Karlfeldt: En höstens kväll

Som jag berättade för några dagar sedan, så läser jag Karlfeldt mellan alla de andra bladen. Helt osystematiskt läser jag men ändå ganska intensivt och då och då fångas jag på ett särskilt sätt in av några diktrader eller kanske en hel dikt. Visserligen är det vår, ja, strålande majvår, nu, men jag har ändå fastnat i en höstdikt, fast detta är ju Karlfeldt och då är det egentligen helt riktigt att låta vår och höst virvla om varandra, eller hur?

Det är särskilt de fyra första raderna här som snärjer mig. Det är den här Malena som åter blivit ung och stolt och går där ”långt ut på stigen” som bländar mig. Att det sedan dyker upp ett vilset hjärta som vill förena sig med hennes, gör mig nästan lite förlägen och jag tänker att där försvann något av kraften. Och slutraderna ”tungt som ett ankar / häktas vid din häl” ser ut att vara början till nästa sorg…

En höstens kväll

En höstens kväll, en stormens kväll, Malena,
vart du som sörjde åter stolt och ung,
och längtan drev dig på bevingad sena
långt ut på stigen genom öde ljung.
Och samma afton gick jag ut allena
och fri och djärv som alla drömmars kung
och tänkte: Kom, låt hed och höst förena
två vilsna hjärtan som en brand i ljung.

Jag vet det väl:
du kände mina tankar
tungt som ett ankar
häktas vid din häl.

Kommentera