Boris Pahor

Ett av mina mål under den här senaste triestinska resan var att köpa mig en bok av Boris Pahor, Triestes mest framstående slovenska författare och egentligen mycket större än så. Trieste har, som jag nog har sagt här tidigare, en stor slovensk minoritet, en minoritet som särskilt under fascismen utsattes för hårt förtryck. Boris Pahor fyller 100 år i år, men han har fortfarande kraft nog att skriva värdefulla texter, tala i radio och yttra sig på TV och enligt uppgift går han ännu med lätta steg.

Jag hade tänkt köpa hans mest berömda roman Nekropola från 1967 (den kom i italiensk översättning först 40 år senare som Necropoli), en skildring av hans upplevelser i koncentrationslägret Natzweiler-Struthof (Elsass/Alsace), dit han fördes för sin medverkan i den slovenska partisanrörelsen.

Nära Caffè San Marco i samma kvarter där den mäktiga synagogan befinner sig, hittade jag en välsorterad bokhandel.


synagogan – i Trieste finns en av Italiens största mosaiska församlingar

Jag gick in och blev snabbt förd till Pahor-hyllan av en lite disträ herre med glasögonen dinglande på bröstet. ”Välj själv”, svarade han på min fråga om vilken bok han tyckte att jag skulle köpa. Nå, jag valde själv och det blev inte någon av Pahors romaner utan hans självbiografi Figlio di nessuno – un’autobiografia senza frontiere som kom ut förra året. Den är till skillnad från alla hans andra verk skriven på italienska och han har en medförfattare, Cristina Battocletti. Varför valde jag så här? Är jag inte intresserad av hur han verkligen skriver? Jo, men jag tänkte att jag skulle börja med en introduktion om hans liv innan jag går in i det som är det egentliga verket. För jag tänker närma mig Pahor på allvar. Lite grann känner jag honom i och för sig redan som romangestalt. Han var nämligen under en tid rival till Stanko Vuk om Danica Tomažičs kärlek och den historien finns med som ett stråk i Fulvio Tomizzas tragiska roman Gli sposi di via Rossetti.

Med boken under armen gick jag ner för Via Cesare Battisti och så småningom hamnade jag vid Canal Grande, där jag slog mig ner vid ett cafébord och beställde en sådan där liten triestinsk cappuccino. Och så började jag läsa där i solskenet. Då och då tittade jag ner i det mörka kanalvattnet, där skuggorna från husen på andra sidan började växa.

Så här börjar första kapitlet:

”Sciavi, duri, senza lingua né sentimento nazionale.” A questa ”genia” appartenevano i miei genitori, razza bastarda e non riconosciuta nella Trieste dove io venni alla luce, il 26 agosto del 1913, e dove sono sempre vissuto.

Ja, hur ska jag nu översätta detta. ”Sciavi” är nog dialekt för ”slavi”, fast kanske med någon underton, jag vet inte. Jag prövar: ”Slaver, hårda, utan varken språk eller nationalkänsla.” Till detta ”pack” hörde mina föräldrar, ett oäkta släkte som missaktades i det Trieste där jag såg dagens ljus den 26 augusti 1913 och där jag alltid har levat.”

Pahor talar om sitt liv, om de triestinska slovenernas öde.

2 tankar om “Boris Pahor

  1. Åh, jag hoppas att du skriver mera om Pahor- han verkar vara en så intressant författare. Jag förmodar att tyska är det språk han är mest översatt till?

  2. Hej Ingrid,
    jo, så småningom blir det säkert något här, möjligen först något i Hufvudstadsbladet om jag kan intressera tidningen för Pahor. Franska är så vitt jag vet det språk som han blev översatt till först, sedan finns det förstås mycket på italienska och en del på tyska. Nyss hörde jag ryktas att hans ”Nekropola” ska komma på svenska.

Kommentera