Kategori: Litteratur

Om man följer Via Cesare Battisti från Caffè San Marco ungefär ett kvarter uppåt kommer man till ingången till den stora parken Giardino Pubblico. Vi är alltså i Trieste, men det visste ni ju redan, elller hur? I Microcosmi av Claudio Magris finns det både en berättelse om Caffè San Marco och en om Giardino Pubblico. I texten om parken talar Magris mycket om de många statyerna och bysterna av berömda män som är placerade i parken. Jag hade ett särskilt berörande minne av avsnittet om Umberto Sabas fågelbeskitna byst, så jag letade fram det igen:

Quelle macchie schizzate dagli uccelli non deturpano il busto di Saba, ignaro di ribrezzo per qualsiasi umore vitale e capace come i bambini di trovar piacere pasticciando qualsiasi melma ed estraendo perle purissime.

De där fläckarna som fåglarna skvätt vanställer inte Sabas byst, för han känner ingen avsmak för något som hör livet till och som barnen kan han finna glädje i att kladda med vilken gegga som helst och ur den plocka fram de renaste pärlor.

Som sagt, Magris talar om byster och statyer av berömda män, men han nämner inte de två kvinnor som ”står byst” i parken. Jag vill visa er dem, tillfälligt prydda med exponater (kanske finns inte det ordet) från en utställning i det berömda bokkaféet Knulps regi.

Här ser ni Anita Pittoni (1901-1982), modeskapare, författare, konstnär och grundare av förlaget Zibaldone med fokus på triestinsk 1900-talslitteratur. Dessutom höll hon under 1950- och 60-talet en litterär salong i sitt hem:

Denna andra kvinnan bland bysterna är Letizia Fonda-Savio (1897-1993), dotter till den store triestinske författaren Italo Svevo. Hon ägnade mycket energi åt att göra faderns verk känt och tillgängligt för läsare. Dessutom var hon engagerad i Röda korset och i arbetet för att stödja de triestinska familjer som förlorat sina män och söner under andra världskriget.

Och här till slut finns en pedagogisk text om Giardino Pubblico och alla dess statyer och byster. (Tyvärr bara på italienska, men bilderna säger också sitt.)

PS Min översättning av Magris-citatet här ovanför är lite "höftad".

Under sommaren som gick kom jag att läsa en diktsamling av Tonino Guerra (1920-2012). Han skriver/skrev på romagnolo, en dialekt som talas i den östra delen av den italienska regionen Emilia-Romagna. Samlingen heter ”E’ Mél” på romagnolo och i Guerras italienska översättning ”Il Miele”. Romagnolo är ingen främmande dialekt för mig efter så där tjugo somrar strax söder om gränsen till Romagna, så jag läser också gärna originaltexterna.

Nu finns diktsamlingen också på svenska under titeln ”Honung” i översättning av Ida Andersen. Jag hade uppdraget att recensera diktsamlingen för Bibliotekstjänst och skrev då bland annat så här:

Dikterna i samlingen betitlas sånger och de besjunger två gamla bröders vardag och ger utblickar från denna i en by belägen i en oländig avfolkningsbygd i Romagna. Guerras språk är rytmiskt och texterna ger pregnanta bilder av brödernas tillvaro, deras sista steg mot döden. Ibland verkar de vara varandras spegelbilder, ibland varandras motståndare, men ofta går de sida vid sida.

Jag väljer nu den dikt jag tyckte bäst om i samlingen och låter er läsa den både i original och i svensk översättning:

Cantèda dò

Stamatóina a so scap fura da e’ canzèl
però u m paréva d’avài las qualcósa ’t chèsa.
Ò fat du pas fina e’ barcòcal
e pu a so tòuran indrì.

Adès ch’a n’ò piò gnént da fè
a stagh disdài dri la finèstra
e a m dmand: vut quèst? Vut quèll?

A i ò brusé tótt al pàgini di lòibar, i lunèri,
al chèrti geografichi, per me l’Amèrica
la n gn’è piò, l’Austraglia gnénca,
la Cina tla mi tèsta l’è un udòur,
la Róssia una telaragna biènca,
l’Africa un bicìr d’aqua ch’a insugnéva.

Da du tri dè a vagh dri ma Pinèla e’ cuntadóin
ch’e’ zirca e’ mél dagli évi selvàtichi.

≈≈≈≈≈≈≈≈

Andra sången

I morse precis utanför grinden
tyckte jag mig redan ha glömt något i huset.
Två steg till aprikosträdet
och så gick jag tillbaka.

Nu när jag inte längre har något att göra
sitter jag intill fönstret
och frågar mig själv: vill du ha det? Eller det?

Jag har bränt boksidorna, almanackorna,
kartböckerna. För mig finns
inte längre Amerika, inte heller Australien,
Kina är en en doft,
Ryssland ett vitt spindelnät,
och Afrika ett glas vatten som jag drömde om.

Sedan ett par dagar tillbaka går jag efter bonden Pinela
som letar efter vildbinas honung.

