Kategori: Litteratur

I Trieste besökte jag också Museo Sveviano, som har adressen Via Madonna del Mare 13. (Jag är väldigt svag för det gatunamnet.) Det är ett litet museum, bara ett par rum som gränsar till Joyce-museet som är lika litet.

Jag tog lite bilder, bland annat den här som lär vara det sista fotot av Italo Svevo, som ju dog i en bilolycka 1928. På bilden ser man, förutom honom själv, hans fru Livia och svågern (om jag minns rätt):

Bland det jag fann i museet var denna gravskrift över en tand:

På svenska blir det ungefär:

Här ligger min jämmerliga muns flitigaste tand
Den tuggade i 34 år med oförtrutet nit
Hela oxar tillredda på diverse sätt
Italiensk-tyska sötsaker sallader konserver
Frukt från öst och väst mogen och omogen
Redan fördärvad och förändrad till färgen
Skulle den ha minskat men inte avbrutit

Den aktivitet som den var född till
Det grymma ödet ville att dess herre
Av svartsjuka överlämnade den till tången

I ungkarlslivet frodades den rofyllt
Äktenskapet dödade den

Och till sist ett brev från Italo Svevo till James Joyce. Det var för övrigt James Joyce som upptäckte Svevo som författare. Detta skedde under den tid då Joyce undervisade Svevo i engelska på Berlitz-institutet.

För ordningens skull även denna text på svenska (och också för att den engelska texten inte helt överensstämmer med den italienska):

Käre vän, Eugenio Montale, en kritiker med ett visst anseende i Italien skulle vilja publicera en studie av ”Dublinbor” i ”Fiera Letteraria”.

Eugenio Montale är för övrigt en av Italiens främsta poeter och inte bara en ”kritiker med ett visst anseende”.

Ett av mina mål under den här senaste triestinska resan var att köpa mig en bok av Boris Pahor, Triestes mest framstående slovenska författare och egentligen mycket större än så. Trieste har, som jag nog har sagt här tidigare, en stor slovensk minoritet, en minoritet som särskilt under fascismen utsattes för hårt förtryck. Boris Pahor fyller 100 år i år, men han har fortfarande kraft nog att skriva värdefulla texter, tala i radio och yttra sig på TV och enligt uppgift går han ännu med lätta steg.

Jag hade tänkt köpa hans mest berömda roman Nekropola från 1967 (den kom i italiensk översättning först 40 år senare som Necropoli), en skildring av hans upplevelser i koncentrationslägret Natzweiler-Struthof (Elsass/Alsace), dit han fördes för sin medverkan i den slovenska partisanrörelsen.

Nära Caffè San Marco i samma kvarter där den mäktiga synagogan befinner sig, hittade jag en välsorterad bokhandel.

synagogan – i Trieste finns en av Italiens största mosaiska församlingar

Jag gick in och blev snabbt förd till Pahor-hyllan av en lite disträ herre med glasögonen dinglande på bröstet. ”Välj själv”, svarade han på min fråga om vilken bok han tyckte att jag skulle köpa. Nå, jag valde själv och det blev inte någon av Pahors romaner utan hans självbiografi Figlio di nessuno – un’autobiografia senza frontiere som kom ut förra året. Den är till skillnad från alla hans andra verk skriven på italienska och han har en medförfattare, Cristina Battocletti. Varför valde jag så här? Är jag inte intresserad av hur han verkligen skriver? Jo, men jag tänkte att jag skulle börja med en introduktion om hans liv innan jag går in i det som är det egentliga verket. För jag tänker närma mig Pahor på allvar. Lite grann känner jag honom i och för sig redan som romangestalt. Han var nämligen under en tid rival till Stanko Vuk om Danica Tomažičs kärlek och den historien finns med som ett stråk i Fulvio Tomizzas tragiska roman Gli sposi di via Rossetti.

Med boken under armen gick jag ner för Via Cesare Battisti och så småningom hamnade jag vid Canal Grande, där jag slog mig ner vid ett cafébord och beställde en sådan där liten triestinsk cappuccino. Och så började jag läsa där i solskenet. Då och då tittade jag ner i det mörka kanalvattnet, där skuggorna från husen på andra sidan började växa.

Så här börjar första kapitlet:

”Sciavi, duri, senza lingua né sentimento nazionale.” A questa ”genia” appartenevano i miei genitori, razza bastarda e non riconosciuta nella Trieste dove io venni alla luce, il 26 agosto del 1913, e dove sono sempre vissuto.

Ja, hur ska jag nu översätta detta. ”Sciavi” är nog dialekt för ”slavi”, fast kanske med någon underton, jag vet inte. Jag prövar: ”Slaver, hårda, utan varken språk eller nationalkänsla.” Till detta ”pack” hörde mina föräldrar, ett oäkta släkte som missaktades i det Trieste där jag såg dagens ljus den 26 augusti 1913 och där jag alltid har levat.”

Pahor talar om sitt liv, om de triestinska slovenernas öde.

Città vecchia
  
Spesso, per ritornare alla mia casa
prendo un’oscura via di città vecchia.
Giallo in qualche pozzanghera si specchia
qualche fanale, e affollata è la strada.
 
Qui tra la gente che viene che va
dall’osteria alla casa o al lupanare,
dove son merci ed uomini il detrito
di un gran porto di mare,
io ritrovo, passando, l’infinito
nell’umiltà.
 
Qui prostituta e marinaio, il vecchio
che bestemmia, la femmina che bega,
il dragone che siede alla bottega
del friggitore,
la tumultuante giovane impazzita
d’amore,
sono tutte creature della vita
e del dolore;
s’agita in esse, come in me, il Signore.
 
Qui degli umili sento in compagnia
il mio pensiero farsi
più puro dove più turpe è la via.

