Kategori: Litteratur

Härom dagen läste jag några avsnitt ur Stiernhielms Herkules tillsammans med en studentgrupp. Först läste vi om Fru Lusta som trippade fram ”blomerad i margfals-färgade kläder”, ”fyllig och frodig” och med ”gull-gåhl-blänkiandes håår” och funderade lite över hur hon kunde se ut. Sedan läste vi ett tyngre avsnitt om tidens gång:

Sidst du wille betrackta den aldrig-hwilande Tijden.

Ungdomens åhr uti brunst rasa fort, som en ijlande hwirfvel,

Åldren i miugg, omärckt, sacht-smijlande, smyger i ställe.
Hwarföre gif god acht opå glaset, at Tijden i hwimsku,

Ey löper hän: men Lär, och Gör hwad gott är i tijda.

Jag sa något kanske rätt självklart om att tiden förstås ser annorlunda ut för dem som är unga än för diktaren här eller för mig som är i en helt annan ålder. Men då hände något märkligt bortom det banala eller självklara; vi liksom stannade upp och såg på tiden från olika punkter i livet och vi visste att de varken ville eller kunde veta hur det såg ut från min plats, men de anade ändå något om att den ser annorlunda ut och rinner fortare. Och jag mindes. Det var inget mekaniskt över detta, utan det var ett djupt känt anande. Inte hos alla förstås, men hos några och detta skapade några sekunder av magi och kanske ett stråk av medlidande.

°°

Det kommer att vara lite stilla här under pausträdet några dagar, men snart kommer andra tider.

En torr och kall vår gör sommaren kort

och vintrens föda fördriver.

Gud hjälpe, som rår, si våren går bort

och liten glädje oss giver.

Sol varma, förbarma!

Hos vädret torrt

nu kölden sommaren river.


°°

Ja, en tillfällighet vill att vi ska läsa Wivallius’ Klagevisa just idag.

Wien ligger ju egentligen ganska nära Zagreb, men jag åker aldrig dit och jag planerar aldrig någon resa dit, mer än möjligen som en etapp på en sommarresa mot Sverige. Kanske inbillar jag mig att jag redan känner till Wien och att resor dit inte skulle ge något nytt. Å andra sidan känner jag väl vid det här laget till både Ljubljana och Trieste och tycker ändå att dessa städer fortfarande lockar. Det är något ologiskt i detta, men kanske beror det på att jag inte vill resa norrut, att jag tycker att jag varit så övermycket i norr. (Ljubljana är mer väst än norr.) Och ändå är det något särskilt med Wien och jag skulle gärna vara där en stund då och då. Wien är en stad som för mig finns i litteraturen på ett liknande, men kanske lite grumligare, sätt som Trieste. Och Wien har något labyrintiskt över sig i rummet men kanske ännu mera i tiden. Man kan plötsligt halka bakåt.

Nyligen fick jag mig en roman hitsänd från Wien. Det är Herbert J. Wimmer som skrivit den och den heter ”membran” för sin genomsläpplighets skull, läser jag på baksidan i en helt annan formulering.

Jag tycker särskilt om texterna om de wienska kaféerna. Här är två:

ins café hawelka geht man wie in eine alte wohnung, man trifft alte bekannte und lange schon unbekannte, die touristen schauen alle gleich wie touristen aus, fluktuation und beharrung bilden wirbel in den bewegungsmustern. bald wird der duft frisch gebackener buchteln durchs kaffeehaus ziehen. drinnen sitzen die nichtraucher, draussen rauchen die raucher; der schanigarten hat eine neue funktion bekommen.

°°

der zarte zuckerstoss in form eines tortenstücks, das rasch im mundraum verschwindet, beruhigt. dass einströmende touristen alle besucher (auch die anderen touristen) als bestandteile des historischen ambientes wahrnehmen, gehört zur lebendigen histoire des wohlrestaurierten ambientes. die geschmacksrezeptoren melden für den augenblick dobos-creme und biskuit-duft. zwischen säulen improvisiert ein klavierspieler stücke aus unvergessbaren melodien, die beim tortengenuss unter die wahrnehmungsschwelle sinken.

Det finns också ett längre stycke om Sachertorte och om kriget om sachertortsoriginalet, men det får klibba kvar mellan bokens pärmar.

