Jag har inte läst Marcel Prousts À la recherche du temps perdu, men ändå känner jag en vag närhet till det här mångomtalade verket och denna lite avlägsna närhet har uppstått via min läsning av den franske litteraturteoretikern Gérard Genettes narratologiska dubbelverk Discours du récit och Nouveau discours du récit. (Nej, jag har inte läst dem på franska utan i den tyska översättningen, där båda tillsammans bär den korta titeln Die Erzählung.) I sina undersökningar av främst tidsaspekterna i berättande prosa har Genette utgått ifrån La recherche. Eller snarare: genom att Genette använt La recherche som utgångspunkt i sin analys av narrativa texters uppbyggnad, har undersökningen kommit att handla främst om tidsaspekterna i romanen eller novellen.
Under min läsning hade jag min objektiva och pliktmässiga uppmärksamhet riktad mot Genettes teorier, hans kategoriindelningar, hans begreppssystem, för jag skulle ju använda dessa i min narratologiskt inriktade avhandling. Men mellan spjälorna i det genetteska bygget sipprade hela tiden det undersöka verkets andning och dofter ut. Jag föreställde mig vyer, ändlöst upprepade promenader till samma ställen, ibland tog man den ena vägen ibland den andra, men alltid någon av dessa och alltid till samma platser. Jag kände den lyckliga tristessen över det evigt enahanda – rutin och skönhet i förbund. Namnen på människorna berusade mig: herrskapet Guermantes, prinsessan av Parma, madame Villeparisis. Sedan fanns de långsträckt skildrade middagarna och konversationerna som snurrade och snurrade kring ingenting alls. Och jag hörde namnen på platser som Combray och Balbec och greps av ett slags obestämd längtan dit – en längtan som inte hade fått uppfyllas.
Jag har bara skymtat La recherche i de smala springorna mellan kategorierna och begreppen i Genettes stora teoribyggnad, men den proustska världen ligger där för mig som en tid som i en oändligt långsam rörelse glider bort ifrån mig, men som aldrig kommer att vara helt försvunnen. Och egentligen vet jag inte vad som skulle ändras om jag verkligen läste À la recherche du temps perdu…
Hej Bodil!
Dina ord: ”Jag har inte läst Marcel Prousts À la recherche du temps perdu,…” får mig att småle. Har någon gjort det? Kanske Gunnel Vallquist, som behövde 30 år för att översätta verket till svenska.
Roligt att du tar upp Proust. Det finns ett lättare sätt att närma sig honom – nämligen genom Alain de Botton.
Jag har flyttat två texter överst i min blogg om du vill läsa närmare om det
Jag önskar dig en fin helg.
Hej Marlena,
tack för tipset! Jag ska gå dit och läsa.
Trevlig helg!
Jag återfann 3 verk om Proust i vår bokhylla : Lagerkrantz : Att läsa Proust, Sigbrit Swahn : En väg till Proust, Alain de Botton : Låt Proust förändra ditt liv. Alla mycket läsvärda, den sistnämnda kanske mest lättläst och dessutom rolig.
Tack Mamma,
vad bra, då kan jag läsa någon av dem – kanske de Bottons till en början – när jag är hos er nästa gång.