kom, låt hed och höst förena
två vilsna hjärtan som en brand i ljung.

Jag vet det väl:
du kände mina tankar
tungt som ett ankar
häktas vid din häl.

Mein Leben ist wie leise See:
Wohnt in den Uferhäusern das Weh,
wagt sich nicht aus den Höfen.
Nur manchmal zittert ein Nahn und Fliehn:
aufgestörte Wünsche ziehn
darüber wie silberne Möven.

Und dann ist alles wieder still…
Und weißt du was mein Leben will,
hast du es schon verstanden?
Wie eine Welle im Morgenmeer
will es, rauschend und muschelschwer
an deiner Seele landen.

Rainer Maria Rilke

°°°°°°°°°

För något år sedan talades det mycket om Klara Johanson i den svenska kulturoffentligheten. Carina Burmans bok hade kommit ut och detta födde en rad Klara Johanson-evenemang både här och där i landet. Plötsligt talade ”alla” om KJ och hade mängder att säga och visste vad som skulle stå sig av det hon skrivit och vad som bara hörde hennes egen tid till. Själv hade jag en ganska intensiv KJ-period här under pausträdet några år tidigare, då jag rotade mig igenom bok efter bok av henne: Det speglade livet, Det rika stärbhuset, Kritik, Brev och K.J. själv. I Halmstad, hennes födelsestad, kommer man inom något år att sätta upp en byst av henne invid hennes barndomshem på Storgatan 41. Men någon skugga över 91:an Karlsson-statyn på gatan där kommer den väl inte att kunna kasta.

Jag har börjat läsa KJ igen. Ja, det är Det speglade livet jag läser nu. I slutdelen Reflexer har jag denna morgon stannat inför de här raderna:

Lagen om ihärdighetens triumf betyder kanske inte avgjort en medfödd kraftkult. Men vad vill man? Kraften är det lättaste måttet, och vi lyckas aldrig komma överens om någon annan standard. Det behövs mycket fina organ för att uppskatta en blixt som inte slår ner, en sky som seglar förbi. Uppskatta = minnas i intensiv bemärkelse.

…

PS Det är inte helt och hållet en slump att den här texten har hamnat intill Goethes Erlkönig.

Ni känner säkert till Goethes Erlkönig och kanske tänker ni också på den här dikten ibland, på den förtätade växelsången mellan den vardagskloke och trosvisse fadern, det dödsförskräckta och samtidigt förhäxade barnet och älvakungen med sin sugande lockande stämma. Och alltsammans ramas in av berättaren, som i inledningen ger oss den första ilande oron och till sist det tragiska slutet. Vi ser det kloka och förnuftiga övermannas av irrationella krafter som inte bara skrämmer oss utan också snärjer och frestar oss. Vi dör med barnet omslutna av älvakungens andedräkt och faderns starka arm kan alls inte hjälpa oss.

Goethes dikt har genom Franz Schuberts tonsättning tillförts ytterligare en dimension och när Dietrich Fischer-Dieskau sjunger texten till Schuberts musik och kryper in under skinnet på de här gestalterna, blir fadern, det hotade barnet och den lystet längtande älvakungen, då är allt här och nu.

Erlkönig

Wer reitet so spät durch Nacht und Wind?
Es ist der Vater mit seinem Kind;
Er hat den Knaben wohl in dem Arm,
Er faßt ihn sicher, er hält ihn warm.

”Mein Sohn, was birgst du so bang dein Gesicht?”
”Siehst, Vater, du den Erlkönig nicht?
Den Erlenkönig mit Kron’ und Schweif?” –
”Mein Sohn, es ist ein Nebelstreif.” –

”Du liebes Kind, komm, geh mit mir!
Gar schöne Spiele spiel’ ich mit dir;
Manch’ bunte Blumen sind an dem Strand,
Meine Mutter hat manch gülden Gewand.” –

”Mein Vater, mein Vater, und hörest du nicht,
Was Erlenkönig mir leise verspricht?” –
”Sei ruhig, bleibe ruhig, mein Kind;
In dürren Blättern säuselt der Wind.” –

”Willst, feiner Knabe, du mit mir gehn?
Meine Töchter sollen dich warten schön;
Meine Töchter führen den nächtlichen Reihn
Und wiegen und tanzen und singen dich ein.” –

”Mein Vater, mein Vater, und siehst du nicht dort
Erlkönigs Töchter am düstern Ort?” –
”Mein Sohn, mein Sohn, ich seh’ es genau:
Es scheinen die alten Weiden so grau. ” –

”Ich liebe dich, mich reizt deine schöne Gestalt;
Und bist du nicht willig, so brauch’ ich Gewalt.” –
”Mein Vater, mein Vater, jetzt faßt er mich an!
Erlkönig hat mir ein Leids getan!” –

Dem Vater grauset’s, er reitet geschwind,
Er hält in den Armen das ächzende Kind,
Erreicht den Hof mit Müh’ und Not;
In seinen Armen das Kind war tot.

Och ingen målning återger denna hisnande gastkramning bättre än Moritz von Schwinds välkända: