Kategori: Litteratur

Gårkvällens upplevelser av den centraleuropeiska författarinnan Ilma Rakusas läsning ur sin roman Mehr Meer kastade i mitt medvetande långa skuggor över filosofen Robert Pfallers framträdande från kvällen dess förinnan och över mycket annat liknande från de senaste dagarna och veckorna också. Om inte detta är vårens och försommarens stora händelse i kultursfären för mig, så har jag anledning att bäva.

Mehr Meer har just kommit ut på kroatiska under titeln Mnogo mora, en titel som mer är inriktad på att återskapa klang och grafisk ”bellezza” än att vara en trogen översättning.

Ilma Rakusa läste ur bokens hjärtstycke om barndomens Trieste. Genom den läsningen skänkte hon mig den triestinska barndom jag hittills inte haft. Och jag kände igen alla platserna och jag vet att hon i texten också lagt in något av Triestes nu. Jag fick gå in på Buffet Da Pepi, den rustika slovenska restaurangen med sina köttstycken och sin surkål. Den serbisk-ortodoxa kyrkan tornade upp sig framför mig och jag fick beskåda den både inifrån och utifrån. Jag gick runt i Giardino Pubblico och jag strök förbi synagogan och såg upp mot dess höga slutna väggar. Och så lät jag mig ledas upp genom gränderna till San Giusto (där jag bland träden i parken framför förra året upplevde en suggestiv triestinsk Bloom’s Day). Och så kom jag tillbaka ner till Piazza Hortis och allt kan egentligen få börja igen.

Bokens hjärta är Trieste men den vimlar av alla möjliga platser, människor och tankar, ja, på ett ställe går vi in i Joseph Brodskys rum genom ett skåp och efter ett animerat och djuplodande samtal jamar han till sist uttråkat och sänder oss till de platser vi kommit ifrån. Ja, detta har jag inte hittat på. Nu måste jag bara få hit boken – på tyska. Mehr Meer.

Som en del av ”Festival europske kratke priče” här i Zagreb besökte den italienske författaren Paolo Giordano igår kväll Talijanski Institut za Kulturu/Istituto Italiano di Cultura här i Zagreb.

Giordano var där för en intervju om sitt författarskap och om den senaste romanen Il corpo umano som precis på dagen kommit ut i kroatisk översättning (Ljudsko tijelo) och för att läsa ett avsnitt ur denna. Den italienska titelns dubbeltydighet går förlorad i den kroatiska titeln och den går sannolikt inte att bibehålla i någon svensk titel heller. ”Corpo” betyder både kropp och del av en armé. På svenska blir titeln kanske ”Den mänskliga kroppen”. Romanens handling utspelar sig bland italienska soldater i krigets Afganistan och det är dessa som är både kropp och kår.

Paolo Giordano är romanförfattare och därför var det väl med skohorn och viljestyrka som man pressat in honom i det här kortprosaprogrammet. Motiveringen var att särskilt hans första roman La solitudine dei numeri primi (Primtalens ensamhet) lätt kan delas upp i en rad fristående berättelser.

Jag har inte läst den senaste romanen, men däremot har jag både läst och skrivit om den första. Större delen av den texten är förtillfället ”på avvägar”, men här är två avsnitt, som jag har kvar:

Romanens handling kan beskrivas som en haltande kärlekshistoria mellan två udda vingklippta människor. De två första kapitlen – bokens allra bästa, tycker jag – återger en avgörande och katastrofal händelse i först Alices och sedan Mattias barndom. Alice och Mattia blir märkta av dessa båda händelser, märkta så till den grad att man skulle kunna säga att i dessa ställs riktningen in för resten av livet för dem båda. Alice blir anorektiker och läsaren förs på suggestivt sätt in i hennes sätt att se världen. På ett ställe i boken början stryker hon med handen över magen och känner att den är ”tom och ren som en kristallvas”. Mattia skär sig i handflatorna från barndomen och genom hela ungdomen och ännu längre. Det flytande blodet lugnar honom.

