Herta Müller: Die höchste Entwicklungsstufe des sozialistischen Bewußseins ist die Flucht in den Kapitalismus

Under senvintern och våren har jag läst fram och tillbaka i Herta Müllers Der König verneigt sich und tötet och jag har glatt mig åt skärpan och kompromisslösheten i de här texterna. I essän Die Insel liegt innen – die Grenze liegt außen talar Müller mycket om den hos nästan alla centrala tanken på flykt i Ceauşescus Rumänien. Inte bara alla de förtryckta drömde om livet bortom fängelset, också många av förtryckarna ville ut ur det av dem själva konstruerade kommunistiska helvetet. På ett ställe skriver Müller så här om dem: ”Die höchste Entwicklungsstufe des sozialistischen Bewußseins ist die Flucht in den Kapitalismus.” (Den högsta utvecklingsnivån i den socialistiska medvetenheten är flykten till kapitalismen.)

Men det avsnitt i essän som griper mig starkast är det om tågresan från Temeswar/Timişoara till den rumänska huvudstaden. Här kan man som läsare nästan vidröra drömmen, vars och ens från alla andra avskilda dröm – för i en diktatur finns ingen verklig gemenskap mellan människor – om det andra, det levande, det levbara livet:

Der Sog der Fremde als machbares Leben: nebulös, schicksalsgroß wurde er jedesmal, wenn ich mit dem Zug von Temeswar nach Bukarest fuhr, zu einem konkreten Bild. Der Zug fuhr nämlich eine Weile ganz eng an der Donau entlang. Zwischen ihm und der Grenze war nichts mehr. Und alle, groß und klein, sogar uniformierte Militärs und Polizisten, gingen auf den Gang und schauten hinaus, als stünden sie unter Hypnose, als sähen sie ihre Zukunft. Als wäre diese gleichgültige Donau eine fließende, für jeden persönlich gültige Wahrsagerei übers Gelingen der eigenen Flucht. Niemand mehr bewegte sich, es war still wie in einer Kirche. Und da draußen floß das meist breite, schlingernde Wasser, und es glitzerten hier und da die engen Stellen, wo das Hinüberschwimmen kein Problem wäre. Und drüben lag Jugoslawien, das Transitland Richtung Westen. Man sah Dörfer, Bäume fächelten dort, als würden sie warten, daß man kommt. Niemand mehr traute sich, dem anderen ins Gesicht zu sehen, die Haut spannte sich unwirklich, schimmerte wie eingewachst oder gefroren. Das Träumen hatte alle im Griff, die allgemein bekannte Grundfrage: Fliehen aber wie. Es war zum Greifen deutlich, woran jetzt alle dachten, so deutlich, daß sich das Rattern des Zugs eine Weile anhörte wie ”Ich will weg von hier, ich will weg von hier”, in endloser Wiederholung. Das Eisen sang der Donau entlang sein Lied so beklemmend deutlich auf die Schienen, daß man den Rädern das Maul hätte verbieten wollen, weil die Reisenden wie ein Chor der Ertappten dastanden. Wenn die Donau vorbeigezogen war, gingen alle wortlos wieder auf ihre Plätze ins Abteil und setzten sich hin, in ihr wirkliches Leben.

Det här stycket text är ett stort konstverk. Här naglas vi som läsare fast vid tågfönstret och tvingas att känna de fångna människornas vanmäktiga dröm, drömmen om att någon gång kunna leva och andas fritt. I slutraden släpper Müller greppet om oss och låter oss gå tillbaka till våra vanliga platser, i våra vanliga liv, fast efteråt känns det tydligt att vi för en stund varit någon helt annanstans.

För säkerhets skull skriver jag in Karin Löfdahls översättning av det här stycket:

Dragningen till det främmande som ett genomförbart liv: varje gång när jag åkte med tåget från Timişoara till Bukarest kändes det nebulöst och ödesmättat, jag såg en konkret bild. Tåget for nämligen ett stycke tätt utmed Donau. Mellan floden och gränsen fanns det ingenting mer. Och alla människor, stora och små, till och med uniformerade militärer och poliser, gick ut i korridoren och tittade ut, som om de alla befann sig under hypnos, som om de såg in i sin egen framtid. Som om denna likgiltiga Donauflod var en flytande spådom som för var och en kunde förutse, om den egna flykten skulle lyckas. Ingen rörde sig, det var tyst som i kyrkan. Och där utanför flöt det på de flesta ställen breda, slingrande vattendraget, och här och där glittrade det, där solen var smal, där det inte skulle vara något problem att simma över. Och på den andra sidan låg Jugoslavien, transitlandet mot väst. Man såg byar, träden vajade som om de väntade på att man skulle komma. Ingen vågade se den andre i ansiktet, huden spändes av det overkliga, skimrade som om den var insmord med vax eller frusen. Drömmandet hade alla i sitt grepp, den allmänt välkända grundfrågan löd: Fly, men hur. Det var så tydligt att man kunde ta på det, vad alla just då tänkte på, så tydligt att tågets dunkande för en stund lät som ”jag vill bort härifrån, jag vill bort härifrån”, med en upprepning i all oändlighet. Järnet sjöng på spåret sin sång hela vägen utmed Donau, så beklämmande tydligt, att man skulle ha velat täppa till munnen på hjulen, eftersom de resande stod där som en kör som tagits på bar gärning. När Donau försvunnit, gick alla utan ett ord tillbaka till sina platser i kupén och satte sig i sina verkliga liv.

Fast greppet blir lite mindre fast i den svenska versionen, så – ni som kan – läs texten i original. Den sluter tätt som en gummihandske.

2 tankar om “Herta Müller: Die höchste Entwicklungsstufe des sozialistischen Bewußseins ist die Flucht in den Kapitalismus

  1. Ja, den är oerhört komprimerad. Det är nästan så att man kan utvinna ett talesätt eller en sentens ur varje mening.

Kommentera