Mein Leben ist wie leise See:
Wohnt in den Uferhäusern das Weh,
wagt sich nicht aus den Höfen.
Nur manchmal zittert ein Nahn und Fliehn:
aufgestörte Wünsche ziehn
darüber wie silberne Möven.
Und dann ist alles wieder still…
Und weißt du was mein Leben will,
hast du es schon verstanden?
Wie eine Welle im Morgenmeer
will es, rauschend und muschelschwer
an deiner Seele landen.
Rainer Maria Rilke
För något år sedan talades det mycket om Klara Johanson i den svenska kulturoffentligheten. Carina Burmans bok hade kommit ut och detta födde en rad Klara Johanson-evenemang både här och där i landet. Plötsligt talade ”alla” om KJ och hade mängder att säga och visste vad som skulle stå sig av det hon skrivit och vad som bara hörde hennes egen tid till. Själv hade jag en ganska intensiv KJ-period här under pausträdet några år tidigare, då jag rotade mig igenom bok efter bok av henne: Det speglade livet, Det rika stärbhuset, Kritik, Brev och K.J. själv. I Halmstad, hennes födelsestad, kommer man inom något år att sätta upp en byst av henne invid hennes barndomshem på Storgatan 41. Men någon skugga över 91:an Karlsson-statyn på gatan där kommer den väl inte att kunna kasta.
Jag har börjat läsa KJ igen. Ja, det är Det speglade livet jag läser nu. I slutdelen Reflexer har jag denna morgon stannat inför de här raderna:
Lagen om ihärdighetens triumf betyder kanske inte avgjort en medfödd kraftkult. Men vad vill man? Kraften är det lättaste måttet, och vi lyckas aldrig komma överens om någon annan standard. Det behövs mycket fina organ för att uppskatta en blixt som inte slår ner, en sky som seglar förbi. Uppskatta = minnas i intensiv bemärkelse.
…
PS Det är inte helt och hållet en slump att den här texten har hamnat intill Goethes Erlkönig.
Ni känner säkert till Goethes Erlkönig och kanske tänker ni också på den här dikten ibland, på den förtätade växelsången mellan den vardagskloke och trosvisse fadern, det dödsförskräckta och samtidigt förhäxade barnet och älvakungen med sin sugande lockande stämma. Och alltsammans ramas in av berättaren, som i inledningen ger oss den första ilande oron och till sist det tragiska slutet. Vi ser det kloka och förnuftiga övermannas av irrationella krafter som inte bara skrämmer oss utan också snärjer och frestar oss. Vi dör med barnet omslutna av älvakungens andedräkt och faderns starka arm kan alls inte hjälpa oss.
Goethes dikt har genom Franz Schuberts tonsättning tillförts ytterligare en dimension och när Dietrich Fischer-Dieskau sjunger texten till Schuberts musik och kryper in under skinnet på de här gestalterna, blir fadern, det hotade barnet och den lystet längtande älvakungen, då är allt här och nu.
Erlkönig
Wer reitet so spät durch Nacht und Wind?
Es ist der Vater mit seinem Kind;
Er hat den Knaben wohl in dem Arm,
Er faßt ihn sicher, er hält ihn warm.
”Mein Sohn, was birgst du so bang dein Gesicht?”
”Siehst, Vater, du den Erlkönig nicht?
Den Erlenkönig mit Kron’ und Schweif?” –
”Mein Sohn, es ist ein Nebelstreif.” –
”Du liebes Kind, komm, geh mit mir!
Gar schöne Spiele spiel’ ich mit dir;
Manch’ bunte Blumen sind an dem Strand,
Meine Mutter hat manch gülden Gewand.” –
”Mein Vater, mein Vater, und hörest du nicht,
Was Erlenkönig mir leise verspricht?” –
”Sei ruhig, bleibe ruhig, mein Kind;
In dürren Blättern säuselt der Wind.” –
”Willst, feiner Knabe, du mit mir gehn?
