Det var inte bara prat, när jag för en tid sedan sa att detta är ett Karlfeldt-år i min läsvärld. Jag läser förstås mycket annat också, men Karlfeldt-dikter rinner hela tiden in i mellanrummen.
Vandring
Här är din väg, där spenslig björk
mot åsen byggt en ljus portik.
Vid sidan ligger tjärnen, mörk
av ljuvligt ruvande mystik.
Träd lätt på golv med timjan strött!
Det ligger bygd därnedanför.
Där blomstra byar vitt och rött
och jordens glädje, dit du hör.
Min väg går bort åt annan trakt.
Den dunklar in i valv av gran,
tills myren vidgar, allt för flackt
och hårt belyst, sin bleka plan.
Den stiger tungt mot bergets bryn,
den sprängs isär av stenig vret,
tills krönet öppnar stort en syn,
mot öde rymd och evighet.
