Kategori: Litteratur

Innan morgonen flyr vill jag skriva några rader ur en av Wisława Szymborskas sista dikter här:

En gång fann han i buskaget en bur efter duvor.
Han tog den med sig
och har den kvar
så att den ska stå tom.

översättning: Anders Bodegård

Jag har hört att de flesta växer ifrån Hermann Hesses Siddhartha. Man säger att det är en ungdomsbok, en bok för den ännu sökande människan. Det där sista är nog sant, hur det är med det första vet jag inte. Jag är ”den ännu sökande människan”, så Siddhartha fortsätter att tillhöra mig och jag fortsätter att tillhöra Siddhartha. Nästan varje gång jag står på en bro och med ögonen följer en flods lopp står det klart för mig. Jag begrundar detta eviga i att floden hela tiden är densamma medan vattnet ständigt byts till ett annat och jag tänker på färjkarlen Vasudeva och på det som floden genom de många långa åren har lärt honom. Han säger till Siddhartha:

Das Zuhören hat mich der Fluß gelehrt, von ihm wirst auch du es lernen.

Nu står jag – i tanken – på en bro i Kostanjevica och blickar ut över Krkas vatten bort mot kröken, där allt verkar försvinna. Helt stilla anar jag också detta att Krka just här sluter en ring.

Och under mig strax intill bron är marken beströdd med, ja, nästan helt täckt av alla de rosa blomblad som nyss fallit från träden.

Inatt vaknade jag ur en stark och brusande dröm. Jag försökte återkalla den för jag kände att jag varit med om något oerhört, men allt jag mindes var detta brus från en hög flykt och två ord ropade under den svindlande himlen: Fågel blå!

blåfågel lånad från Faenza

Nu på morgonen försökte jag på nytt att leta i minnet efter drömmen men jag fann ingenting. Då slog det mig att jag kunde se mig om lite i Atterboms sagospel Fågel Blå. Jag ”bläddrade” och fann allt möjligt spännande, alldeles för mycket egentligen, för mycket för att berätta om här och nu. Jag ska läsa lite för er ur ett stycke som bär överskriften ÖPPEN PLATS AF PARKEN, nedanför balconen och de upplysta slottsfönstren, inom hvilka festen ännu fortfar. Månklar midnatt.

DEOLÄTUS
ensam

Ännu alltjemnt musik derofvanfrån,
Och innanför de höga, smala fönstren
Gestalter, skymtande hvarann förbi
Med skuggors hastighet – ja väl ett skuggspel! –
Jag snart lystmäte fick. Hvad detta tummel,
Och spring, och fjäsk, af menniskor och toner,
I gällt upprepad kretsgång, tröttsamt är!
Ja: menskolifvets qval ståndaktigt nog
Fördrager jag; dock menskolifvets nöjen, –
De bringa allt mitt tålamod på skam.
Och har jag ej, du högtförnäma sällskap,
Mitt bästa gjort? Att i två hela timmar
Spelt roll af umgängsam, manerlig, hygglig,
Tillräckligt vara må för denna gång.
Hvad ville der jag? – Hade jag ett mål? –

Det här blev något helt annat än min dröm, det vet jag fast den är glömd, men nog var det värt att titta in i denna märkliga Fågel Blå-värld, även om vi här under midnattshimlen träffar en ganska grinig man.

Och förresten så vet jag något som Klara Johanson skrivit om Atterbom, som ytterligare kan locka mig tillbaka dit:

När du säger att Geijer var fullkomlig i en lägre klass än den där Tegnér var ofullkomlig så vill jag tillägga att Per Daniel Amadeus i min tanke var fullkomligheten i hälarna inom en högre klass än Tegnérs. Det är den svenska nationens förbrytelse att aldrig ha insett det, och den kommer aldrig att göra det. Aldrig har de bägge andra skalderna skrivit en magisk vers, en som i klang och innehåll omdelbart röjer sin härkomst ur för tanken och forskningen onåbar själsrymd. Sådana rader som Shakespeare, Keats och Shelley kunde producera. Synnerligen många av den sorten träffas inte hos någon diktare, kanske de flesta hos Goethe. Och tänk dig någon av våra poeter i stånd att ens drömma om ett idédrama så djupt och så strålande och klingande som Lycksalighetens ö! I fråga om Atterbom står jag helt och hållet på Vetterlunds sida, troligen ensam efter Erik Hedéns frånfälle. Men det är kanske den enda plats där vi kan skaka händer; Vetterlund anser t. ex. Fröding för en bondspelman…

