För något år sedan talades det mycket om Klara Johanson i den svenska kulturoffentligheten. Carina Burmans bok hade kommit ut och detta födde en rad Klara Johanson-evenemang både här och där i landet. Plötsligt talade ”alla” om KJ och hade mängder att säga och visste vad som skulle stå sig av det hon skrivit och vad som bara hörde hennes egen tid till. Själv hade jag en ganska intensiv KJ-period här under pausträdet några år tidigare, då jag rotade mig igenom bok efter bok av henne: Det speglade livet, Det rika stärbhuset, Kritik, Brev och K.J. själv. I Halmstad, hennes födelsestad, kommer man inom något år att sätta upp en byst av henne invid hennes barndomshem på Storgatan 41. Men någon skugga över 91:an Karlsson-statyn på gatan där kommer den väl inte att kunna kasta.
Jag har börjat läsa KJ igen. Ja, det är Det speglade livet jag läser nu. I slutdelen Reflexer har jag denna morgon stannat inför de här raderna:
Lagen om ihärdighetens triumf betyder kanske inte avgjort en medfödd kraftkult. Men vad vill man? Kraften är det lättaste måttet, och vi lyckas aldrig komma överens om någon annan standard. Det behövs mycket fina organ för att uppskatta en blixt som inte slår ner, en sky som seglar förbi. Uppskatta = minnas i intensiv bemärkelse.
…
PS Det är inte helt och hållet en slump att den här texten har hamnat intill Goethes Erlkönig.
Synkronicitet: Jag läser just nu Carinas biografi över K.J.
Det är lustigt, jag verkar just nu sitta på en ”synkronicitetsaxel”. Under mitt föregående inlägg hände något liknande, fast det kanske är det här som är internet…