Kategori: Litteratur

För första gången under mina triestinska strövtåg uppsökte jag härom veckan den adress där Umberto Saba under drygt 35 år drev ett antikvariat, Via San Nicolò 30.

Ute på gatan strax intill antikvariatet, som fortfarande lever, står han staty. Konstnären som står bakom statyn heter Nino Spagnoli och så vitt jag kan se måste det också vara han som gjort statyerna av James Joyce och Italo Svevo.

Och tittar ni noga på bilden nedan kan ni bredvid den lilla skylten med text om Umberto Saba se en liknande skylt som berättar något om James Joyce. Han bodde här i huset från 1905 till 1906 och här föddes också hans son George (”Giorgio” stå det).

Trieste ha una scontrosa

grazia. Se piace,

è come un ragazzaccio aspro e vorace,

con gli occhi azzurri e mani troppo grandi

per regalare un fiore;

come un amore

con gelosia.
Da quest’erta ogni chiesa, ogni sua via

scopro, se mena all’ingombrata spiaggia,

o alla collina cui, sulla sassosa

cima, una casa, l’ultima, s’aggrappa.

Intorno

circola ad ogni cosa

un’aria strana, un’aria tormentosa,

l’aria natia.

ur dikten Trieste Här är hela + en översättning av ett avsnitt.

°°

PS Jag försvinner på några dagar igen. A presto!

På kvällarna innan jag slocknar eller släcker lampan bläddrar jag en stund i boken Was ist Kunst? och låter mig överraskas, störas, tråkas ut, roas och lockas av de korta texterna där.

Här följer några av de 1460 svaren på frågan:

Kurt Badt (Kunsthistoriker): Die Kunst ist ihrer Struktur nach doppelschichtig aus der historischen Bedingtheit der Künstler und aus dem Streben nach Unbedingtheit, worin das eigentlich künstlerische beruht.

Pablo Picasso: Die Kunst ist der Sohn der Verlassenheit und des Schmerzes, und ich male, wie andere ihre Autobiographie schreiben.

Wassily Kandinsky: Jede Kunst hat ihre Wurzeln in ihrer Zeit, aber die höhere Kunst ist nicht nur ein Echo und ein Spiegel dieser Epoche, sie besitzt zudem einen prophetische Kraft, die weit und tief in die Zukunft reicht.

Martin Buber: Die Kunst ist nicht das Brot der Welt – aber der Wein.

Simone Weil: Die Kunst ist ein Versuch, auf eine beschränkte Mänge von Menschenhand geformten Stoffes ein Abbild der unendlichen Schönheit des ganzen Universums zu übertragen. Ist der Versuch gelungen, so darf dieses stoffliche Gebilde das Universum nicht verbergen, sondern es muß uns vielmehr dessen ganze Wirklichkeit ringsum enthüllen.

Gårkvällens upplevelser av den centraleuropeiska författarinnan Ilma Rakusas läsning ur sin roman Mehr Meer kastade i mitt medvetande långa skuggor över filosofen Robert Pfallers framträdande från kvällen dess förinnan och över mycket annat liknande från de senaste dagarna och veckorna också. Om inte detta är vårens och försommarens stora händelse i kultursfären för mig, så har jag anledning att bäva.

Mehr Meer har just kommit ut på kroatiska under titeln Mnogo mora, en titel som mer är inriktad på att återskapa klang och grafisk ”bellezza” än att vara en trogen översättning.

Ilma Rakusa läste ur bokens hjärtstycke om barndomens Trieste. Genom den läsningen skänkte hon mig den triestinska barndom jag hittills inte haft. Och jag kände igen alla platserna och jag vet att hon i texten också lagt in något av Triestes nu. Jag fick gå in på Buffet Da Pepi, den rustika slovenska restaurangen med sina köttstycken och sin surkål. Den serbisk-ortodoxa kyrkan tornade upp sig framför mig och jag fick beskåda den både inifrån och utifrån. Jag gick runt i Giardino Pubblico och jag strök förbi synagogan och såg upp mot dess höga slutna väggar. Och så lät jag mig ledas upp genom gränderna till San Giusto (där jag bland träden i parken framför förra året upplevde en suggestiv triestinsk Bloom’s Day). Och så kom jag tillbaka ner till Piazza Hortis och allt kan egentligen få börja igen.