Umberto Saba

Canal grande, förra året vid denna tid

Ja, det är dags igen. Jag far och möter våren – dagen innan den kommer hit.
 

Jag har aldrig läst något av J.M. Coetzee, utom Elizabeth Costello då, som jag inte har läst mer än kanske en tredjedel av, eftersom jag blivit avbruten av andra böcker ”som skulle läsas genast”. Nå, tillbaka till Coetzee, jag har inte läst honom, men ändå har jag länge vetat att han har ett särskilt förhållande till djuren. Jag har vetat att han rör vid vårt dilemma när det gäller vårt sätt att umgås med djuren. Jag har länge undvikit honom på grund av detta för att jag känt att det övergår det jag mäktar med. Människans fruktansvärda och eviga övergrepp mot djuren är något jag ofta försöker att inte tänka för mycket på, för att det blir för tungt, för att avgrund på avgrund spricker upp framför mina fötter, när jag låter tanken röra vid det.

I kapitlet ”The Lives of Animals: The Philosophers and the Animals” säger Eilzabeth Costello detta om apan Sultan och samtidigt om andra djur som utsätts för människans experiment:

In his deepest being Sultan is not interested in the banana problem. Only the experimenter’s single-minded regimentation forces him to concentrate on it. The question that truly occupies him, as it occupies the rat and the cat and every other animal trapped in the hell of the laboratory or the zoo, is: Where is home, and how do I get there?

När jag läser det här, tappar jag andan i skam, för jag vet att det är sant och det är inte alls svårt att förstå det.

Någon sida längre fram är Elizabeth Costello någon helt annanstans. Hon talar om filosofen Thomas Nagel och dennes funderingar kring om en människa kan föreställa sig hur det är att vara fladdermus. Nagel menar att det inte är möjligt, eftersom en människa inte är en fladdermus. Costello vänder sig mot detta och säger att en människa visst kan föreställa sig hur det är att vara något hon inte är. Som exempel tar hon att hon kan föreställa sig hur det är att vara ett lik.

All of us have such moments, particularly as we grow older. The knowledge we have is not abstract – ”All human beings are mortal, I am a human being, therefore I am mortal” – but embodied. For a moment we are that knowledge. We live the impossible: we live beyond our death, look back on it, yet look back as only a dead self can.

When I know, with this knowledge, that I am going to die, what is it, in Nagel’s terms that I know? Do I know what it is like for me to be a corpse or do I know what it is like for a corpse to be a corpse? The distinction seems to me trivial. What I know is what a corpse cannot know: that it is extinct, that it knows nothing and will never know anything any more. For an instant, before my whole structure of knowledge collapses in panic, I am alive inside that contradiction, dead and alive at the same time.

När jag läser detta grips jag av mörk eufori, en skräckblandad eufori på det sluttande planet, fallets berusning. Och jag vet inte alls i vilket skick jag ska komma ut ur den här läsningen.

Men nu dyker plötsligt Rilkes dikt Schlußstück upp i min hjärna (fast den är skriven i en helt annan "tonart") och jag kan inte låta bli att lägga den här under trädet – igen:

Schlußstück

Der Tod ist groß.
Wir sind die Seinen
lachenden Munds.
Wenn wir uns mitten im Leben meinen,
wagt er zu weinen
mitten in uns.

Jag sitter och filar på en recension av den tjeckiske författaren Jan Balabáns sista roman, Fråga pappa. Det är en bok som gräver ovanligt djupt i människosjälen och som synar livets villkor på ett sätt som sätter djupa märken i läsaren, den här läsaren i alla fall.

Recensionen är för Hufvudstadsbladet och texten ska förstås först vara placerad där, innan jag kan börja tänka på att lägga fram den någon annanstans. Nu vill jag i stället visa ett kort citat ur romanen, ett citat som handlar om ett avgörande ögonblick i den lilla flickan Katkas liv. Hon är inlagd på sjukhus för svår diabetes och njursvikt och alla tror att hon inom kort ska dö. Då gör hon ett experiment med tiden:

När hon den gången hade ritat en liggande åtta på täcket, kändes det som om föräldrarna var på sjukhuset för att ta farväl av henne. Men sedan, när de hade gått, började hon dela den, hon delade ögonblicken i halvor, fjärdedelar, åttondelar, tiondelar, hundradelar, tusendelar och levde i de där bråkdelarna, som till slut var så korta att inte ens de två sjukdomar som borde ha dödat henne kunde slutföra sitt verk i detta oändliga delande.

När jag läste det här, så kände jag på något sätt igen mig i tanken (och jag hade så gärna velat tala med Balabán om detta, men han dog 2010, plötsligt, 49 år gammal, så den möjligheten finns inte), fast jag gör sådana här tidsdelningar av andra skäl. Ibland när jag funderar över vad lycka eller ett lyckligt liv är, kommer det här med hur man kan se på tiden upp. Ofta tänker jag då först att det allra bästa vore att ha någon att dela allt med, tiden och livet, någon som förstår mig och tycker om mig också när jag är påfrestande eller tråkig, en som aldrig tröttnar. Det skulle vara lyckan. Ja, kanske, fast vem skulle orka något sådant? Och jag får ju inte heller tröttna. Nej, det går nog inte, inte med eller för mig. Då tänker jag i stället på ett annat sätt: Det lyckliga i livet – precis som det olyckliga – består av en åtminstone skenbart ändlös rad av ögonblick. Och för att nå fram till och leva i sådana här ögonblick av stor glädje behövs det inte att någon hela tiden står vid min sida, utan det kan vara olika människor eller ingen särskild. Varje sådant ögonblick snuddar vid evigheten. Och tiden emellan dem är bara väg precis som i de lyckliga tvåsamheterna.