Jag tittade på bilder på havet från sommaren som senast gick (Halland och Slovenien, lite Italien), mindes havet och kom att tänka på en dikt av Giuseppe Ungaretti:
Universo (Devetachi il 24 agosto 1916)
Col mare
mi sono fatto
una bara
di freschezza
≈≈≈
Världsallt (Devetachi den 24 augusti 1916)
Av havet
gjorde jag mig
en bår
av svalka
Linden var ett heligt träd bland slaviska men också bland germanska stammar och kanske bevarar trädet än idag något av sin helighet för många. Heligheten bor i de hjärtformade löven, i den hisnande höga ålder trädet kan uppnå, i dess arketypiska trädform och i den berusande doften som strömmar ut från det i blomningstid och kanske i den ljust gulgröna matta med hjärtmönster som finns runt dess stam om hösten.
Had I the heavens’ embroidered cloths,
Enwrought with golden and silver light,
The blue and the dim and the dark cloths
Of night and light and the half-light,
I would spread the cloths under your feet:
But I, being poor, have only my dreams;
I have spread my dreams under your feet,
Tread softly because you tread on my dreams
W.B. Yeats
Som en undergrund läser jag nu Ola Klippviks Vikbodagbok II, sist på kvällarna på gränsen mot sömn och dröm, högst sju sidor per läsning. Jag vet inte om ni har läst denna märkliga väv eller fläta av familjevardag, tankar, läsning och världshändelser. Ibland undrar jag om formen håller eller om den kanske är besläktad med en sådan där ”låda med lappar”, som hade en kort och tvivelaktig glanstid, men jo, den håller, det finns någon som håller i trådarna med fast hand och vet att bygga med sina stenar. Det märker jag mer och mer.
Jag tänker nu – utan mellansnack – läsa hela sidan 44 för er:
VECKA 50. Konstant aktivitet vid fågelbordet; fibrer och fetter. Också barnen och jag äter frukost: rostade brödskivor med smör, ost och kaviar; havregrynsgröt, cornfalkes och müsli. Nötväckan (fågelbordets fantom; svart ögonbindel, mejselnäbb) saknas hos bröderna von Wright men återfinns hos Staav och Fransson. Vyyt-vyt. Femton minusgrader, snöfall. Bondepraktikan rekommenderar oss att bruka örter som styrka hjertat; solen löper i Stenbocken. På radion diskuteras USA:s nyfattigdom, statistik redovisas från Indiana där arbetslösheten sägs vara rekordhög. Great Lakes region. Tredje kusten. Indianland. Byter några ord med Ingemar vid staketet – han fyllde sjuttio i höstas. Så skumpar traktorn vidare genom snömassorna, över gärdet bort mot skogen. Han ska utfodra rådjuren; ställa ut en ensilagebal och allokera spannmål eller något annat kraftfoder i sitt jaktvårdsområde. Julkonsert i Häradshammars kyrka. Trångt bland kapporna och jackorna på krokarna i långhuset. Kissnödig, medger B när vi just har satt oss. Fortsatt rondellhundsdebatt. Maciej Zaremba ber retoriskt och kokett om att få ”hålla för näsan” inför Lars Vilks provokationer. På altartavlan Jesus med strålglans kring hjässan på en folktät gata i Jerusalem. Jag träffar på ett ord av Jean Genet (”man kan inte låtsas som om man skriver för sig själv”) som senare kommer att citeras av Edward W. Said.
