Kategori: Litteratur

Wien ligger ju egentligen ganska nära Zagreb, men jag åker aldrig dit och jag planerar aldrig någon resa dit, mer än möjligen som en etapp på en sommarresa mot Sverige. Kanske inbillar jag mig att jag redan känner till Wien och att resor dit inte skulle ge något nytt. Å andra sidan känner jag väl vid det här laget till både Ljubljana och Trieste och tycker ändå att dessa städer fortfarande lockar. Det är något ologiskt i detta, men kanske beror det på att jag inte vill resa norrut, att jag tycker att jag varit så övermycket i norr. (Ljubljana är mer väst än norr.) Och ändå är det något särskilt med Wien och jag skulle gärna vara där en stund då och då. Wien är en stad som för mig finns i litteraturen på ett liknande, men kanske lite grumligare, sätt som Trieste. Och Wien har något labyrintiskt över sig i rummet men kanske ännu mera i tiden. Man kan plötsligt halka bakåt.

Nyligen fick jag mig en roman hitsänd från Wien. Det är Herbert J. Wimmer som skrivit den och den heter ”membran” för sin genomsläpplighets skull, läser jag på baksidan i en helt annan formulering.

Jag tycker särskilt om texterna om de wienska kaféerna. Här är två:

ins café hawelka geht man wie in eine alte wohnung, man trifft alte bekannte und lange schon unbekannte, die touristen schauen alle gleich wie touristen aus, fluktuation und beharrung bilden wirbel in den bewegungsmustern. bald wird der duft frisch gebackener buchteln durchs kaffeehaus ziehen. drinnen sitzen die nichtraucher, draussen rauchen die raucher; der schanigarten hat eine neue funktion bekommen.

°°

der zarte zuckerstoss in form eines tortenstücks, das rasch im mundraum verschwindet, beruhigt. dass einströmende touristen alle besucher (auch die anderen touristen) als bestandteile des historischen ambientes wahrnehmen, gehört zur lebendigen histoire des wohlrestaurierten ambientes. die geschmacksrezeptoren melden für den augenblick dobos-creme und biskuit-duft. zwischen säulen improvisiert ein klavierspieler stücke aus unvergessbaren melodien, die beim tortengenuss unter die wahrnehmungsschwelle sinken.

Det finns också ett längre stycke om Sachertorte och om kriget om sachertortsoriginalet, men det får klibba kvar mellan bokens pärmar.

För några månader sedan satte jag med Amras hjälp ihop ett slags provöversättning av en sevdalinka jag tycker mycket om. Nu har jag under några sena kvällar försökt göra denna text till något som liknar poesi. Jag vet förstås att det egentligen inte går, men också det omöjliga måste någon gång försökas. Och detta är inte min slutliga version, utan jag tänker mig den som en början på den som en dag ska komma.

en kanske alltför nordlig melankoli…

Här är först originalet:

Dva se draga vrlo milovala
Na jednoj se vodi umivala
O jedan se peškir otirala
Jedno ljeto niko ih ne znade
Drugo ljeto svako ih saznade
Saznade ih i otac i majka
Majka ne da da se ljube dragi
Pa rastavi i milo i drago

Dragi dragoj po zvijezdi poruči
Umri draga dockan u subotu
Ja ću, junak, rano u nedelju
Što rekoše, to i učiniše
Draga umrije dockan u subotu
Dragi umrije rano u nedelju
Ukopaše jedno kraj drugoga
Kroz zemlju im ruke sastaviše
A u ruke zelene jabuke

Malo vrijeme po tom postajalo
Više dragog zelen bor nikao
A viš’ drage rumena ružica
Pa se vije ruža oko bora
Kao svila oko kite smilja
Kao svila oko kite smilja

Här kan ni höra Damir Imamović sjunga sången.

På några ställen har jag slitit mig lite från ursprungstextens betydelser och ordalydelser, men då bara obetydligt. Och som ni ser har jag släppt nästan alla rimmen, men här och där har jag försökt ersätta dessa med andra bindningar. Och visst förlorar alltsammans i djup och intensitet, men någon aning om vad originalet säger kan detta försök kanske ändå ge. Fast vad kan jag veta om det egentligen?

