Poesifestival i Zagreb

Det är poesifestival i Zagreb i dessa dagar.

Igår kväll var jag och lyssnade på poesi av Branko Maleš ur samlingen Vertigo framfört av en hel ensemble bestående av recitatöre, sångare, dansare och musiker. Han själv satt i auditoriet, ja, han satt strax bakom mig faktiskt.

Förstod jag något, undrar kanske någon nu. Ja, något. Men ni som har följt mig ett tag vet kanske också att jag har en speciell talang för att inte förstå. Med det menar jag att jag tycker om att lyssna på vackra eller kraftfulla eller överraskande ordflöden på språk jag inte förstår eller bara delvis förstår. I Sverige brukade jag när tillfälle gavs gå på poesiuppläsningar på rumänska, vitryska, litauiska eller andra språk jag inte förstod/förstår. Det är väl överflödigt att säga att jag också gärna lyssnar på poesi på språk jag förstår? Men jag är säker på att man hör själva klangerna bättre när man inte förstår. Med kroatiska är det nu så att jag både förstår och inte förstår, så stundtals kom orden helt begripliga till mig, jag minns till exempel sekvensen Ima Boga, nema Boga, ima Boga, nema Boga… (Gud finns, Gud finns inte…) som slog mig på skallen i sin övertydlighet. Men emellan det för mig begripliga strömmade ljuden och klangerna av detta starka, vackra, ibland lite tunga språk. Och jag lyssnade på tonerna från instrumenten och följde dansarnas rörelser med blicken.

Rummet låg större delen av tiden i halvmörker och publiken satt vid små oregelbundet grupperade bord och drack diverse. Recitatören, som har en underbart stark och bärande röst, ”läste” från alla möjliga vinklar och positioner. Då och då uppstod det dialog mellan honom och publiken och några hade ganska mycket att säga, men inte för mycket, formen sprängdes inte utan evenemanget förblev en enhet.

Ja, detta ter sig kanske lite som den läsande analfabetens beskrivning av läsandet, men så småningom – kanske ganska snart – kommer jag att ha läst dikter av Maleš och jag kommer då att visa någon dikt här – i original och i min försöksvisa tolkning.

Viene gennaio silenzioso e lieve…

Här hemma har jag det här året tre almanckor, en liten kroatisk som man knappt kan läsa datumen på, en stor slovensk med fantastiska landskapsvyer och en italiensk med vackert tecknade växtmotiv. Den italienska hänger på något som bara låtsas vara en krok i dörröppningen till ”tomrummet”, mitt största rum och det enda som är ett riktigt rum enligt den officiella beskrivningen av lägenheten. Nå, i alla fall stannade jag nyss framför min italienska växtalmanacka och läste tyst för mig själv eller möjligen för Londi månadsnamnet ”gennaio”. Vips for tanken till Francesco Guccinis sång Canzone dei dodici mesi och dess januari-strof:

Viene Gennaio silenzioso e lieve, un fiume addormentato
fra le cui rive giace come neve il mio corpo malato, il mio corpo malato…
Sono distese lungo la pianura bianche file di campi,
son come amanti dopo l’avventura neri alberi stanchi, neri alberi stanchi…

som jag ju kan utantill sedan kvällarna på trapporna till den lilla kyrkan Madonna della Neve nedanför Monte Calvario i Domodossola under mitten av 1970-talet.

Här heter månaden ”siječanj”. Namnet har visst någonting med ”hugga” att göra, ”hugga ved”, tror jag. Jag tittar i mitt kroatisk-tyska lexikon och hittar uttrycket ”sjeći šumu” = ”den Wald hauen”. Ja, det är väl något för januari. Kanske.


Kornatska ulica

Vollmond

Härom kvällen satt Londi och jag på tåget: I mörkret for vi utmed Sava. Då och då såg jag en ljusreflex glittra till i det svarta vattnet. Och höjde jag blicken såg jag fullmånen stå där vit och stilla. I rutans skeva spegel blev den till två helt olika rundlar. Jag tänkte på Else Lasker-Schülers dikt Vollmond:

Vollmond

Leise schwimmt der Mond durch mein Blut…
Schlummernde Töne sind die Augen des Tages
Wandelhin – taumelher –

Ich kann deine Lippen nicht finden…
Wo bist du, ferne Stadt
Mit den segnenden Düften?

Immer senken sich meine Lider
Über die Welt – alles schläft.

≈≈≈

Min tolkning från förr – med små förändringar:

Fullmåne

Tyst simmar månen genom mitt blod…
Slumrande toner är dagens ögon
Vandra-dit – tumla-hit –

Jag kan inte finna dina läppar…
Var är du, fjärran stad
Med de signande dofterna?

Alltid sänker sig mina ögonlock
Över världen – allting sover.

≈≈≈

Och när jag nu läser denna dikt om och om igen efter en kanske flera månader lång paus från Elses dikter, så blir jag varse hur väl jag känner henne, att dessa ord bara kan komma ifrån henne på just det här sättet: "Wandelhin – taumelher" är en mjuk och suggestiv återgivning av världens och universums rytm. Längtans ord om den fjärran staden bygger en evig stad högt uppe på klippan över livets öknar. Och slutstrofen som inleds med detta speciella "alltid" är så stark och överbryggar alla skillnader mellan stort och litet, mellan det vi har och det vi inte har…

Srečko Kosovel: Pesem

Srečko Kosovel (1904-1926) hann under sin korta levnad bli en av Sloveniens stora poeter. Jag vet ingenting om honom och jag har bara läst en handfull av hans dikter i tysk eller engelsk översättning bredvid de slovenska originalen, men lite har jag börjat höra tonen i dem.

Nu har jag givit mig på en tolkning av en av dem, via tyskan men med ögat på originalet. Pesem heter den helt enkelt:

Pesem

Sedim in pišem.

Pred mojim oknom

zlato sadje.

Vse je pesem.

Na mojem oknu

ni belih zastorov.

Tudi to rdeče listje

na latnikih: pesem.

Tigrasta mačka

me gleda.

Njeno oko: camera obskura.

Zelena tajnost.

Nate mislim, ki si odšla

kot bel labod

preko rdečih vodá.

≈≈

Dikt

Sitter och skriver.
Framför mitt fönster
gyllene frukt.
Allt är dikt.
I mitt fönster
inga vita gardiner.

Även detta röda löv
på rankan: dikt.
En tigrerad katt
betraktar mig.
Dess ögon: camera obscura.
Grön hemlighet.

Jag tänker på dig, som försvann
som en vit svan
över röda vatten.

≈≈

Gedicht

Ich sitze und schreibe.

Vor meinem Fenster

die goldene Frucht.

Alles ist Gedicht.

An meinem Fenster

sind keine weißen Vorhänge.

Auch dieses rote Blatt

am Rebengeländer: Gedicht.

Getigerte Katze

blickt mich an.

Ihre Augen: Camera obskura.

Grünes Geheimnis.

An dich denk ich, du gingst

wie ein weißer Schwan

über rote Wasser.

≈≈

Här finns hundra av hans dikter i original och i Jozej Strutz’ tyska översättning.

PS Londi och jag reser bort lite grand. Återkommer.