Kategori: Litteratur

Igår kväll gjorde jag ännu en gång ett sådant där förvildat språkligt experiment eller vad man nu kan kalla det. Först måste jag upplysa er om att min kroatiska till min skam ännu är mycket svag (jaja, jag kan skylla på ålder, möjligheten att göra mig förstådd på fyra eller fem andra språk och så detta att jag ännu inte ”hunnit” gå någon seriös kurs). Och sedan var det faktiskt så att jag hade trott att Miljenko Jergovićs framträdande skulle tolkas nu när det är världslitteraturfestival, men så var det alltså inte. Som kompensation fick jag en plats i första raden rakt framför ansiktet på Jergović.

Jag slog mig ner och för att inte bli alltför oroad av min utsatta plats i kombination med min dåliga språkliga beredskap, tog jag en massa bilder och koncentrerade mig till en början på det. Jag fascinerades av att hans ansikte nästan hela tiden behöll samma uttryck, det som förändrades var i stället graden av intensitet. Det eldade på ständigt växlande sätt innanför ansiktet.

Han talade mycket suggestivt och så tydligt att jag hörde vartenda ord. Jag förstod mängder av lösa ord men det jag byggde ihop dem till var möjligen eller snarare sannolikt något annat än det han verkligen sa. Medan han berättade, för det var nog det han gjorde, byggdes ett landskap upp för mig – hans mormor/farmor i Dubrovnik, han själv och andra i Sarajevo, i Zagreb – och en ström av tid – Osmanska riket, Österrike-Ungern, Jugoslavien. Jag har aldrig så tydligt varseblivit detta för andra människor säkert så självklara att historia är tid och geografi är rum.

Det Jergović berättade blev efter ett tag till ett vibrerande klot som genomskars av ett oändligt antal av tids- och rumsaxlar som korsade varandra. Jag satt där trollbunden och häpen och kunde liksom inte höra mig mätt. Vem vet vad han egentligen berättade. Han skulle nog vika sig dubbel av skratt om han fick veta det här. Men det får han ju inte.

Den internationella litteraturfestivalen Festival svjetske književnosti pågår nu sedan den femte september. Igår kväll var det Claudio Magris som var huvudperson och han sekunderades av författaren Predrag Matvejević, som han uppenbarligen är vän eller bekant med. Av betydelse för evenemanget var en nyörversättning av Magris’ Danubio (Donau). Salen i teatern ZKM (samma sal där vi spelade våra Strindbergfragment förra året) var fullare än någon dag hittills och jag hade skaffat mig en bra plats ett snäpp ovanför italienska kulturinstitutets platser. Som vanligt kunde man få hörlurar för simultantolkning och kvällens språk var italienska och kroatiska. Jag använde hörlurarna till de kroatiska delarna och fick dessa på så vis serverade på italienska i örat.

Claudio Magris intar sin plats – Predrag Matvejević sittande till höger

Kvällen var lyckad och så här i efterhand minns jag särskilt två saker som Magris sa. Det ena var ett svar på en fråga från någon i publiken om vad det varit som hållit ihop Dubbelmonarkin så länge och gjort den även kulturellt så inflytelserik även utanför Centraleuropa. Magris svarade ungefär så här, men bara ungefär, mitt huvud är ingen bandspelare: ”Det tyska eller tyskspråkiga elementet som gav regionen ett lingua franca och en kulturell sammanhållning och det judiska som på ett annat sätt gav en speciell andning åt jätteriket, det judiska var övernationellt och fanns överallt. En av Europas största kulturella tragedier någonsin var den tyska komponentens mord på den judiska och detta mord var samtidigt ett självmord.” Den andra saken jag minns rör översättande av skönlitteratur. Magris sa – igen ungefär – så här: ”Det viktigaste vid en skönlitterär översättning är rytmen. Jag ska berätta en liten historia för er om detta: En gång under ett litterärt evenemang i Turin som rörde översättning sa x (jag missade namnet, men det rör sig om en översättare som översatt många av Magris böcker till kroatiska) till mig att om en översättning verkligen är bra, så bör författaren känna igen texten på rytmen, även om han inte alls förstår språket om texten är bra uppläst och författaren inte är ”un poveretto”. För att testa mig började översättaren sedan läsa ett stycke ur en av mina böcker på kroatiska och efter bara något ögonblicks tvekan mellan två av mina böcker visste jag vilken det var.” Ingen kan bevisa att detta är sant, men suggestivt är det utan tvekan och bättre än många bevisbara ”sanningar”…

