Kategori: Litteratur

Jag befinner mig i en flod av händelser och det har jag inget emot, men jag måste nog lära mig simma på ett nytt sätt. Nuet är väldigt starkt och ibland misstänker jag att det bara är det lilla torftiga jag skriver ner, som jag kommer att minnas, det vill säga minnas på ett strukturerat sätt. Men mycket annat kommer att gå in som delar av det stora nuet.

Igår kväll inleddes 8. međunarodni festival suvremene poezije/8th International Festival of Contemporary Poetry här i Zagreb. Det där ”internationell” är kanske lite uppumpat, för enligt den består världspoesin av ungersk (Árpád Kollár), holländsk (Maria Barnas), flamländsk (Maarten Inghels), portugisisk (Golgona Anghel) och kroatisk (Marko Pogačar) poesi. Men varför inte? För övrigt var jag där med ett gäng från Italien, Portugal och Brasilien. Och det blir ju några länder till, inklusive Sverige.

Festivalen under ledning av Silvestar Vrljić ger ut en vacker bok med författarporträtt och de lästa dikterna i original och engelsk och kroatisk översättning.

Hur ska jag nu göra för att ge en glimt av vad jag upplevde? Först något om språken kanske. I det här sammanhanget var det egentligen bara ungerska jag inte förstod alls, så ungerskan fick en särställning som ren ljudström. Alla de andra öppnade små dörrar för konkret förståelse och stängde dem igen med ojämna mellanrum. Ja, min kroatiska är fortfarande ett mycket litet barn, men det slog mig att kroatiska för mig nu är mycket tydligare än portugisiska, holländska/flamländska. Detta är en förändring eller utveckling som skett under de här åren. Jag var lite lätt berusad av rytmerna och språkens ljud, av att förstå och inte förstå. En dikt var på engelska. Där förstod jag förstås orden, men jag blev nästan lite besviken över hur liten skillnad det var mellan att förstå helt och att förstå så där ”delt”, eller ”besviken” är nog fel ord. ”Stillsamt förvånad” är nog närmare.

Maarten Ingels och Dušan Bućan

En dikt av den unge belgiske poeten Maarten Inghels gjorde ett särskilt starkt intryck på mig, så jag ska läsa den här:

Waakzaam

De dichter moet immer waakzaam
blijven,vooral teder te zijn.
Elke dag voor haar uit de hemel willen vallen,
zorgen dat de jazz zijn spieren minder stram maakt.

Hij moet immer waakzaam
blijven, dat er genoeg verstrooing
is voor ons hart, wij de dichter zijn verzen
nog kunnen prevelen in het oor van een vrouw.

Hij moet immer waakzaam
blijven, soms zwak te zijn.
Opdat de wind zal winnen van zijn gehor, hem
zinnen influistert waarmee hij een lichaam

rond zijn vinger bouwt.
Waarna de dichter kan zeggen: o, omarm mij,
ik ben nog niet gauw voorbij.

Lyssna här!

Här en översättning till engelska av Willem Groenewegen:

Vigilant

The poet should be ever

vigilant, be especially tender.

Be willing to always fall from the sky for her,

take care the jazz loosens up his muscles.

He should be ever

vigilant, that there’s entertainment to our

heart’s content, that we can still mumble

the poet’s verses into a woman’s ear.

He should be ever

vigilant, to be weak sometimes.

So that the wind will win against his hearing, whisper

lines to him with which he’ll build a body

around his finger.

For then the poet can say: o, embrace me,

time has yet to pass me by.

I förrgår kväll var det ”erster deutsch-österreicher Poetry Slam in Zagreb”. Platsen för händelsen var en sal i Kino Europa, där så mycket händer.

Salen var mer än full, rätt många fick nöja sig med ståplats eller sittplats på golvet. Stämningen i publiken var dynamisk och beredd att ta emot. Många av åhörarna var tyskar eller österrikare, men en stor del var naturligtvis kroater, bland dem en del studenter från Filozofski fakultet. Hur levde då de fyra poeterna på scenen upp till detta? Väl, vill jag säga och organisatörerna också. Tempot var högt och intensiteten så kompakt att det kändes som om ordfloden var materia som vällde över oss i rytmiska stötar. ”Sprachakrobaten” är en beteckning som sitter mitt i prick, om man vill beskriva de framträdande med ett ord. Det ångade runt alltsammans eller runt de fyra: Mieze Medusa, Dalibor Marković, Philipp Khabo Köpsell och Markus Köhle. Och samarbetet med oss i publiken löpte som om vi alla hade tränat i timmar inför detta kraftprov.

Mieze Medusa på scenen

Vad handlade då texterna om? Jag börjar med att citera ur programmet (ifall den övre bilden skulle falla bort):

…so nennen sich jene, die in wenigen Minuten ganze Gesellschaftspanoramen entwerfen: von Luftschlössern der Liebe über Auswüchse des Konsums bis hin zu abgebrannten Ruinen des Sozialen, nicht zu schweigen von den Hinterräumen des alltäglichen Rassismus. In rhytmischen Sätzen nehmen sie den alltäglichen Wahnsinn unter die Lupe und auf die Schippe und werfen ihn dem Publikum mit Schwung und viel Humor vor.