För några månader sedan satte jag med Amras hjälp ihop ett slags provöversättning av en sevdalinka jag tycker mycket om. Nu har jag under några sena kvällar försökt göra denna text till något som liknar poesi. Jag vet förstås att det egentligen inte går, men också det omöjliga måste någon gång försökas. Och detta är inte min slutliga version, utan jag tänker mig den som en början på den som en dag ska komma.

en kanske alltför nordlig melankoli…

Här är först originalet:

Dva se draga vrlo milovala
Na jednoj se vodi umivala
O jedan se peškir otirala
Jedno ljeto niko ih ne znade
Drugo ljeto svako ih saznade
Saznade ih i otac i majka
Majka ne da da se ljube dragi
Pa rastavi i milo i drago

Dragi dragoj po zvijezdi poruči
Umri draga dockan u subotu
Ja ću, junak, rano u nedelju
Što rekoše, to i učiniše
Draga umrije dockan u subotu
Dragi umrije rano u nedelju
Ukopaše jedno kraj drugoga
Kroz zemlju im ruke sastaviše
A u ruke zelene jabuke

Malo vrijeme po tom postajalo
Više dragog zelen bor nikao
A viš’ drage rumena ružica
Pa se vije ruža oko bora
Kao svila oko kite smilja
Kao svila oko kite smilja

Här kan ni höra Damir Imamović sjunga sången.

På några ställen har jag slitit mig lite från ursprungstextens betydelser och ordalydelser, men då bara obetydligt. Och som ni ser har jag släppt nästan alla rimmen, men här och där har jag försökt ersätta dessa med andra bindningar. Och visst förlorar alltsammans i djup och intensitet, men någon aning om vad originalet säger kan detta försök kanske ändå ge. Fast vad kan jag veta om det egentligen?

Två älskande smektes så ömt
Vid källan de sina anleten tvådde
Med en handduk de torkade sig
Första sommaren ingen visste
Andra sommaren alla visste
Då visste både far och mor
Mor ville inte deras kärlek
Hon skilde den ljuva från den kära

Genom stjärnan sade han till henne
Dö du, min kära, sent på lördagen
Jag skall dö tidigt på söndagen
Och de gjorde som de sagt
Hon som älskade dog på lördagen
Han som älskade dog på söndagen
De begravdes sida vid sida
Genom jorden deras händer möttes
och i händerna fanns gröna äpplen

När så en liten tid förrunnit
Fanns på hans grav en gran så grön
På hennes en ros så röd och skön
Och rosen slingrar sig kring granen
Som silke kring ett blomsterfång
Som silke kring ett blomsterfång

också denna bild får vi tänka oss som en översättning

Jag fortsätter lite till med min ”öppna” Elizabeth Costello-läsning. Den här gången vill jag bara visa ett mycket vackert avsnitt i ”At the Gate”. Elizabeth Costello befinner sig i en gränsstad och ska försöka passera genom en öppning som för till den andra sidan. Mycket här påminner om Kafkas Vor dem Gesetz, som ju slutar med att mannen, som under lång tid försökt få inträde, dör. Då säger dörrvakten: Hier konnte niemand sonst Einlaß erhalten, denn dieser Eingang war nur für dich bestimmt. Ich gehe jetzt und schließe ihn. (Här kunde ingen annan bli insläppt, för den här ingången var bara avsedd för dig. Jag går och stänger den nu.) Elizabeth får också veta att den ingång hon väntar vid bara finns där för henne. För att komma in måste hon säga vad hon tror på, men hon säger att hon inte tror på något. Hon blir då tillbakaskickad för att förbereda sig för ett nytt försök. (Lennart berättar om detta kapitel på ett annat sätt här.) Men nu vill jag visa det vackra jag funnit, det här stället, där Coetzee är poet. Elizabeth säger till sist att hon tror på grodorna och så berättar hon vad hon menar med det. Hon börjar med att säga att hon växte upp på landet i Victoria, i ett område där extrem torka och svåra översvämningar avlöste varandra. Och så fortsätter hon så här – och nu kommer det:

‘When the waters subsided – I am speaking of the waters of one river in particular now, the Dulgannon – acres of mud were left behind. At night you would hear the belling of tens of thousands of little frogs rejoicing in the largesse of the heavens. The air would be as dense with their calls as it was at noon with the rasping of cicadas.

‘Where do they suddenly arrive from, these thousands of frogs? The answer is, they are always there. In the dry season they go underground, burrowing further and further from the heat of the sun until each has created a little tomb for itself. And in these tombs the die, so to speak. Their heartbeat slows, their brething stops, they turn the colour of mud. Once again the nights are silent.

‘Silent until the next rains come, rapping, as it were, on thousands of little coffin lids. In those coffins hearts begin to beat, limbs begin to twitch that for months have been lifeless. Te dead awake. As the caked mud softens, the frogs begin to dig their way out, and soon their voices resound again in joyous exultation beneath the vault of heavens.

Och så avslutar Elizabeth, vänd mot sina domare, den lilla berättelsen med de här ord: the life cycle of the frog may sound allegorical, but to the frogs themselves it is no allegory, it is the thing itself, the only thing.