…

Här i föreställningen om Alice och Mattia som primtalstvillingar, som nära men aldrig tätt intill varandra, klappar romanens magra hudlösa hjärta, här finns något enastående. Men händelseförloppet, åtminstone så fort vi lämnar de båda huvudpersonernas gymnasieår, är trist och beklämmande. Och de flesta av bipersonerna är som halvfyllda påsar eller ungefärliga skisser. Kanske är det meningen. För boken handlar ju om kontaktlöshet och ensamhet, så varför skulle människorna omkring Mattia och Alice – sedda ur deras inåtkrökta perspektiv – fyllas med liv? Dessa är ju ”de andra” som aldrig kommer att förstå någon av de här två. Mellan Alice och Mattia löper en tråd som är ett slags de ensammas gemenskap. De är ”två som hade känt igen den egna ensamheten hos den andra”.

Det var två poeter jag särskilt fäste mig vid under denna internationella poesifestival. Den första var Maarten Inghels, honom eller en av hans dikter visade jag för er igår. Idag vill jag visa er en dikt av Marko Pogačar, den av hans dikter jag tyckte bäst om vid läsningen. Jag vet inte nu om det var ljudet som förhäxade mig eller den här glänsande tråden "lijepo je – je lijep" som löper genom hela dikten eller om det var innebörden som talade till mig. Jag förstod den ju på mitt aviga sätt, som kanske är en bit bortom det man egentligen kallar ”förstå”. Vi börjar med en bild:

Lijepo je

Lijepo je disati proljetni zrak na Soči
i pri tom ne biti mamuran.
upijati kapljice s izvora i onda u njima teći.
lijepo je dobro se osjećati. imati snage
za bilo kakav oblik vjere koja ne naudi drugome,
dakle, ne imati.
također je lijepo živjeti u Bosutskoj
i vjerovati da ona postoji.
svakog jutra ući u trgovinu i kupiti kruh, jesti ga
nad novinama koje si našao u pošti.
lijepo je kad te pošta pronalazi i kad ti možeš pronaći poštu.
pronalaženje je, općenito, lijepo.
pronaći poznato lice kada prolaziš pored stadiona
ili lošeg sveučilišta. podsmijeh je lijep.
lijepo je pronaći točku.
nož za mazanje koji si odavno izgubio i sad je svilen.
bataljun paradnih anđela spušta željezne uši
i to već graniči sa strašnim. sve graniči sa strašnim,
i to je također lijepo.
odlijepiti žvakaću s đona lagane cipele, zlo koje ti
poremeti ravnotežu i objasni gravitaciju.
Newton je lijep. Brodski je lijep.
barikade su srce umjetnosti i to je nepotkupivo.
kad svira savršen punk kad se ugleda Anna Karina kad se
pomrači mjesec kad se podignu zastave kad se
razdijeli mrtvo more. šetati je lijepo. utopiti se.
što je za mene lijepo za druge je opasno.
teško disati jer je zrak zasićen borovima. govoriti hrvatski.
klizati. također vrijedi i obrnuto.
lijepi su prozori koje možeš otvoriti
i kroz njih dotaknuti oblake. Mosor je lijep.
lijepo je hodati, penjati se i vjerovati u vrh, znati
koje je godine završio rat kada je dan oslobođenja poštovati
dan žena majčin dan voljeti ljubičice,
skidati se. padati. biti siguran da padaš, a onda se prenuti.
buditi se. rezati. ispucavati nepotrebno duge rafale tvog imena,
biti sustavno tragičan.