Ja, kort sagt var det alltså teman som kärlek, konsumism, social nedrustning, rasism. Ställningstaganden som det inte går att invända emot (om man inte är galen) och som är riktiga. Just därför lämnade de ett lite blekare intryck hos mig än själva framförandet som ju var strålande. Jag försöker komma på vari i problemet ligger. Kanske detta att alla ”hade rätt”, både poeter och publik, inget tvingade in oss i ett dilemma eller fick oss att stirra in i våra egna brister och tillkortakommanden. Ingen öppnade med sina ord ett nytt oväntat fönster…

På hemvägen kände jag mig på ett plan upplivad men på ett annat plan låg en lite fadd känsla inkrupen. När jag kom hem satte jag mig att läsa det lilla diktbandet Nog nu med Wisława Szymborskas sista dikter. Bland annat läste jag dikten ”Någon som jag iakttar sedan en tid tillbaka”, som slutar med raderna jag citerade här under pausträdet igår. Den läsningen hjälpte mig att komma ifrån klyvningen och till ett djup, fast nu anar jag att nog begärde för mycket av de fantastiska språkakrobaterna. De svingade sig utan skyddsnät våghalsigt kors och tvärs under cirkuskupolen och fångade bollar och eldslågor i flykten i exakt rätt sekund. Jag kan väl inte begära att de samtidigt med detta skulle skriva som Szymborska?

Innan morgonen flyr vill jag skriva några rader ur en av Wisława Szymborskas sista dikter här:

En gång fann han i buskaget en bur efter duvor.
Han tog den med sig
och har den kvar
så att den ska stå tom.

översättning: Anders Bodegård

Jag har hört att de flesta växer ifrån Hermann Hesses Siddhartha. Man säger att det är en ungdomsbok, en bok för den ännu sökande människan. Det där sista är nog sant, hur det är med det första vet jag inte. Jag är ”den ännu sökande människan”, så Siddhartha fortsätter att tillhöra mig och jag fortsätter att tillhöra Siddhartha. Nästan varje gång jag står på en bro och med ögonen följer en flods lopp står det klart för mig. Jag begrundar detta eviga i att floden hela tiden är densamma medan vattnet ständigt byts till ett annat och jag tänker på färjkarlen Vasudeva och på det som floden genom de många långa åren har lärt honom. Han säger till Siddhartha:

Das Zuhören hat mich der Fluß gelehrt, von ihm wirst auch du es lernen.

Nu står jag – i tanken – på en bro i Kostanjevica och blickar ut över Krkas vatten bort mot kröken, där allt verkar försvinna. Helt stilla anar jag också detta att Krka just här sluter en ring.

Och under mig strax intill bron är marken beströdd med, ja, nästan helt täckt av alla de rosa blomblad som nyss fallit från träden.

Inatt vaknade jag ur en stark och brusande dröm. Jag försökte återkalla den för jag kände att jag varit med om något oerhört, men allt jag mindes var detta brus från en hög flykt och två ord ropade under den svindlande himlen: Fågel blå!

blåfågel lånad från Faenza

Nu på morgonen försökte jag på nytt att leta i minnet efter drömmen men jag fann ingenting. Då slog det mig att jag kunde se mig om lite i Atterboms sagospel Fågel Blå. Jag ”bläddrade” och fann allt möjligt spännande, alldeles för mycket egentligen, för mycket för att berätta om här och nu. Jag ska läsa lite för er ur ett stycke som bär överskriften ÖPPEN PLATS AF PARKEN, nedanför balconen och de upplysta slottsfönstren, inom hvilka festen ännu fortfar. Månklar midnatt.

DEOLÄTUS
ensam

Ännu alltjemnt musik derofvanfrån,
Och innanför de höga, smala fönstren
Gestalter, skymtande hvarann förbi
Med skuggors hastighet – ja väl ett skuggspel! –
Jag snart lystmäte fick. Hvad detta tummel,
Och spring, och fjäsk, af menniskor och toner,
I gällt upprepad kretsgång, tröttsamt är!
Ja: menskolifvets qval ståndaktigt nog
Fördrager jag; dock menskolifvets nöjen, –
De bringa allt mitt tålamod på skam.
Och har jag ej, du högtförnäma sällskap,
Mitt bästa gjort? Att i två hela timmar
Spelt roll af umgängsam, manerlig, hygglig,
Tillräckligt vara må för denna gång.
Hvad ville der jag? – Hade jag ett mål? –

Det här blev något helt annat än min dröm, det vet jag fast den är glömd, men nog var det värt att titta in i denna märkliga Fågel Blå-värld, även om vi här under midnattshimlen träffar en ganska grinig man.

Och förresten så vet jag något som Klara Johanson skrivit om Atterbom, som ytterligare kan locka mig tillbaka dit:

När du säger att Geijer var fullkomlig i en lägre klass än den där Tegnér var ofullkomlig så vill jag tillägga att Per Daniel Amadeus i min tanke var fullkomligheten i hälarna inom en högre klass än Tegnérs. Det är den svenska nationens förbrytelse att aldrig ha insett det, och den kommer aldrig att göra det. Aldrig har de bägge andra skalderna skrivit en magisk vers, en som i klang och innehåll omdelbart röjer sin härkomst ur för tanken och forskningen onåbar själsrymd. Sådana rader som Shakespeare, Keats och Shelley kunde producera. Synnerligen många av den sorten träffas inte hos någon diktare, kanske de flesta hos Goethe. Och tänk dig någon av våra poeter i stånd att ens drömma om ett idédrama så djupt och så strålande och klingande som Lycksalighetens ö! I fråga om Atterbom står jag helt och hållet på Vetterlunds sida, troligen ensam efter Erik Hedéns frånfälle. Men det är kanske den enda plats där vi kan skaka händer; Vetterlund anser t. ex. Fröding för en bondspelman…

(ur Brev, detta är riktat till Hedvig af Petersens)