Kategori: Litteratur

Igår var det Världsbokdagen och här i Zagreb firades den på en rad av stadens bibliotek, bland annat på Nacionalna i sveučilišna knjižnica. Mellan elva och ett på dagen var det läsning av littertur på främmande språk. Bland de språk som var representerade var spanskan med Cervantes, tyskan med Goethes Faust och portugisiskan med Pessoa. I sista sekund kom också svenskan med och jag valde då att låta en studentgrupp läsa ur Hjalmar Bergmans pjäs Herr Sleeman kommer. Ni undrar varför just Bergman, varför just Sleeman? Ett möjligt svar (men det finns andra förstås) är att vi ändå håller på och repeterar pjäsen för ett annat evenemang, en internationell festival ledd av utlandslektorerna vid universitetet här som ska hållas i oktober. Än så länge är allt bara planer, men planer blir eller kan bli verklighet.

Men nu tillbaka till gårdagen. Före oss läste en rad personer från spanska ambassaden, från Cervantes-sällskapet och av studenter som läser spanska vid Filozofski fakultet här. De läste de första kapitlen i Don Quijote. Här ser ni en av Cervantes-läsarna:

Och efter det långa Cervantes-inslaget var det de fyra svenskstudenternas tur att läsa ett avsnitt ur Herr Sleeman kommer:

Här kan ni själva läsa denna suggestiva enaktare.

Till er som gärna läser Stagnelius, kanske har ni någon vän som förstår tyska bättre än svenska. I så fall har jag att berätta för er att en tysk översättning av ett antal Stagneliusdikter nyligen kommit ut på förlaget Kleinheinrich Buch- und Kunstverlag. Översättaren är den ansedde tolkaren av Gunnar Ekelöfs dikter, Klaus-Jürgen Liedtke.

Jag har speciellt för detta tillfälle fått tillåtelse att publicera en av dikterna i utgåvan. Låt oss först läsa originalet (vars slutrad faktiskt någon snuddade vid härom dagen i en pausträdskommentar):

.

     Vän! i förödelsens stund

Vän! i förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
          När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
 Tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
          Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
 När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
          Och du till Intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
 Säg, vem räddar dig då? — Vem är den vänliga ängel,
          Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
 Bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
          Altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? —
 Endast det mäktiga Väsen, som först ur den eviga natten
          Kysste Serafen till liv, solarna väckte till dans.
 Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: "Bliven!" —
          Och i vars levande kraft världarne röras ännu.
 Derföre gläds, o vän! och sjung i bedrövelsens mörker:
          Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

.

Och här kan ni läsa översättningen:

    Freund! wenn in der Verwüstung Stunde

Freund! wenn in der Verwüstung Stunde dein Innres Dunkel bedeckt,  
    Wenn in Abgrundtiefen Erinnrung und Ahnung vergehn,
Wenn verzagt der Gedanke Halt sucht zwischen Blendwerk und Schatten,  
    Das Herz nicht zu seufzen vermag, nicht zu weinen das Auge;
Wenn von deiner nachtumflorten Seele Feuerschwingen stürzen,  
    Und zum Nichts du, voll Entsetzen, dich abermals sinken fühlst,
Sag, wer rettet dich dann? - Wer ist der freundliche Engel,
            Der deinem Innern von neuem Ordnung und Schönheit verleiht,
Deine gestürzte Welt von neuem erbaut, den gefallnen
            Altar errichtet, die Flamme entzündet mit der Hand eines Priesters? –
Einzig das mächtige Wesen, das zuerst aus ewiger Nacht
            Den Seraph zum Leben küßte, die Sonnen weckte zum Tanz.
Einzig das heilige Wort, das den Welten zurief: „Werdet!“ –  
    Und in dessen lebendiger Kraft die Welten sich immer noch drehn.
Darum freue dich, Freund! und sing aus dem Dunkel der Trübsal:  
    Nacht ist Mutter des Tags, Chaos nahe bei Gott.

.

Igår fick jag ett råd, idag följer jag det. Jag läser Werner Aspenström och väljer att visa den här med hov-, makt-, hierarki- och andra fåglar ända ner till gnällspinken och tröttvingen.

Fåglar i 1700-talsstil

Kejsarfågeln och kungsfågeln
och alla de små kammargökarna.
Presidentfågeln och excellensfågeln
och deras många sugsnappare,
undervippor och tåsparvar,
talmanstrastar, trofinkar,
dörrpipare och tidensvansar.
Den stora kanonfågeln och galonfågeln,
tomherren och lärdsmygen,
ringduvan och sänglärkan,
gråtmåsen och skrattugglan,
brödhaken och guldmärlan …

vad många sorter
i den Högsta Fågelns handelsbod,
vilka fina sommartapeter.

Jag fyller huvudet med fåglar…

Härom dagen läste jag några avsnitt ur Stiernhielms Herkules tillsammans med en studentgrupp. Först läste vi om Fru Lusta som trippade fram ”blomerad i margfals-färgade kläder”, ”fyllig och frodig” och med ”gull-gåhl-blänkiandes håår” och funderade lite över hur hon kunde se ut. Sedan läste vi ett tyngre avsnitt om tidens gång:

Sidst du wille betrackta den aldrig-hwilande Tijden.

Ungdomens åhr uti brunst rasa fort, som en ijlande hwirfvel,

Åldren i miugg, omärckt, sacht-smijlande, smyger i ställe.
Hwarföre gif god acht opå glaset, at Tijden i hwimsku,

Ey löper hän: men Lär, och Gör hwad gott är i tijda.

Jag sa något kanske rätt självklart om att tiden förstås ser annorlunda ut för dem som är unga än för diktaren här eller för mig som är i en helt annan ålder. Men då hände något märkligt bortom det banala eller självklara; vi liksom stannade upp och såg på tiden från olika punkter i livet och vi visste att de varken ville eller kunde veta hur det såg ut från min plats, men de anade ändå något om att den ser annorlunda ut och rinner fortare. Och jag mindes. Det var inget mekaniskt över detta, utan det var ett djupt känt anande. Inte hos alla förstås, men hos några och detta skapade några sekunder av magi och kanske ett stråk av medlidande.

°°

Det kommer att vara lite stilla här under pausträdet några dagar, men snart kommer andra tider.

En torr och kall vår gör sommaren kort

och vintrens föda fördriver.

Gud hjälpe, som rår, si våren går bort

och liten glädje oss giver.

Sol varma, förbarma!

Hos vädret torrt

nu kölden sommaren river.


°°

Ja, en tillfällighet vill att vi ska läsa Wivallius’ Klagevisa just idag.