Två älskande smektes så ömt
Vid källan de sina anleten tvådde
Med en handduk de torkade sig
Första sommaren ingen visste
Andra sommaren alla visste
Då visste både far och mor
Mor ville inte deras kärlek
Hon skilde den ljuva från den kära

Genom stjärnan sade han till henne
Dö du, min kära, sent på lördagen
Jag skall dö tidigt på söndagen
Och de gjorde som de sagt
Hon som älskade dog på lördagen
Han som älskade dog på söndagen
De begravdes sida vid sida
Genom jorden deras händer möttes
och i händerna fanns gröna äpplen

När så en liten tid förrunnit
Fanns på hans grav en gran så grön
På hennes en ros så röd och skön
Och rosen slingrar sig kring granen
Som silke kring ett blomsterfång
Som silke kring ett blomsterfång

också denna bild får vi tänka oss som en översättning

Jag fortsätter lite till med min ”öppna” Elizabeth Costello-läsning. Den här gången vill jag bara visa ett mycket vackert avsnitt i ”At the Gate”. Elizabeth Costello befinner sig i en gränsstad och ska försöka passera genom en öppning som för till den andra sidan. Mycket här påminner om Kafkas Vor dem Gesetz, som ju slutar med att mannen, som under lång tid försökt få inträde, dör. Då säger dörrvakten: Hier konnte niemand sonst Einlaß erhalten, denn dieser Eingang war nur für dich bestimmt. Ich gehe jetzt und schließe ihn. (Här kunde ingen annan bli insläppt, för den här ingången var bara avsedd för dig. Jag går och stänger den nu.) Elizabeth får också veta att den ingång hon väntar vid bara finns där för henne. För att komma in måste hon säga vad hon tror på, men hon säger att hon inte tror på något. Hon blir då tillbakaskickad för att förbereda sig för ett nytt försök. (Lennart berättar om detta kapitel på ett annat sätt här.) Men nu vill jag visa det vackra jag funnit, det här stället, där Coetzee är poet. Elizabeth säger till sist att hon tror på grodorna och så berättar hon vad hon menar med det. Hon börjar med att säga att hon växte upp på landet i Victoria, i ett område där extrem torka och svåra översvämningar avlöste varandra. Och så fortsätter hon så här – och nu kommer det:

‘When the waters subsided – I am speaking of the waters of one river in particular now, the Dulgannon – acres of mud were left behind. At night you would hear the belling of tens of thousands of little frogs rejoicing in the largesse of the heavens. The air would be as dense with their calls as it was at noon with the rasping of cicadas.

‘Where do they suddenly arrive from, these thousands of frogs? The answer is, they are always there. In the dry season they go underground, burrowing further and further from the heat of the sun until each has created a little tomb for itself. And in these tombs the die, so to speak. Their heartbeat slows, their brething stops, they turn the colour of mud. Once again the nights are silent.

‘Silent until the next rains come, rapping, as it were, on thousands of little coffin lids. In those coffins hearts begin to beat, limbs begin to twitch that for months have been lifeless. Te dead awake. As the caked mud softens, the frogs begin to dig their way out, and soon their voices resound again in joyous exultation beneath the vault of heavens.

Och så avslutar Elizabeth, vänd mot sina domare, den lilla berättelsen med de här ord: the life cycle of the frog may sound allegorical, but to the frogs themselves it is no allegory, it is the thing itself, the only thing.

”Lesson 6” i Coetzees Elizabeth Costello bär namnet *The Problem of Evil” och i detta kapitel har Elizabeth Costello fått en inbjudan att tala under rubriken ”Silence, Complicity and Guilt” vid en kongress i Amsterdam. Hon funderar över varför hon blivit inbjuden och hon kan egentligen bara se något slags sensationslystnad som orsak. Året innan hade hon hållit en föreläsning på ett universitet i USA, en föreläsning som givit henne rykte som en som försöker förminska förintelsens betydelse i mänsklighetens historia.