(ur Brev, detta är riktat till Hedvig af Petersens)

Tillsammans med några av mina utländska kolleger planerar jag en poesiläsning på Filozofski fakultet till nästa världsbokdag, som infaller den 23 april 2014. Jag tänker mig att det är en god idé att redan nu börja fundera över vad studenterna (och lärarna?) ska läsa vid evenemanget. Med tanke på att var och en ur publiken eller bland åhörarna förstår bara högst en handfull av språken som det kommer att läsas på, är det nog klokt att välja dikter som når fram genom rytm och ljudkonstellationer, även om betydelsen inte når alla. Därför vill jag nu be er, kära läsare, om hjälp och förslag. Just nu läser jag Carl Snoilskys böljande rytmiska rader:

Jag bringar druvor, jag bringar rosor,
jag skänker i av mitt unga vin.
På alla stigar, på alla kosor
jag slår den ljudande tamburin.

Ja, Inledningssång slutar ju inte där, men jag tycker bäst om just dessa första rader. Naturligtvis kunde man välja något mer heroiskt som Edith Södergrans Vierge moderne till exempel:

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.

Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,

jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol…

Jag är ett nät för alla glupska fiskar,

jag är en skål för alla kvinnors ära,
 
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
 
jag är ett språng i friheten och självet…
 
Jag är blodets viskning i mannens öra,
 
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
 
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
 
Jag är en flamma, sökande och käck,
 
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
 
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor…
 

Eller någon ljudlek som Frödings Gråbergssång, Fröding har jag förresten läst alldeles för lite av, men det är en annan historia.

Nej, nu ska jag sluta räkna upp, det var er jag ville fråga. Vad säger ni, har ni tid och lust – eller är ni alltför upptagna med att ta emot den vackra månaden maj? – skicka mig några förslag?

nej, detta är inte Portugal, men en hamn och ett hav

°°

A tristeza lusitana

Embala-a o choro do mar

E às vezes tem um sorriso

Irmão-gémeo de chorar.

Tristeza antiga

Tristeza amiga

Do nosso luar.

Tristeza de Portugal

Baixo e terno soluçar

A tristeza que é só nossa

Tristeza nossa

Nem por flores, nem riquezas,

Nem por prendas sem igual

Ninguém trocar-te quisera

Tristeza de Portugal

Nossa somente

Doce mal

Só de quem sente

Mais suavemente

Que outro qualquer.

Tristeza como a tristeza

D’algum leve passarinho

Que chora co’o coração

E aos pobres diz «coitadinho»

Tristeza imensa

Terna e intensa

Do Algarve ao Minho.

Tem saudade, e saudades

Só as sente e mais ninguém

Quem tem aquela palavra

Para dizer que as tem

O povo de Portugal

Doa ou não ao seu mal

Só ele o conhece bem.

Ó mar que morres na praia

Acasos mortos no mar

Talvez que cantar cuideis

A alma do nosso penar.

Não sabeis, não o sentistes

Lágrimas, dores e tristezas

Só nós sabemos chorar,

A tristeza lusitana

Ninguém fala nela, não

Senão nós que a sentimos

Em lugar do coração.

O nosso amor

O nosso ardor

Tristeza são.


In Poesia 1931-1935 e não datada, Assírio & Alvim, ed. Manuela Parreira da Silva, Ana Maria Freitas, Madalena Dine, 2006

°°

PS Den här svindlande vackra dikten var en av dem jag lyssnade till under Världsbokdagen på Nacionalna i sveučilišna knjižnica här i Zagreb.