Kategori: Litteratur

Jag har aldrig läst något av J.M. Coetzee, utom Elizabeth Costello då, som jag inte har läst mer än kanske en tredjedel av, eftersom jag blivit avbruten av andra böcker ”som skulle läsas genast”. Nå, tillbaka till Coetzee, jag har inte läst honom, men ändå har jag länge vetat att han har ett särskilt förhållande till djuren. Jag har vetat att han rör vid vårt dilemma när det gäller vårt sätt att umgås med djuren. Jag har länge undvikit honom på grund av detta för att jag känt att det övergår det jag mäktar med. Människans fruktansvärda och eviga övergrepp mot djuren är något jag ofta försöker att inte tänka för mycket på, för att det blir för tungt, för att avgrund på avgrund spricker upp framför mina fötter, när jag låter tanken röra vid det.

I kapitlet ”The Lives of Animals: The Philosophers and the Animals” säger Eilzabeth Costello detta om apan Sultan och samtidigt om andra djur som utsätts för människans experiment:

In his deepest being Sultan is not interested in the banana problem. Only the experimenter’s single-minded regimentation forces him to concentrate on it. The question that truly occupies him, as it occupies the rat and the cat and every other animal trapped in the hell of the laboratory or the zoo, is: Where is home, and how do I get there?

När jag läser det här, tappar jag andan i skam, för jag vet att det är sant och det är inte alls svårt att förstå det.

Någon sida längre fram är Elizabeth Costello någon helt annanstans. Hon talar om filosofen Thomas Nagel och dennes funderingar kring om en människa kan föreställa sig hur det är att vara fladdermus. Nagel menar att det inte är möjligt, eftersom en människa inte är en fladdermus. Costello vänder sig mot detta och säger att en människa visst kan föreställa sig hur det är att vara något hon inte är. Som exempel tar hon att hon kan föreställa sig hur det är att vara ett lik.

All of us have such moments, particularly as we grow older. The knowledge we have is not abstract – ”All human beings are mortal, I am a human being, therefore I am mortal” – but embodied. For a moment we are that knowledge. We live the impossible: we live beyond our death, look back on it, yet look back as only a dead self can.

When I know, with this knowledge, that I am going to die, what is it, in Nagel’s terms that I know? Do I know what it is like for me to be a corpse or do I know what it is like for a corpse to be a corpse? The distinction seems to me trivial. What I know is what a corpse cannot know: that it is extinct, that it knows nothing and will never know anything any more. For an instant, before my whole structure of knowledge collapses in panic, I am alive inside that contradiction, dead and alive at the same time.

När jag läser detta grips jag av mörk eufori, en skräckblandad eufori på det sluttande planet, fallets berusning. Och jag vet inte alls i vilket skick jag ska komma ut ur den här läsningen.

Men nu dyker plötsligt Rilkes dikt Schlußstück upp i min hjärna (fast den är skriven i en helt annan "tonart") och jag kan inte låta bli att lägga den här under trädet – igen:

Schlußstück

Der Tod ist groß.
Wir sind die Seinen
lachenden Munds.
Wenn wir uns mitten im Leben meinen,
wagt er zu weinen
mitten in uns.

Jag sitter och filar på en recension av den tjeckiske författaren Jan Balabáns sista roman, Fråga pappa. Det är en bok som gräver ovanligt djupt i människosjälen och som synar livets villkor på ett sätt som sätter djupa märken i läsaren, den här läsaren i alla fall.

Recensionen är för Hufvudstadsbladet och texten ska förstås först vara placerad där, innan jag kan börja tänka på att lägga fram den någon annanstans. Nu vill jag i stället visa ett kort citat ur romanen, ett citat som handlar om ett avgörande ögonblick i den lilla flickan Katkas liv. Hon är inlagd på sjukhus för svår diabetes och njursvikt och alla tror att hon inom kort ska dö. Då gör hon ett experiment med tiden:

När hon den gången hade ritat en liggande åtta på täcket, kändes det som om föräldrarna var på sjukhuset för att ta farväl av henne. Men sedan, när de hade gått, började hon dela den, hon delade ögonblicken i halvor, fjärdedelar, åttondelar, tiondelar, hundradelar, tusendelar och levde i de där bråkdelarna, som till slut var så korta att inte ens de två sjukdomar som borde ha dödat henne kunde slutföra sitt verk i detta oändliga delande.