She hade spoken on that occasion on what she saw and still sees as the enslavement of whole animal populations. A slave: a being whose life and death are in the hands of another. What else are cattle, sheep, poultry? The death camps would not have been dreamed up without the example of the meat-processing plants before them.

That and more she had said: it had seemed to her obvious, barely worth pausing over. But she had gone a step further, a step too far. The massacre of the defenceless is being repeated all around us, day after day, she had said, a slaughter no different in scale or horror or moral import from what we call the holocaust; yet we chose not to see it.

Efter detta blev Elizabeth Costello kallad anti-semit och ”fascist bitch”. Och nu är hon inbjuden till en stor konferens för att tala om ondskan. Hon känner sig som en lekboll för andras ”experimentlusta” och först vill hon tacka nej. Men så säger hon ändå ja och börjar skriva sitt bidrag runt ett kapitel i en roman som hon just läser, Paul Wests The Very Rich Hours of Count von Stauffenberg, en bok som handlar om hur Hitler lät straffa dem som försökte mörda honom i juli 1944. Det kapitel hon låter sitt anförande handla om är det där hängningen av ett antal av dem som sympatiserade med von Stauffenberg skildras. (Stauffenberg själv och tre andra arkebuserades i omedelbar anslutning till attentatet, så det är inte dem det handlar om.) När hon läste detta kapitel greps hon av en intensiv olust och förstämning. Skildringen av hur männen dog, alla de förödmjukande detaljerna, gjorde att Elizabeth plötsligt ställde sig frågan om sådant verkligen ska skildras och om sådana ingående och djupt grävande beskrivningar av förnedring och utsatthet inte på ett moraliskt plan skadar den som skriver texten.

Obscene because such things ought not to take place, and then obscene again because having taken place they ought to not to be brought into the light but covered up and hidden for ever in the bowels of the earth, like what goes on in the slaughterhouses of the world, if one wishes to save one’s sanity.

Och detta blir kärnan till hennes anförande.

När hon sedan anländer till Amsterdam upptäcker hon till sin bestörtning att Paul West befinner sig bland konferensdeltagarna. Hela natten försöker hon skriva om och vrida till sitt manus, men hon lyckas inte, delvis för att hon inte vill eller för att en del av henne inte vill. Dagen därpå, strax innan det är hennes tur att framträda, går hon fram till Paul West för att varsko honom om vad hon har i beredskap för evenemanget. Han lyssnar men ger inte ett ord till svar. Och jag kan inte låta bli att undra om den här situationen utspelat sig i verkligheten – mellan Coetzee och West. Det är väl inte omöjligt.

Costello håller sitt föredrag i ganska förkortad form, men det viktigaste och mest kontroversiella säger hon. Åhörarna applåderar svalt-artigt. Under frågestunden blir hon attackerad och beskylld för att vara ”a weak vessel”, ett svagt käril, medan West anses vara gjord av annat och starkare stoff. Att hon misstar sig både på honom och läsarna och egentligen inte vet vad hon talar om i sin kritik av West. Costello svarar på ett vagt och osäkert sätt och inom sig undrar hon vad hon egentligen gör där, varför hon alls gått med på att delta i något sådant. Och i kapitlets slut, när hon stängt in sig på damtoaletten i konferenslokalen, formulerar hon tanken så här inför sig själv:

She should never have come here. Conferences are for exchanging thoughts, at least that is the idea behind conferences. You cannot exchange thoughts when you don’t know what you think.

Men egentligen är det väl så att Eizabeth Costello är för ärlig och alltför intensivt menar något med vad hon säger för att passa i de konventionella sammanhang som de flesta sådana här konferenser utgör. De är inte en arena för vår mest skakande oro och för våra djupaste tvivel. Mer än i undantagsfall. Kanske finns det inga offentliga platser för det riktigt allvarliga.

