Kategori: Litteratur

Tillsammans med några av mina utländska kolleger planerar jag en poesiläsning på Filozofski fakultet till nästa världsbokdag, som infaller den 23 april 2014. Jag tänker mig att det är en god idé att redan nu börja fundera över vad studenterna (och lärarna?) ska läsa vid evenemanget. Med tanke på att var och en ur publiken eller bland åhörarna förstår bara högst en handfull av språken som det kommer att läsas på, är det nog klokt att välja dikter som når fram genom rytm och ljudkonstellationer, även om betydelsen inte når alla. Därför vill jag nu be er, kära läsare, om hjälp och förslag. Just nu läser jag Carl Snoilskys böljande rytmiska rader:

Jag bringar druvor, jag bringar rosor,
jag skänker i av mitt unga vin.
På alla stigar, på alla kosor
jag slår den ljudande tamburin.

Ja, Inledningssång slutar ju inte där, men jag tycker bäst om just dessa första rader. Naturligtvis kunde man välja något mer heroiskt som Edith Södergrans Vierge moderne till exempel:

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.

Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,

jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol…

Jag är ett nät för alla glupska fiskar,

jag är en skål för alla kvinnors ära,
 
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
 
jag är ett språng i friheten och självet…
 
Jag är blodets viskning i mannens öra,
 
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
 
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
 
Jag är en flamma, sökande och käck,
 
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
 
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor…
 

Eller någon ljudlek som Frödings Gråbergssång, Fröding har jag förresten läst alldeles för lite av, men det är en annan historia.

Nej, nu ska jag sluta räkna upp, det var er jag ville fråga. Vad säger ni, har ni tid och lust – eller är ni alltför upptagna med att ta emot den vackra månaden maj? – skicka mig några förslag?

nej, detta är inte Portugal, men en hamn och ett hav

°°

A tristeza lusitana

Embala-a o choro do mar

E às vezes tem um sorriso

Irmão-gémeo de chorar.

Tristeza antiga

Tristeza amiga

Do nosso luar.

Tristeza de Portugal

Baixo e terno soluçar

A tristeza que é só nossa

Tristeza nossa

Nem por flores, nem riquezas,

Nem por prendas sem igual

Ninguém trocar-te quisera

Tristeza de Portugal

Nossa somente

Doce mal

Só de quem sente

Mais suavemente

Que outro qualquer.

Tristeza como a tristeza

D’algum leve passarinho

Que chora co’o coração

E aos pobres diz «coitadinho»

Tristeza imensa

Terna e intensa

Do Algarve ao Minho.

Tem saudade, e saudades

Só as sente e mais ninguém

Quem tem aquela palavra

Para dizer que as tem

O povo de Portugal

Doa ou não ao seu mal

Só ele o conhece bem.

Ó mar que morres na praia

Acasos mortos no mar

Talvez que cantar cuideis

A alma do nosso penar.

Não sabeis, não o sentistes

Lágrimas, dores e tristezas

Só nós sabemos chorar,

A tristeza lusitana

Ninguém fala nela, não

Senão nós que a sentimos

Em lugar do coração.

O nosso amor

O nosso ardor

Tristeza são.


In Poesia 1931-1935 e não datada, Assírio & Alvim, ed. Manuela Parreira da Silva, Ana Maria Freitas, Madalena Dine, 2006

°°

PS Den här svindlande vackra dikten var en av dem jag lyssnade till under Världsbokdagen på Nacionalna i sveučilišna knjižnica här i Zagreb.

Igår var det Världsbokdagen och här i Zagreb firades den på en rad av stadens bibliotek, bland annat på Nacionalna i sveučilišna knjižnica. Mellan elva och ett på dagen var det läsning av littertur på främmande språk. Bland de språk som var representerade var spanskan med Cervantes, tyskan med Goethes Faust och portugisiskan med Pessoa. I sista sekund kom också svenskan med och jag valde då att låta en studentgrupp läsa ur Hjalmar Bergmans pjäs Herr Sleeman kommer. Ni undrar varför just Bergman, varför just Sleeman? Ett möjligt svar (men det finns andra förstås) är att vi ändå håller på och repeterar pjäsen för ett annat evenemang, en internationell festival ledd av utlandslektorerna vid universitetet här som ska hållas i oktober. Än så länge är allt bara planer, men planer blir eller kan bli verklighet.