Och så läser jag sidan 45 också:
VECKA 51. Äntligen en diagnos. G tycks lida av akalasi, en sällsynt muskelsjukdom, därav sväljbesvären, viktminskningen, bröstsmärtorna. Vi sammanstrålar på bilparkeringen utanför Blomsterlandet. I baksätet sitter B och pysslar med en rosa leksaksfågel hon fått inne på barnkliniken, syntetisk stjärt av påskfjädermodell; jag böjer mig in för att pussa henne på kinden. Av en slump hade man ringt från kirurgen. Vi har en lucka här – kan du komma? Fallet Wikileaks debatteras. 22 december. G kvitterar ut tre kartonger näringslösning med olika smaker: choklad, banan, smultron, vanilj. Distorsion. Hon tillgodogör sig drycken via sugrör, rapar, och tar sig för bröstet. Kring köksbordet sprider hyacinten sin skarpdoft. Julklappsinköp. Från Leksakslandet väljer jag en playmobilsats som jag vet att M kommer att älska (hästar, stall och fodergrindar; vattenhinkar, spannmålskärve och små rotfrukter med minimal monterbar blast) och så en legosats på samma tema till B. Från Ecco-butiken ett par svarta vinterstövlar i förhoppningsvis rätt storlek. Summa: 1897 kronor. I dörrposten mot groventrén hänger apelsinen i sitt röda bomullsband; perforerad med torkade kryddnejlikeknoppar. Gunnar Ekelöf skriver: Där, i det andra kungariket, ser jag / åskregn vandra, solregn driva snett över / vajande skördar, glittrande / floder i sitt forna lopp. Vintersolstånd.
Är de här två sidorna representativa för samlingen, undrar kanske någon. Jag vet inte, kanske inte helt, eller inte alls, men jag tycker om dem och jag har inte läst mer än 61 sidor (när jag publicerar detta, kommer det att vara några fler), så jag har inte valt mellan alla bokens sidor. Och jag hade ändå kunnat välja andra bland de lästa.
Igår kväll var jag på en fantastisk konsert med den bosniske sevdah-sångaren Damir Imamović och hans band:
Här kan nu höra en av hans vackraste sånger. Ja, den är alltså inte skriven av honom utan han har givit sin speciella röst åt den. Sångtextens diktare är okänd.
Dva se draga vrlo milovala
Na jednoj se vodi umivala
O jedan se peškir otirala
Jedno ljeto niko ih ne znade
Drugo ljeto svako ih saznade
Saznade ih i otac i majka
Majka ne da da se ljube dragi
Pa rastavi i milo i drago
Dragi dragoj po zvijezdi poruči
Umri draga dockan u subotu
Ja ću, junak, rano u nedelju
Što rekoše, to i učiniše
Draga umrije dockan u subotu
Dragi umrije rano u nedelju
Ukopaše jedno kraj drugoga
Kroz zemlju im ruke sastaviše
A u ruke zelene jabuke
Malo vrijeme po tom postajalo
Više dragog zelen bor nikao
A viš’ drage rumena ružica
Pa se vije ruža oko bora
Kao svila oko kite smilja
Kao svila oko kite smilja
Och här kan man hitta allt möjligt om och av Damir. Bland annat upptäckte jag nu att han spelar i Sverige snart: i Göteborg den 17 november, i Malmö den 18.
°°
PS Förslag: Läs novellen "Medaljongen" i Salongen.
Härom dagen kom ett paket med den här tunna boken av Herbert J. Wimmer hit till Hvarska 10:
lite självsvåldigt har jag ställt Alexandras version av huvudfigurerna ur ”Det kaukasische Kreidekreis” ovanpå…
Jag läste dikterna och valde en – för att jag tycker om den, för att jag tror att den handlar om Elfriede Gerstl och för att tjugosju också är mitt speciella lyckotal (vill ni veta varför så får ni fråga):
siebenundzwanzig
dieser sonntag ist schon
der siebenundzwanzigste
sonntag ohne dich
noch immer tut es weh
siebenundzwanzig
war deine glückszahl
seit siebenundzwanzig wochen
bist du erlöst
von unglück und glück
von mir und dir
du fehlst mir
wie am ersten tag
≈≈≈
tjugosju
denna söndag är redan
den tjugosjunde
söndagen utan dig
ännu gör det ont
tjugosju
var ditt lyckotal
sedan tjugosju veckor
är du förlöst
från olycka och lycka
från mig och dig
du fattas mig
som den första dagen
Sista raden – wie am ersten tag – bär inom sig ett eko från Goethes ord i Faust I i Prolog im Himmel:
Prolog im Himmel
Raphael:
Die Sonne tönt nach alter Weise
In Brudersphären Wettgesang,
Und ihre vorgeschriebne Reise
Vollendet sie mit Donnergang.
Ihr Anblick gibt den Engeln Stärke,
Wenn keiner sie ergründen mag;
Die unbegreiflich hohen Werke
Sind herrlich wie am ersten Tag.