När jag läste det här, så kände jag på något sätt igen mig i tanken (och jag hade så gärna velat tala med Balabán om detta, men han dog 2010, plötsligt, 49 år gammal, så den möjligheten finns inte), fast jag gör sådana här tidsdelningar av andra skäl. Ibland när jag funderar över vad lycka eller ett lyckligt liv är, kommer det här med hur man kan se på tiden upp. Ofta tänker jag då först att det allra bästa vore att ha någon att dela allt med, tiden och livet, någon som förstår mig och tycker om mig också när jag är påfrestande eller tråkig, en som aldrig tröttnar. Det skulle vara lyckan. Ja, kanske, fast vem skulle orka något sådant? Och jag får ju inte heller tröttna. Nej, det går nog inte, inte med eller för mig. Då tänker jag i stället på ett annat sätt: Det lyckliga i livet – precis som det olyckliga – består av en åtminstone skenbart ändlös rad av ögonblick. Och för att nå fram till och leva i sådana här ögonblick av stor glädje behövs det inte att någon hela tiden står vid min sida, utan det kan vara olika människor eller ingen särskild. Varje sådant ögonblick snuddar vid evigheten. Och tiden emellan dem är bara väg precis som i de lyckliga tvåsamheterna.

Sedan några dagar läser jag en diktantologi av den polske poeten Tadeusz Różewicz. Den heter recycling och den svenska översättningen är gjord av Irena Grönberg och Tomas Håkanson.

Många av dikterna är långa och slingriga som garn- eller sladdnystanet på bokens framsida. Jag ska inte läsa någon av dem utan en ganska komprimerad och liksom hårdkärnad eller kärnhård:

ett sista samtal

du svarade inte
på min fråga
satte bara fingret för munnen

sade Jerzy

är det ett tecken på
att du inte vill
att du inte kan svara

det är mitt svar
på din fråga
”vad har livet för mening
om jag måste dö?”

när jag satte fingret för munnen
svarade jag i tanken
”livet har mening just för att
vi måste dö”

ett evigt liv
ett liv utan slut
är existens utan mening
ljus utan skugga
eko utan röst

Men detta ska inte var det enda jag visar av Różewicz här. Jag har klippt ut en stump ur längre dikt. Här:

under mina åttio år
har jag märkt att ”allting”
förvandlas till en konstig soppa
– men en dödens soppa inte livets
jag drunknar i dödssoppan
ropar på engelska
help me help me
(ingen förstår polska längre)

Jag blir upprymd av denna vildsvarta humor.

Till sist vill jag läsa början och slut av dikten nyckeljakt:

Åh Gud! Jag glömde nycklarna
till Himmelriket
i bilen

utbrister en ung präst
utan särskild kallelse
men full av god vilja

…

en man som gillar ”mysiga hemmakvällar”
(citat ur annons…)
söker nyckeln
i en handväska tillhörande en äldre kvinna
med hus bil
och ”egen” (sic!) trädgård
gärna mullig
katolik

muntra fruarna i Warszawa
förvandlas
till mys-tikar
och snattrar som kaffekvarnar
säkert tibetanska (etc)

°°

PS Det kan hända att någon skulle gjort ett annat urval ur antologin…

°°

PPS Det finns en ny Herr Sleeman kommer-text i Salongen.

Jag läser en dikt av den finlandssvenske poeten Peter Sandelin. Dikten finns i samlingen Tyst stiger havet:

Jag lyfter morgonhimmeln
upp från brunnen
den skimrar, kantrar
men jag fångar den i handen
dricker den
den smakar tallkronor och sol

nu ser jag dina ögon

Vänerlandskap

Inte sedan jag för snart ett år sedan läste Fulvio Tomizzas roman Gli sposi di via Rossetti, då jag lät den tragiska historien avteckna sig mot och samtidigt bli ett med den begynnande triestinska våren, har jag blivit så här indragen i en roman, som jag nu är i J.M. Coetzees Elizabeth Costello. Jag har ännu inte läst mycket och ändå oroar jag mig för hur det ska bli för mig när den är utläst. (Läs om den, säger någon. Ja, men det är inte samma sak, svarar jag.)