Jag har nu lagt ”Lesson 5 The Humanities in Africa” bakom mig i J.M. Coetzees essäistiska roman Elizabeth Costello och för att förstärka mitt minne av det här kapitlet för jag in några anteckningar här. Ja, ursäkta, det är alltså mest för min egen skull jag gör det här, men kanske kan det ändå intressera någon.

Den yttre handlingen i kapitlet består i Elizabeth Costellos besök hos systern Blanche, som numera bär namnet Sister Bridget. De två åldrande systrarna har inte setts på ganska många år och om Bridgets liv i Afrika vet Elizabeth mycket lite. Bridget är katolsk nunna med en framträdande position vid sjukhuset Marianhill i Zululand, ett sjukhus för aidssjuka barn. Bridget skrev en bok om arbetet i Marianhill, Living for Hope och denna bok kom att läsas i både Kanada och USA förutom i Sydafrika. Och nu har hon utnämnts till hedersdoktor vid ett sydafrikanskt universitet och därför bjudit in systern till ceremonin där Bridget ska ta emot sin nya värdighet. Vid denna ceremoni ska Bridget hålla ett anförande och det är detta anförande som utgör huvudinnehållet i kapitlet.

Bridget har valt att tala om humanioras (humanities) historia och belägenhet i Afrika och världen, men också om mänskligheten (humanity). Någonstans i inledningen fallaer följande ord:

What I have to say may be relevant, I humbly hope, to the situation in which you as servants of the humanities find yourself, in Africa but in the wider world too, namely an embattled situation.

Hon talar om humanioras ursprung i Bibelstudiet, i sökandet efter den ”rätta texten”.

Textual scholarship meant, first, the recovery of the true text, then the true translation of that text; and true translation turned out to be inseparable from true interpretation, just as true interpretation turned out to be inseparable from true understanding of the cultural and historical matrix from which the text had emerged. That is how linguistic studies, literary studies (as studies of interpretation), cultural studies and historical studies – the studies that form the core of the so-called humanities – came to be bound together.

I det fortsatta loppet genom historien kommer Bridget fram till att humaniora sedan femhundra år är på villovägar, då sökandet efter det sanna ordet, det förlösande ordet upphörde och då humaniorastudiet förlorade målet eller tron på att ha något att lära ut om hur livet ska levas.

The studia humanitatis have taken a long time to die, but now, at the end of the second millennium of our era, they are truly on their deathbed. All the more bitter should be that death, I would say, since it has been brought about by the monster enthroned by those very studies as first and animating principle of the universe: the monster of reason, mechanical reason.

Där slutar Bridgets tal och åhörarskaran visar tecken på förvirring och en del blir arga. Så blir det dags för lunch och Elizabeth finner sig placerad bredvid professor Peter Godwin, en av dem som blev argast. Hon presenterar sig som Bridgets syster. Han säger något om att det gäller att följa med sin tid och detta är en sekulariserad tid. Och så säger han att humaniora är universitetets själva kärna.

The humanities the core of the university. She may be an outsider, but if she were asked to name the core of the university today, its core discipline, she would say it was moneymaking. That is how it looks from Melbourne, Victoria; and she would not be surpirsed if the same were the case in Johannesburg, South Africa.

Elizabeth ifrågasätter att Bridget skulle ha menat att man skulle ställa tillbaka klockan. Enligt henne menade Bridget att humaniora på ett tidigt stadium missförståtts, att förväntningarna som ställdes på humnaiora aldrig kunde uppfyllas. Godwin replikerar att mänsklighetens natur är en fallen natur och att Bridget vill att man ska ge upp hoppet om människans förmåga och i stället vända tillbaka till Gud. Och detta vore enligt honom att ställa tillbaka klockan.

Samtalet kör fast och Elizabeth försöker hitta en annan samtalspartner, men så vänder hon tillbaka till Godwin och hans fru, som sitter bredvid. Hon säger att hon som ung student läste mycket D.H. Lawrence och T.S. Eliot och att hon hoppats mycket speciellt av Lawrence, men att han visat sig vara en falsk profet.

