Som en del av ”Festival europske kratke priče” här i Zagreb besökte den italienske författaren Paolo Giordano igår kväll Talijanski Institut za Kulturu/Istituto Italiano di Cultura här i Zagreb.
Giordano var där för en intervju om sitt författarskap och om den senaste romanen Il corpo umano som precis på dagen kommit ut i kroatisk översättning (Ljudsko tijelo) och för att läsa ett avsnitt ur denna. Den italienska titelns dubbeltydighet går förlorad i den kroatiska titeln och den går sannolikt inte att bibehålla i någon svensk titel heller. ”Corpo” betyder både kropp och del av en armé. På svenska blir titeln kanske ”Den mänskliga kroppen”. Romanens handling utspelar sig bland italienska soldater i krigets Afganistan och det är dessa som är både kropp och kår.
Paolo Giordano är romanförfattare och därför var det väl med skohorn och viljestyrka som man pressat in honom i det här kortprosaprogrammet. Motiveringen var att särskilt hans första roman La solitudine dei numeri primi (Primtalens ensamhet) lätt kan delas upp i en rad fristående berättelser.
Jag har inte läst den senaste romanen, men däremot har jag både läst och skrivit om den första. Större delen av den texten är förtillfället ”på avvägar”, men här är två avsnitt, som jag har kvar:
Romanens handling kan beskrivas som en haltande kärlekshistoria mellan två udda vingklippta människor. De två första kapitlen – bokens allra bästa, tycker jag – återger en avgörande och katastrofal händelse i först Alices och sedan Mattias barndom. Alice och Mattia blir märkta av dessa båda händelser, märkta så till den grad att man skulle kunna säga att i dessa ställs riktningen in för resten av livet för dem båda. Alice blir anorektiker och läsaren förs på suggestivt sätt in i hennes sätt att se världen. På ett ställe i boken början stryker hon med handen över magen och känner att den är ”tom och ren som en kristallvas”. Mattia skär sig i handflatorna från barndomen och genom hela ungdomen och ännu längre. Det flytande blodet lugnar honom.
…
Här i föreställningen om Alice och Mattia som primtalstvillingar, som nära men aldrig tätt intill varandra, klappar romanens magra hudlösa hjärta, här finns något enastående. Men händelseförloppet, åtminstone så fort vi lämnar de båda huvudpersonernas gymnasieår, är trist och beklämmande. Och de flesta av bipersonerna är som halvfyllda påsar eller ungefärliga skisser. Kanske är det meningen. För boken handlar ju om kontaktlöshet och ensamhet, så varför skulle människorna omkring Mattia och Alice – sedda ur deras inåtkrökta perspektiv – fyllas med liv? Dessa är ju ”de andra” som aldrig kommer att förstå någon av de här två. Mellan Alice och Mattia löper en tråd som är ett slags de ensammas gemenskap. De är ”två som hade känt igen den egna ensamheten hos den andra”.