Romanens huvudperson är den australiensiska författaren Elizabeth Costello. Hon reser runt i världen och håller föreläsningar om vitt skilda ting allt medan hon tyngs alltmer av sitt åldrande och plågas av att betrakta livets bortglidande rörelse.

I första kapitlet reser hon tillsammans med sin son, som under resan har rollen som hennes beskyddare och rådgivare, för att ta emot ett litteraturpris i en mindre stad i Pennsylvania. Efter att hon mottagit priset håller hon ett tacktal med titeln ”What is Realism?”. På flygplatsen när Elizabeth och sonen ska resa tillbaka till Australien, frågar han henne om om ämnet för det här talet:

Why literary history? And why such a grim chapter in literary history? Realism: no one in this place wanted to hear about realism.

Sonen fortsätter med att beskriva sin föreställning om realism: ”peasants frozen in blocks of ice” och ”Norwegians in smelly underwear”. Och så undrar han varför hon valt att ta upp Kafka och hans berättelse om apan som håller ett föredrag i ett sådant sammanhang. Hon svarar:

Kafka’s ape is embedded in life. It is the embeddedness that is important, not the life itself. His ape is embedded as we are embedded, you in me, I in you. The ape is followed through to the end, to the bitter, unsayable end, whether or not there are traces left on the page. Kafka stays awake during the gaps when we are sleeping. That is where Kafka fits in.

Medan mor och son för detta samtal sitter en tjock kvinna, som löpande stoppar i sig popcorn ur en påse, och tittar på dem. Sonen drivs av hennes blick till att formulera en förklaring: We are discussing literature, the claims of realism versus the claims idealism. Då vänder kvinnan bort blicken.

De kommer in på djurs rätt till privatliv och att denna rätt inte kan finnas för djur på zoo. Once you are on a show, you have no private life, säger Elizabeth och tar sedan steget till stjärnorna: Anyway, do you ask permission from the stars before you peek at them through your telescope? What about the private lives of the stars? Sonen svarar: Mother, the stars are lumps of rock. Och modern:Are they? I thought they were traces of light millions of years old.

°°

Ja, och sedan har jag tittat in lite i kapitlet som följer, The Novel in Africa. Elizabeth befinner sig på kryssningsfartyget ”Northern Lights” på en färd över ett sydligt hav. På fartyget befinner sig människor som söker bildning och ro. Elizabeth är där för att föreläsa på temat ”The Future of the Novel”. Hon börjar sitt föredrag med att säga att hon inte är särskilt intresserad av romanens framtid eller av framtiden över huvud taget, att framtiden bara är fiktion. Sedan fortsätter hon med att bemöta eventuella reaktioner från publiken om att man också kan se det förflutna som ett slags fiktion. Och hon säger:

The past is history, and what is history but a story made of air that we tell ourselves? Nevertheless, there is something miraculous about the past that the future lacks. What is miraculous about the past is that we have succeeded – God knows how – in making thousands and millions of individual fictions, fictions created by individual human beings, lock well enough into one another to give us what looks like a common place, a shared story.

The future is different. We do not possess a shared story of the future. The creation of the past seems to exhaust our collective creative energies. Compared with our fiction of the past, our fiction of the future is a sketchy, bloodless affair, as visions of heaven tend to be. Of heaven and even of hell.

Det här känns som något jag kan låta mina tankar cirkla runt ett bra tag.

Innan jag sluter det här pausträdskapitlets dörr, vill jag ta upp en sak till som särskilt slog mig på de här sidorna i Coetzees roman. När Elizabeth står där inför auditoriet och talar om vad romanen är och vilken roll den har att spela, funderar hon över om hon egentligen tror på vad hon säger, att hon en gång har trott på det, men hur är det nu? Och hennes tankar vindlar vidare: On the other hand, she no longer believes very strongly in belief. Things can be true, she now thinks, even if one does not believe in them, and conversely. Belief may be no more, in the end, than a source of energy, like a battery which one clips into an idea to make it run.

Jag tycker om den här mycket konkreta bilden av vad tro är. Samtidigt får den mig att skratta inombords.