de på bilden osynliga namnen till vänster är Jaume Cabré, Kjell Ola Dahl, Goce Smilevski, Ivana Simić Bodrožić, Nada Gašić, Jurica Pavičić, Goran Vojnović, Maja Hrgović, Zoran Ferić, Ivan Lovrenović, Gerbrand Bakker, Katarina Luketić, Jagna Pogačnik och Vladimir Arsenić

´°> ¨ <°`

PS Något som satte simultantolken på ibland övermäktiga prov var att Predrag Matvejević oupphörligen växlade mellan kroatiska och italienska, ibland mitt inne i en mening.

Fågel Rock är ett sagoväsen som bor i mitt huvud sedan barndomen. Då lyssnade jag till sagan om Sinbad Sjöfararen i Tusen och en natt och fick lära känna den gamla persiska myten om jättefågeln. Sedan dess har minnet av myten bleknat allt mer, men föreställningen om fågeln själv finns kvar och då och då genom åren har den tagit form och stigit fram inför mig, som här under en skidtur i Onsjöskogarna för några år sedan.

Och nu eller alldeles nyligen såg jag den sitta under solen – i åter en ny gestalt – på klipporna på Hvars nordsida:

För första gången under mina triestinska strövtåg uppsökte jag härom veckan den adress där Umberto Saba under drygt 35 år drev ett antikvariat, Via San Nicolò 30.

Ute på gatan strax intill antikvariatet, som fortfarande lever, står han staty. Konstnären som står bakom statyn heter Nino Spagnoli och så vitt jag kan se måste det också vara han som gjort statyerna av James Joyce och Italo Svevo.

Och tittar ni noga på bilden nedan kan ni bredvid den lilla skylten med text om Umberto Saba se en liknande skylt som berättar något om James Joyce. Han bodde här i huset från 1905 till 1906 och här föddes också hans son George (”Giorgio” stå det).

Trieste ha una scontrosa

grazia. Se piace,

è come un ragazzaccio aspro e vorace,

con gli occhi azzurri e mani troppo grandi

per regalare un fiore;

come un amore

con gelosia.
Da quest’erta ogni chiesa, ogni sua via

scopro, se mena all’ingombrata spiaggia,

o alla collina cui, sulla sassosa

cima, una casa, l’ultima, s’aggrappa.

Intorno

circola ad ogni cosa

un’aria strana, un’aria tormentosa,

l’aria natia.

ur dikten Trieste Här är hela + en översättning av ett avsnitt.

°°

PS Jag försvinner på några dagar igen. A presto!

På kvällarna innan jag slocknar eller släcker lampan bläddrar jag en stund i boken Was ist Kunst? och låter mig överraskas, störas, tråkas ut, roas och lockas av de korta texterna där.

Här följer några av de 1460 svaren på frågan:

Kurt Badt (Kunsthistoriker): Die Kunst ist ihrer Struktur nach doppelschichtig aus der historischen Bedingtheit der Künstler und aus dem Streben nach Unbedingtheit, worin das eigentlich künstlerische beruht.

Pablo Picasso: Die Kunst ist der Sohn der Verlassenheit und des Schmerzes, und ich male, wie andere ihre Autobiographie schreiben.

Wassily Kandinsky: Jede Kunst hat ihre Wurzeln in ihrer Zeit, aber die höhere Kunst ist nicht nur ein Echo und ein Spiegel dieser Epoche, sie besitzt zudem einen prophetische Kraft, die weit und tief in die Zukunft reicht.

Martin Buber: Die Kunst ist nicht das Brot der Welt – aber der Wein.

Simone Weil: Die Kunst ist ein Versuch, auf eine beschränkte Mänge von Menschenhand geformten Stoffes ein Abbild der unendlichen Schönheit des ganzen Universums zu übertragen. Ist der Versuch gelungen, so darf dieses stoffliche Gebilde das Universum nicht verbergen, sondern es muß uns vielmehr dessen ganze Wirklichkeit ringsum enthüllen.