Meine Töchter sollen dich warten schön;
Meine Töchter führen den nächtlichen Reihn
Und wiegen und tanzen und singen dich ein.” –
”Mein Vater, mein Vater, und siehst du nicht dort
Erlkönigs Töchter am düstern Ort?” –
”Mein Sohn, mein Sohn, ich seh’ es genau:
Es scheinen die alten Weiden so grau. ” –
”Ich liebe dich, mich reizt deine schöne Gestalt;
Und bist du nicht willig, so brauch’ ich Gewalt.” –
”Mein Vater, mein Vater, jetzt faßt er mich an!
Erlkönig hat mir ein Leids getan!” –
Dem Vater grauset’s, er reitet geschwind,
Er hält in den Armen das ächzende Kind,
Erreicht den Hof mit Müh’ und Not;
In seinen Armen das Kind war tot.
Och ingen målning återger denna hisnande gastkramning bättre än Moritz von Schwinds välkända:
Kanske kommer det här att bli ett Karlfeldt-år för mig. När jag härom dagen satt och bläddrade i Samlade dikter, som jag köpt på någon bokrea för år sedan, märkte jag att ”här talar en röst direkt till mig”. Jag lämnade de dikter jag kände igen sedan gammalt och började läsa nytt och för första gången. Mycket om naturen, om skogen och stigarna och människans tankar där i ensligheten tedde sig så helt bekant. När man som jag ofta går i mosskanten eller längs åsarna blir många av Karlfeldts dikter till beskrivningar av det jag också ser och känner och tror mig veta. I Vildmarks- och kärleksvisor finns dikten Villgräset och jag tror jag vet var det växer.
Villgräset
Det gror i de gamla skogar en ört
med blågröna, späda strån.
Hon växer dold av grenarna skört,
djupt under vindarnas dån.
Det sägs att ej mången den gömda sett,
men den som i skogen gått
har kanske, fast akt ej därpå han gett,
en dag hennes stänglar trått.
Då har han känt, som bak grönskande mur
all världen där ute försvann,
som han och den sköna drottning Natur
vore brudgum och brud med varann.
Vid hennes, den endas, ledsagande hand
han gått som i mystiskt rus;
allt djupare in i sagornas land
han lockats av toner och sus.
nej, villgräset ser man nog inte här
Under senvintern och våren har jag läst fram och tillbaka i Herta Müllers Der König verneigt sich und tötet och jag har glatt mig åt skärpan och kompromisslösheten i de här texterna. I essän Die Insel liegt innen – die Grenze liegt außen talar Müller mycket om den hos nästan alla centrala tanken på flykt i Ceauşescus Rumänien. Inte bara alla de förtryckta drömde om livet bortom fängelset, också många av förtryckarna ville ut ur det av dem själva konstruerade kommunistiska helvetet. På ett ställe skriver Müller så här om dem: ”Die höchste Entwicklungsstufe des sozialistischen Bewußseins ist die Flucht in den Kapitalismus.” (Den högsta utvecklingsnivån i den socialistiska medvetenheten är flykten till kapitalismen.)