What I mean to say is that in our truest reading, as students, we searched the page for guidance, guidance in perplexity. We found it in Lawrence, or we found it in Eliot, the early Eliot: a different kind of guidance, perhaps, but guidance nevertheless in how to live our lives.

(Jag klipper bort lite.)

If the humanities want to survive, surely it is those energies and that craving for guidance that they must respond to: a craving that is, in the end, a quest for salvation.

Nu har dekanen ”fått upp öronen” för Elizabeth och han välkomnar henne som berömd författare och så frågar han henne om hon ser på humioras belägenhet på samma sätt som sin syster.

She must be careful how she treads. ’I was merely saying,’ she says, ‘that our readers – our young readers in particular – come to us with a certain hunger, and if we cannot or will not satisfy their hunger then we must not be surprised if they turn away from us. But my sister and I are in different lines of business. She has told you what she thinks. For my own part, I would say that it is enough for books to teach us about ourselves.

Plötsligt blandar sig en ung man i samtalet och han säger efter en viss anmarsch det här:

If the Church had accepted the principle that Jerome’s Vulgate was a human production, and therefore capable of being improved, rather than being the word of God itself, perhaps the whole history of the West would have been different.’

Den unge mannen blir avbruten men fortsätter strax igen och blir mer och mer tagen av vad han själv har att säga:

‘because humanities are about reading and interpretation. The humanities begin, as our lecturer said, in textual scholaship, and develop as a body of disciplines devoted to interpretation.

Så bryter Bridget in med en fråga:

What about Winckelmann?

Den unge mannen förstår inte.

Would Winckelmann have recogized himself in the picture you paint of the humanist as a technician of textual interpretation?’

Och ställs det grekiska mot det judisk-kristna idealet.

Sällskapet bryter upp men lite senare fortsätter systrarna samtalet. Ett litet stycke in i detta säger Bridget:

You miss my point, Elizabeth. Hellenism was an alternative. Poor as it may have been, Hellas was the one alternative to Christian vision that humanism was able to offer. To Greek society – an utterly idealized picture of Greek society, but how were ordinary folk to know that? – they could point and say, Behold, that is how we should live – not in the hereafter but in the here and now.

Elizabeth ser de nakna grekiska ynglingarna framför sig och tänker att ja, det är drömmar, men hur ska man leva utan drömmar. Och så frågar hon sin syster, vem det är som tror på hellenismen i våra dagar. Bridget svarar:

‘Still you miss the point. Hellenism was the sole vision of the good life that humanism was able to put forward. When Hellenism failed – which was inevitable, since it had nothing whatever to do with the life of real people – humanism went bankrupt.

Samtalet går vidare i vågor. Och så är de tillbaka vid Bridgets verklighet i Marianhill, långt borta från hellenismens idéer om evig ungdom och skönhet. Och Bridget fortsätter att tala och Elizabeth sticker in en fråga i ordflödet:

This is the reality of Zululand, this is the reality of Africa. It is the reality now and the reality of the future as far as we can see it. Which is why African people come to Church to kneel before Jesus on the cross, African women above all, who have to bear the brunt of reality. Because they suffer and he suffers with them.

‘Not because he promises them another, better life after death?’

Blanche shakes her head. ’No. To the people who come to Marianhill I promise nothing except that we will help them bear their cross.’

°°°
Kapitlet innehåller åtskilligt mer, men jag rår inte med att binda ihop det som följer och fler citat ska jag inte bjuda på för jag har redan passerat alla gränser. Jag undrar så vad en man som tänker och skriver detta lever för slags liv.

J.M. Coetzee verkar vara en författare vars främsta mål är att se ner i avgrunder med oförvillad blick – och detta utan att känslomässigt avtrubbas. Kanske kan han te sig lite ”skinntorr” eller sträng ibland, men det är hans enda avsteg från känsligheten. (Så här får man inte göra, när man inte läst ens en bok till slut av en författare, men jag kan inte hjälpa att jag tycker att jag vet väldigt väl vem denne man är.)