Det är poesifestival i Zagreb i dessa dagar.
Igår kväll var jag och lyssnade på poesi av Branko Maleš ur samlingen Vertigo framfört av en hel ensemble bestående av recitatöre, sångare, dansare och musiker. Han själv satt i auditoriet, ja, han satt strax bakom mig faktiskt.
Förstod jag något, undrar kanske någon nu. Ja, något. Men ni som har följt mig ett tag vet kanske också att jag har en speciell talang för att inte förstå. Med det menar jag att jag tycker om att lyssna på vackra eller kraftfulla eller överraskande ordflöden på språk jag inte förstår eller bara delvis förstår. I Sverige brukade jag när tillfälle gavs gå på poesiuppläsningar på rumänska, vitryska, litauiska eller andra språk jag inte förstod/förstår. Det är väl överflödigt att säga att jag också gärna lyssnar på poesi på språk jag förstår? Men jag är säker på att man hör själva klangerna bättre när man inte förstår. Med kroatiska är det nu så att jag både förstår och inte förstår, så stundtals kom orden helt begripliga till mig, jag minns till exempel sekvensen Ima Boga, nema Boga, ima Boga, nema Boga… (Gud finns, Gud finns inte…) som slog mig på skallen i sin övertydlighet. Men emellan det för mig begripliga strömmade ljuden och klangerna av detta starka, vackra, ibland lite tunga språk. Och jag lyssnade på tonerna från instrumenten och följde dansarnas rörelser med blicken.
Rummet låg större delen av tiden i halvmörker och publiken satt vid små oregelbundet grupperade bord och drack diverse. Recitatören, som har en underbart stark och bärande röst, ”läste” från alla möjliga vinklar och positioner. Då och då uppstod det dialog mellan honom och publiken och några hade ganska mycket att säga, men inte för mycket, formen sprängdes inte utan evenemanget förblev en enhet.
Ja, detta ter sig kanske lite som den läsande analfabetens beskrivning av läsandet, men så småningom – kanske ganska snart – kommer jag att ha läst dikter av Maleš och jag kommer då att visa någon dikt här – i original och i min försöksvisa tolkning.