Bokens hjärta är Trieste men den vimlar av alla möjliga platser, människor och tankar, ja, på ett ställe går vi in i Joseph Brodskys rum genom ett skåp och efter ett animerat och djuplodande samtal jamar han till sist uttråkat och sänder oss till de platser vi kommit ifrån. Ja, detta har jag inte hittat på. Nu måste jag bara få hit boken – på tyska. Mehr Meer.

Som en del av ”Festival europske kratke priče” här i Zagreb besökte den italienske författaren Paolo Giordano igår kväll Talijanski Institut za Kulturu/Istituto Italiano di Cultura här i Zagreb.

Giordano var där för en intervju om sitt författarskap och om den senaste romanen Il corpo umano som precis på dagen kommit ut i kroatisk översättning (Ljudsko tijelo) och för att läsa ett avsnitt ur denna. Den italienska titelns dubbeltydighet går förlorad i den kroatiska titeln och den går sannolikt inte att bibehålla i någon svensk titel heller. ”Corpo” betyder både kropp och del av en armé. På svenska blir titeln kanske ”Den mänskliga kroppen”. Romanens handling utspelar sig bland italienska soldater i krigets Afganistan och det är dessa som är både kropp och kår.

Paolo Giordano är romanförfattare och därför var det väl med skohorn och viljestyrka som man pressat in honom i det här kortprosaprogrammet. Motiveringen var att särskilt hans första roman La solitudine dei numeri primi (Primtalens ensamhet) lätt kan delas upp i en rad fristående berättelser.

Jag har inte läst den senaste romanen, men däremot har jag både läst och skrivit om den första. Större delen av den texten är förtillfället ”på avvägar”, men här är två avsnitt, som jag har kvar:

Romanens handling kan beskrivas som en haltande kärlekshistoria mellan två udda vingklippta människor. De två första kapitlen – bokens allra bästa, tycker jag – återger en avgörande och katastrofal händelse i först Alices och sedan Mattias barndom. Alice och Mattia blir märkta av dessa båda händelser, märkta så till den grad att man skulle kunna säga att i dessa ställs riktningen in för resten av livet för dem båda. Alice blir anorektiker och läsaren förs på suggestivt sätt in i hennes sätt att se världen. På ett ställe i boken början stryker hon med handen över magen och känner att den är ”tom och ren som en kristallvas”. Mattia skär sig i handflatorna från barndomen och genom hela ungdomen och ännu längre. Det flytande blodet lugnar honom.

…

Här i föreställningen om Alice och Mattia som primtalstvillingar, som nära men aldrig tätt intill varandra, klappar romanens magra hudlösa hjärta, här finns något enastående. Men händelseförloppet, åtminstone så fort vi lämnar de båda huvudpersonernas gymnasieår, är trist och beklämmande. Och de flesta av bipersonerna är som halvfyllda påsar eller ungefärliga skisser. Kanske är det meningen. För boken handlar ju om kontaktlöshet och ensamhet, så varför skulle människorna omkring Mattia och Alice – sedda ur deras inåtkrökta perspektiv – fyllas med liv? Dessa är ju ”de andra” som aldrig kommer att förstå någon av de här två. Mellan Alice och Mattia löper en tråd som är ett slags de ensammas gemenskap. De är ”två som hade känt igen den egna ensamheten hos den andra”.

