För nästan exakt två år sedan fick jag ett paket från Wien, från författarparet Elfriede Gerstl och Herbert J. Wimmer. I paketet bland böckerna fann jag en blank svart låda med påskriften LOGO(S).
På lockets insida finns en hälsning:
Och inne i lådan ligger 50 kort med korta texter. Vissa dagar lyfter jag på locket och bläddrar bland korten och väljer ut ett. Här är dagens val:
reinheit ist mangel an gemischtem – renhet är brist på blandning
Jag läser Giuseppe Ungaretti igen. För den här dagen har jag valt den korta dikten Peso.
Peso
Quel contadino
si affida alla medaglia
di Sant’Antonio
e va leggero
Ma ben sola e ben nuda
senza miraggio
porto la mia anima
Jag gör ett litet försök till en svensk version, kanske vill någon förbättra den…
Tyngd
Bonden där
förlitar sig på Sant’Antonios
amulett
och går med lätta steg
Men så ensam, så naken
utan illusion
är den själ jag bär
Idag är det exakt ett år sedan den wienska poeten Elfriede Gerstl dog. Jag vill läsa en minitext ur hennes sista diktsamling med tankesmulor och drömmar lebenszeichen – gedichte träume denkkrümel. Diktsamlingen kom ut strax före hennes bortgång eller var det strax efter?
traum vom luft in der luft sein
ich konnte in der luft gehen, zehn zentimeter über dem boden. die sonst so schweren füsse waren ganz leicht – in bewegung aufgelöst. glücksgefühl. habe ich den engelstatus erreicht?
11.03.2009
°°
Översättningsförsök:
dröm om att vara luft i luften
jag kunde gå i luften, tio centimeter över marken. de annars så tunga fötterna var helt lätta – upplösta i rörelse. lyckokänsla. har jag nått änglastatus?
I Salongen promenerar Elfriede med Elfriede.
Och här hemma i Wien hos in/ad/ae/qu/at är hon en gasell.
I sydvästhörnet av det sorbiska området ligger Kamenz (på sorbiska Kamjenc). Staden började under 1100-talet sin existens som borg vid Via Regia, en av de stora medeltida europeiska handelsvägarna. 1225 finns stadsnamnet för första gången dokumenterat och 1346 anslöt sig Kamenz till Oberlausitzer Sechsstädtebund. De övriga städerna i förbundet var Bautzen, Görlitz, Zittau, Löbau och Lauban (numera Lubań).
Rathaus
Hauptkirche Sankt Marien
Stadens store son är dramtikern och diktaren Gotthold Ephraim Lessing (1729-1781).
Lessings födelsehus brann ner 1842. Där finns nu ”Lessing-Gedenkstätte”.
Lessings kanske mest kända drama är ”Nathan der Weise”, ett drama som försetts med genrebeteckningen ”dramatisches Gedicht”. I den långa och ganska komplicerade handlingen där finns den bekanta ringparabeln invävd. Den är egentligen en monolog, som utlöses av att sultanen Saladin ställer en fråga till den gamle vise juden Nathan: ”Vilken är den rätta religionen, judendomen, kristendomen eller islam?” Och Nathan svarar med att berätta en historia, som innehåller ungefär det här: ”Det var en gång en rik och mäktig man som hade en mycket vacker och värdefull ring. Ringen hade också den egenskapen att den gjorde sin ägare till en god människa. Denna ring var det som mannen satte högst av allt han ägde och han bestämde sig för att den skulle stanna inom familjen för alltid. Den av hans söner som han ansåg förtjäna det bäst skulle ärva ringen efter honom och denne skulle också bli överhuvud för hela släkten. Så skedde också. Och sedan gick ringen i arv på samma sätt till generation efter generation tills den hamnade hos en man som hade tre söner som han alla älskade lika högt. När han kände att han inte hade lång tid kvar att leva fattade han ett beslut. Han lät kalla till sig landets bäste guldsmed och denne fick i uppdrag att göra två exakta kopior av ringen. Det lyckades och när den rike mannen sedan låg för döden kom sönerna till honom en och en och han gav var och en av dem en ring. När fadern dött frågade sig de tre sönerna, vilken av dem som hade den rätta ringen och vem av dem som var den rättmätige arvtagaren. Men hur de än granskade ringarna kunde de inte avgöra vilken av dem som var den ursprungliga. Slutligen gick de till en domare för att låta honom avgöra saken och det svar Lessing lagt i domarens mun är ett slags koncentrat av idén om religiös tolerans – lika aktuellt idag som någonsin: ”Må var och en av er genom sitt liv visa att hans ring är den rätta.”
Es strebe von euch jeder um die Wette,
Die Kraft des Steins in seinem Ring an Tag
Zu legen! Komme dieser Kraft mit Sanftmut,
Mit herzlicher Verträglichkeit, mit Wohltun,
Mit innigster Ergebenheit in Gott
Zu Hilf’!
Det här är en sida ur ett litet handskrivet häfte med Rilke-dikter som jag kom att bläddra i för inte så länge sedan:
Nu vet jag att det här häftet var (och är) en gåva från en flicka till en annan inför den ena flickans flykt från landet där de båda dittills levt. Det är många år sedan nu.
Så här ser dikten ut i sin helhet:
Die Nacht, vom wachsenden Sturme bewegt,
wie wird sie auf einmal weit -,
als bliebe sie sonst zusammengelegt
in die kleinlichen Falten der Zeit.
Wo die Sterne ihr wehren, dort endet sie nicht
und beginnt nicht mitten im Wald
und nicht an meinem Angesicht
und nicht mit deiner Gestalt.
Die Lampen stammeln und wissen nicht:
lügen wir Licht?
Ist die Nacht die einzige Wirklichkeit
seit Jahrtausenden . . .
Dikten utgör ”titelbladet” i Aus einer Sturmnacht – acht Blätter mit einem Titelblatt.