°°

It’s nice

It’s nice to breathe spring air on the Soča River
without a hangover.
soaking up the drops from the spring and flowing inside them
is also nice.
feeling good is nice. having strength
for any form of faith harmless to others,
therefore not having it.
living in Bosutska Street is nice too,
as well as believing that it really exists.
entering the store every morning to buy bread
and then eating it over newspapers you’ve found in the post is nice.
it’s nice when post finds you and when you can find the post.
generally speaking finding something is nice.
finding a familiar face when you’re passing by a stadium
or a bad university is nice. derision is nice.
finding a point is nice.
the butter knife you lost a long time ago is still silky.
the battalion of parade angels lowers their iron ears
and that already verges on horrible. everything already verges on horrible.
however, that’s also nice.
peeling off a coagulated piece of chewing gum from the sole of a light leather shoe,
the evil that disturbs your inner balance
explaining the meaning of gravity.
Newton is nice. Brodsky is nice.
barricades are the very heart of art and that’s incorruptible.
hearing perfect punk, seeing Anna Karina
eclipsing the Moon hoisting up banners
parting the Dead Sea. walking is nice. drowning too.
what is nice for me is dangerous for others.
like breathing heavily because the air is thick with the smell of pine trees.
or speaking Croatian. or skating. vice versa is also true.
windows that can be opened to allow you to touch clouds are nice.
Mount Mosor is nice.
walking is nice, climbing up and believing in the summit, knowing
the year when the war ended and the date of the Liberation Day
observing Women’s Day and Mother’s Day and loving violets
taking one’s clothes off. falling. being sure that you’re falling and then jerk suddenly,
waking up. cutting things up. shooting out unnecessarily long bursts of your name,
while being systematically tragic.

översättning till engelskan: Damir Šodan

PS Här finns översättningar till fler språk och dessutom finns det fler dikter av Pogačar med översättningar.

Jag befinner mig i en flod av händelser och det har jag inget emot, men jag måste nog lära mig simma på ett nytt sätt. Nuet är väldigt starkt och ibland misstänker jag att det bara är det lilla torftiga jag skriver ner, som jag kommer att minnas, det vill säga minnas på ett strukturerat sätt. Men mycket annat kommer att gå in som delar av det stora nuet.

Igår kväll inleddes 8. međunarodni festival suvremene poezije/8th International Festival of Contemporary Poetry här i Zagreb. Det där ”internationell” är kanske lite uppumpat, för enligt den består världspoesin av ungersk (Árpád Kollár), holländsk (Maria Barnas), flamländsk (Maarten Inghels), portugisisk (Golgona Anghel) och kroatisk (Marko Pogačar) poesi. Men varför inte? För övrigt var jag där med ett gäng från Italien, Portugal och Brasilien. Och det blir ju några länder till, inklusive Sverige.

Festivalen under ledning av Silvestar Vrljić ger ut en vacker bok med författarporträtt och de lästa dikterna i original och engelsk och kroatisk översättning.

Hur ska jag nu göra för att ge en glimt av vad jag upplevde? Först något om språken kanske. I det här sammanhanget var det egentligen bara ungerska jag inte förstod alls, så ungerskan fick en särställning som ren ljudström. Alla de andra öppnade små dörrar för konkret förståelse och stängde dem igen med ojämna mellanrum. Ja, min kroatiska är fortfarande ett mycket litet barn, men det slog mig att kroatiska för mig nu är mycket tydligare än portugisiska, holländska/flamländska. Detta är en förändring eller utveckling som skett under de här åren. Jag var lite lätt berusad av rytmerna och språkens ljud, av att förstå och inte förstå. En dikt var på engelska. Där förstod jag förstås orden, men jag blev nästan lite besviken över hur liten skillnad det var mellan att förstå helt och att förstå så där ”delt”, eller ”besviken” är nog fel ord. ”Stillsamt förvånad” är nog närmare.

Maarten Ingels och Dušan Bućan

En dikt av den unge belgiske poeten Maarten Inghels gjorde ett särskilt starkt intryck på mig, så jag ska läsa den här:

Waakzaam

De dichter moet immer waakzaam
blijven,vooral teder te zijn.
Elke dag voor haar uit de hemel willen vallen,
zorgen dat de jazz zijn spieren minder stram maakt.

Hij moet immer waakzaam
blijven, dat er genoeg verstrooing
is voor ons hart, wij de dichter zijn verzen
nog kunnen prevelen in het oor van een vrouw.