Men nu tillbaka till gårdagen. Före oss läste en rad personer från spanska ambassaden, från Cervantes-sällskapet och av studenter som läser spanska vid Filozofski fakultet här. De läste de första kapitlen i Don Quijote. Här ser ni en av Cervantes-läsarna:

Och efter det långa Cervantes-inslaget var det de fyra svenskstudenternas tur att läsa ett avsnitt ur Herr Sleeman kommer:

Här kan ni själva läsa denna suggestiva enaktare.

Till er som gärna läser Stagnelius, kanske har ni någon vän som förstår tyska bättre än svenska. I så fall har jag att berätta för er att en tysk översättning av ett antal Stagneliusdikter nyligen kommit ut på förlaget Kleinheinrich Buch- und Kunstverlag. Översättaren är den ansedde tolkaren av Gunnar Ekelöfs dikter, Klaus-Jürgen Liedtke.

Jag har speciellt för detta tillfälle fått tillåtelse att publicera en av dikterna i utgåvan. Låt oss först läsa originalet (vars slutrad faktiskt någon snuddade vid härom dagen i en pausträdskommentar):

.

     Vän! i förödelsens stund

Vän! i förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
          När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
 Tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
          Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
 När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
          Och du till Intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
 Säg, vem räddar dig då? — Vem är den vänliga ängel,
          Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
 Bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
          Altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? —
 Endast det mäktiga Väsen, som först ur den eviga natten
          Kysste Serafen till liv, solarna väckte till dans.
 Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: "Bliven!" —
          Och i vars levande kraft världarne röras ännu.
 Derföre gläds, o vän! och sjung i bedrövelsens mörker:
          Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

.

Och här kan ni läsa översättningen:

    Freund! wenn in der Verwüstung Stunde

Freund! wenn in der Verwüstung Stunde dein Innres Dunkel bedeckt,  
    Wenn in Abgrundtiefen Erinnrung und Ahnung vergehn,
Wenn verzagt der Gedanke Halt sucht zwischen Blendwerk und Schatten,  
    Das Herz nicht zu seufzen vermag, nicht zu weinen das Auge;
Wenn von deiner nachtumflorten Seele Feuerschwingen stürzen,  
    Und zum Nichts du, voll Entsetzen, dich abermals sinken fühlst,
Sag, wer rettet dich dann? - Wer ist der freundliche Engel,
            Der deinem Innern von neuem Ordnung und Schönheit verleiht,
Deine gestürzte Welt von neuem erbaut, den gefallnen
            Altar errichtet, die Flamme entzündet mit der Hand eines Priesters? –
Einzig das mächtige Wesen, das zuerst aus ewiger Nacht
            Den Seraph zum Leben küßte, die Sonnen weckte zum Tanz.
Einzig das heilige Wort, das den Welten zurief: „Werdet!“ –  
    Und in dessen lebendiger Kraft die Welten sich immer noch drehn.
Darum freue dich, Freund! und sing aus dem Dunkel der Trübsal:  
    Nacht ist Mutter des Tags, Chaos nahe bei Gott.

.

Igår fick jag ett råd, idag följer jag det. Jag läser Werner Aspenström och väljer att visa den här med hov-, makt-, hierarki- och andra fåglar ända ner till gnällspinken och tröttvingen.

Fåglar i 1700-talsstil

Kejsarfågeln och kungsfågeln
och alla de små kammargökarna.
Presidentfågeln och excellensfågeln
och deras många sugsnappare,
undervippor och tåsparvar,
talmanstrastar, trofinkar,
dörrpipare och tidensvansar.
Den stora kanonfågeln och galonfågeln,
tomherren och lärdsmygen,
ringduvan och sänglärkan,
gråtmåsen och skrattugglan,
brödhaken och guldmärlan …

vad många sorter
i den Högsta Fågelns handelsbod,
vilka fina sommartapeter.

Jag fyller huvudet med fåglar…