Men det avsnitt i essän som griper mig starkast är det om tågresan från Temeswar/Timişoara till den rumänska huvudstaden. Här kan man som läsare nästan vidröra drömmen, vars och ens från alla andra avskilda dröm – för i en diktatur finns ingen verklig gemenskap mellan människor – om det andra, det levande, det levbara livet:
Der Sog der Fremde als machbares Leben: nebulös, schicksalsgroß wurde er jedesmal, wenn ich mit dem Zug von Temeswar nach Bukarest fuhr, zu einem konkreten Bild. Der Zug fuhr nämlich eine Weile ganz eng an der Donau entlang. Zwischen ihm und der Grenze war nichts mehr. Und alle, groß und klein, sogar uniformierte Militärs und Polizisten, gingen auf den Gang und schauten hinaus, als stünden sie unter Hypnose, als sähen sie ihre Zukunft. Als wäre diese gleichgültige Donau eine fließende, für jeden persönlich gültige Wahrsagerei übers Gelingen der eigenen Flucht. Niemand mehr bewegte sich, es war still wie in einer Kirche. Und da draußen floß das meist breite, schlingernde Wasser, und es glitzerten hier und da die engen Stellen, wo das Hinüberschwimmen kein Problem wäre. Und drüben lag Jugoslawien, das Transitland Richtung Westen. Man sah Dörfer, Bäume fächelten dort, als würden sie warten, daß man kommt. Niemand mehr traute sich, dem anderen ins Gesicht zu sehen, die Haut spannte sich unwirklich, schimmerte wie eingewachst oder gefroren. Das Träumen hatte alle im Griff, die allgemein bekannte Grundfrage: Fliehen aber wie. Es war zum Greifen deutlich, woran jetzt alle dachten, so deutlich, daß sich das Rattern des Zugs eine Weile anhörte wie ”Ich will weg von hier, ich will weg von hier”, in endloser Wiederholung. Das Eisen sang der Donau entlang sein Lied so beklemmend deutlich auf die Schienen, daß man den Rädern das Maul hätte verbieten wollen, weil die Reisenden wie ein Chor der Ertappten dastanden. Wenn die Donau vorbeigezogen war, gingen alle wortlos wieder auf ihre Plätze ins Abteil und setzten sich hin, in ihr wirkliches Leben.
Det här stycket text är ett stort konstverk. Här naglas vi som läsare fast vid tågfönstret och tvingas att känna de fångna människornas vanmäktiga dröm, drömmen om att någon gång kunna leva och andas fritt. I slutraden släpper Müller greppet om oss och låter oss gå tillbaka till våra vanliga platser, i våra vanliga liv, fast efteråt känns det tydligt att vi för en stund varit någon helt annanstans.
För säkerhets skull skriver jag in Karin Löfdahls översättning av det här stycket:
Dragningen till det främmande som ett genomförbart liv: varje gång när jag åkte med tåget från Timişoara till Bukarest kändes det nebulöst och ödesmättat, jag såg en konkret bild. Tåget for nämligen ett stycke tätt utmed Donau. Mellan floden och gränsen fanns det ingenting mer. Och alla människor, stora och små, till och med uniformerade militärer och poliser, gick ut i korridoren och tittade ut, som om de alla befann sig under hypnos, som om de såg in i sin egen framtid. Som om denna likgiltiga Donauflod var en flytande spådom som för var och en kunde förutse, om den egna flykten skulle lyckas. Ingen rörde sig, det var tyst som i kyrkan. Och där utanför flöt det på de flesta ställen breda, slingrande vattendraget, och här och där glittrade det, där solen var smal, där det inte skulle vara något problem att simma över. Och på den andra sidan låg Jugoslavien, transitlandet mot väst. Man såg byar, träden vajade som om de väntade på att man skulle komma. Ingen vågade se den andre i ansiktet, huden spändes av det overkliga, skimrade som om den var insmord med vax eller frusen. Drömmandet hade alla i sitt grepp, den allmänt välkända grundfrågan löd: Fly, men hur. Det var så tydligt att man kunde ta på det, vad alla just då tänkte på, så tydligt att tågets dunkande för en stund lät som ”jag vill bort härifrån, jag vill bort härifrån”, med en upprepning i all oändlighet. Järnet sjöng på spåret sin sång hela vägen utmed Donau, så beklämmande tydligt, att man skulle ha velat täppa till munnen på hjulen, eftersom de resande stod där som en kör som tagits på bar gärning. När Donau försvunnit, gick alla utan ett ord tillbaka till sina platser i kupén och satte sig i sina verkliga liv.
Fast greppet blir lite mindre fast i den svenska versionen, så – ni som kan – läs texten i original. Den sluter tätt som en gummihandske.