Hij moet immer waakzaam
blijven, soms zwak te zijn.
Opdat de wind zal winnen van zijn gehor, hem
zinnen influistert waarmee hij een lichaam

rond zijn vinger bouwt.
Waarna de dichter kan zeggen: o, omarm mij,
ik ben nog niet gauw voorbij.

Lyssna här!

Här en översättning till engelska av Willem Groenewegen:

Vigilant

The poet should be ever

vigilant, be especially tender.

Be willing to always fall from the sky for her,

take care the jazz loosens up his muscles.

He should be ever

vigilant, that there’s entertainment to our

heart’s content, that we can still mumble

the poet’s verses into a woman’s ear.

He should be ever

vigilant, to be weak sometimes.

So that the wind will win against his hearing, whisper

lines to him with which he’ll build a body

around his finger.

For then the poet can say: o, embrace me,

time has yet to pass me by.

I förrgår kväll var det ”erster deutsch-österreicher Poetry Slam in Zagreb”. Platsen för händelsen var en sal i Kino Europa, där så mycket händer.

Salen var mer än full, rätt många fick nöja sig med ståplats eller sittplats på golvet. Stämningen i publiken var dynamisk och beredd att ta emot. Många av åhörarna var tyskar eller österrikare, men en stor del var naturligtvis kroater, bland dem en del studenter från Filozofski fakultet. Hur levde då de fyra poeterna på scenen upp till detta? Väl, vill jag säga och organisatörerna också. Tempot var högt och intensiteten så kompakt att det kändes som om ordfloden var materia som vällde över oss i rytmiska stötar. ”Sprachakrobaten” är en beteckning som sitter mitt i prick, om man vill beskriva de framträdande med ett ord. Det ångade runt alltsammans eller runt de fyra: Mieze Medusa, Dalibor Marković, Philipp Khabo Köpsell och Markus Köhle. Och samarbetet med oss i publiken löpte som om vi alla hade tränat i timmar inför detta kraftprov.

Mieze Medusa på scenen

Vad handlade då texterna om? Jag börjar med att citera ur programmet (ifall den övre bilden skulle falla bort):

…so nennen sich jene, die in wenigen Minuten ganze Gesellschaftspanoramen entwerfen: von Luftschlössern der Liebe über Auswüchse des Konsums bis hin zu abgebrannten Ruinen des Sozialen, nicht zu schweigen von den Hinterräumen des alltäglichen Rassismus. In rhytmischen Sätzen nehmen sie den alltäglichen Wahnsinn unter die Lupe und auf die Schippe und werfen ihn dem Publikum mit Schwung und viel Humor vor.

Ja, kort sagt var det alltså teman som kärlek, konsumism, social nedrustning, rasism. Ställningstaganden som det inte går att invända emot (om man inte är galen) och som är riktiga. Just därför lämnade de ett lite blekare intryck hos mig än själva framförandet som ju var strålande. Jag försöker komma på vari i problemet ligger. Kanske detta att alla ”hade rätt”, både poeter och publik, inget tvingade in oss i ett dilemma eller fick oss att stirra in i våra egna brister och tillkortakommanden. Ingen öppnade med sina ord ett nytt oväntat fönster…

På hemvägen kände jag mig på ett plan upplivad men på ett annat plan låg en lite fadd känsla inkrupen. När jag kom hem satte jag mig att läsa det lilla diktbandet Nog nu med Wisława Szymborskas sista dikter. Bland annat läste jag dikten ”Någon som jag iakttar sedan en tid tillbaka”, som slutar med raderna jag citerade här under pausträdet igår. Den läsningen hjälpte mig att komma ifrån klyvningen och till ett djup, fast nu anar jag att nog begärde för mycket av de fantastiska språkakrobaterna. De svingade sig utan skyddsnät våghalsigt kors och tvärs under cirkuskupolen och fångade bollar och eldslågor i flykten i exakt rätt sekund. Jag kan väl inte begära att de samtidigt med detta skulle skriva som Szymborska?