Det var två poeter jag särskilt fäste mig vid under denna internationella poesifestival. Den första var Maarten Inghels, honom eller en av hans dikter visade jag för er igår. Idag vill jag visa er en dikt av Marko Pogačar, den av hans dikter jag tyckte bäst om vid läsningen. Jag vet inte nu om det var ljudet som förhäxade mig eller den här glänsande tråden "lijepo je – je lijep" som löper genom hela dikten eller om det var innebörden som talade till mig. Jag förstod den ju på mitt aviga sätt, som kanske är en bit bortom det man egentligen kallar ”förstå”. Vi börjar med en bild:

Lijepo je

Lijepo je disati proljetni zrak na Soči
i pri tom ne biti mamuran.
upijati kapljice s izvora i onda u njima teći.
lijepo je dobro se osjećati. imati snage
za bilo kakav oblik vjere koja ne naudi drugome,
dakle, ne imati.
također je lijepo živjeti u Bosutskoj
i vjerovati da ona postoji.
svakog jutra ući u trgovinu i kupiti kruh, jesti ga
nad novinama koje si našao u pošti.
lijepo je kad te pošta pronalazi i kad ti možeš pronaći poštu.
pronalaženje je, općenito, lijepo.
pronaći poznato lice kada prolaziš pored stadiona
ili lošeg sveučilišta. podsmijeh je lijep.
lijepo je pronaći točku.
nož za mazanje koji si odavno izgubio i sad je svilen.
bataljun paradnih anđela spušta željezne uši
i to već graniči sa strašnim. sve graniči sa strašnim,
i to je također lijepo.
odlijepiti žvakaću s đona lagane cipele, zlo koje ti
poremeti ravnotežu i objasni gravitaciju.
Newton je lijep. Brodski je lijep.
barikade su srce umjetnosti i to je nepotkupivo.
kad svira savršen punk kad se ugleda Anna Karina kad se
pomrači mjesec kad se podignu zastave kad se
razdijeli mrtvo more. šetati je lijepo. utopiti se.
što je za mene lijepo za druge je opasno.
teško disati jer je zrak zasićen borovima. govoriti hrvatski.
klizati. također vrijedi i obrnuto.
lijepi su prozori koje možeš otvoriti
i kroz njih dotaknuti oblake. Mosor je lijep.
lijepo je hodati, penjati se i vjerovati u vrh, znati
koje je godine završio rat kada je dan oslobođenja poštovati
dan žena majčin dan voljeti ljubičice,
skidati se. padati. biti siguran da padaš, a onda se prenuti.
buditi se. rezati. ispucavati nepotrebno duge rafale tvog imena,
biti sustavno tragičan.

°°

It’s nice

It’s nice to breathe spring air on the Soča River
without a hangover.
soaking up the drops from the spring and flowing inside them
is also nice.
feeling good is nice. having strength
for any form of faith harmless to others,
therefore not having it.
living in Bosutska Street is nice too,
as well as believing that it really exists.
entering the store every morning to buy bread
and then eating it over newspapers you’ve found in the post is nice.
it’s nice when post finds you and when you can find the post.
generally speaking finding something is nice.
finding a familiar face when you’re passing by a stadium
or a bad university is nice. derision is nice.
finding a point is nice.
the butter knife you lost a long time ago is still silky.
the battalion of parade angels lowers their iron ears
and that already verges on horrible. everything already verges on horrible.
however, that’s also nice.
peeling off a coagulated piece of chewing gum from the sole of a light leather shoe,
the evil that disturbs your inner balance
explaining the meaning of gravity.
Newton is nice. Brodsky is nice.
barricades are the very heart of art and that’s incorruptible.
hearing perfect punk, seeing Anna Karina
eclipsing the Moon hoisting up banners
parting the Dead Sea. walking is nice. drowning too.
what is nice for me is dangerous for others.
like breathing heavily because the air is thick with the smell of pine trees.
or speaking Croatian. or skating. vice versa is also true.
windows that can be opened to allow you to touch clouds are nice.
Mount Mosor is nice.
walking is nice, climbing up and believing in the summit, knowing
the year when the war ended and the date of the Liberation Day
observing Women’s Day and Mother’s Day and loving violets
taking one’s clothes off. falling. being sure that you’re falling and then jerk suddenly,
waking up. cutting things up. shooting out unnecessarily long bursts of your name,
while being systematically tragic.

översättning till engelskan: Damir Šodan

PS Här finns översättningar till fler språk och dessutom finns det fler dikter av Pogačar med översättningar.