Så här vild och högspänd såg himlen över Varberg ut medan jag läste:

Igår kväll gjorde jag ännu en gång ett sådant där förvildat språkligt experiment eller vad man nu kan kalla det. Först måste jag upplysa er om att min kroatiska till min skam ännu är mycket svag (jaja, jag kan skylla på ålder, möjligheten att göra mig förstådd på fyra eller fem andra språk och så detta att jag ännu inte ”hunnit” gå någon seriös kurs). Och sedan var det faktiskt så att jag hade trott att Miljenko Jergovićs framträdande skulle tolkas nu när det är världslitteraturfestival, men så var det alltså inte. Som kompensation fick jag en plats i första raden rakt framför ansiktet på Jergović.

Jag slog mig ner och för att inte bli alltför oroad av min utsatta plats i kombination med min dåliga språkliga beredskap, tog jag en massa bilder och koncentrerade mig till en början på det. Jag fascinerades av att hans ansikte nästan hela tiden behöll samma uttryck, det som förändrades var i stället graden av intensitet. Det eldade på ständigt växlande sätt innanför ansiktet.

Han talade mycket suggestivt och så tydligt att jag hörde vartenda ord. Jag förstod mängder av lösa ord men det jag byggde ihop dem till var möjligen eller snarare sannolikt något annat än det han verkligen sa. Medan han berättade, för det var nog det han gjorde, byggdes ett landskap upp för mig – hans mormor/farmor i Dubrovnik, han själv och andra i Sarajevo, i Zagreb – och en ström av tid – Osmanska riket, Österrike-Ungern, Jugoslavien. Jag har aldrig så tydligt varseblivit detta för andra människor säkert så självklara att historia är tid och geografi är rum.

Det Jergović berättade blev efter ett tag till ett vibrerande klot som genomskars av ett oändligt antal av tids- och rumsaxlar som korsade varandra. Jag satt där trollbunden och häpen och kunde liksom inte höra mig mätt. Vem vet vad han egentligen berättade. Han skulle nog vika sig dubbel av skratt om han fick veta det här. Men det får han ju inte.

Den internationella litteraturfestivalen Festival svjetske književnosti pågår nu sedan den femte september. Igår kväll var det Claudio Magris som var huvudperson och han sekunderades av författaren Predrag Matvejević, som han uppenbarligen är vän eller bekant med. Av betydelse för evenemanget var en nyörversättning av Magris’ Danubio (Donau). Salen i teatern ZKM (samma sal där vi spelade våra Strindbergfragment förra året) var fullare än någon dag hittills och jag hade skaffat mig en bra plats ett snäpp ovanför italienska kulturinstitutets platser. Som vanligt kunde man få hörlurar för simultantolkning och kvällens språk var italienska och kroatiska. Jag använde hörlurarna till de kroatiska delarna och fick dessa på så vis serverade på italienska i örat.

Claudio Magris intar sin plats – Predrag Matvejević sittande till höger

Kvällen var lyckad och så här i efterhand minns jag särskilt två saker som Magris sa. Det ena var ett svar på en fråga från någon i publiken om vad det varit som hållit ihop Dubbelmonarkin så länge och gjort den även kulturellt så inflytelserik även utanför Centraleuropa. Magris svarade ungefär så här, men bara ungefär, mitt huvud är ingen bandspelare: ”Det tyska eller tyskspråkiga elementet som gav regionen ett lingua franca och en kulturell sammanhållning och det judiska som på ett annat sätt gav en speciell andning åt jätteriket, det judiska var övernationellt och fanns överallt. En av Europas största kulturella tragedier någonsin var den tyska komponentens mord på den judiska och detta mord var samtidigt ett självmord.” Den andra saken jag minns rör översättande av skönlitteratur. Magris sa – igen ungefär – så här: ”Det viktigaste vid en skönlitterär översättning är rytmen. Jag ska berätta en liten historia för er om detta: En gång under ett litterärt evenemang i Turin som rörde översättning sa x (jag missade namnet, men det rör sig om en översättare som översatt många av Magris böcker till kroatiska) till mig att om en översättning verkligen är bra, så bör författaren känna igen texten på rytmen, även om han inte alls förstår språket om texten är bra uppläst och författaren inte är ”un poveretto”. För att testa mig började översättaren sedan läsa ett stycke ur en av mina böcker på kroatiska och efter bara något ögonblicks tvekan mellan två av mina böcker visste jag vilken det var.” Ingen kan bevisa att detta är sant, men suggestivt är det utan tvekan och bättre än många bevisbara ”sanningar”…

de på bilden osynliga namnen till vänster är Jaume Cabré, Kjell Ola Dahl, Goce Smilevski, Ivana Simić Bodrožić, Nada Gašić, Jurica Pavičić, Goran Vojnović, Maja Hrgović, Zoran Ferić, Ivan Lovrenović, Gerbrand Bakker, Katarina Luketić, Jagna Pogačnik och Vladimir Arsenić

´°> ¨ <°`

PS Något som satte simultantolken på ibland övermäktiga prov var att Predrag Matvejević oupphörligen växlade mellan kroatiska och italienska, ibland mitt inne i en mening.

Fågel Rock är ett sagoväsen som bor i mitt huvud sedan barndomen. Då lyssnade jag till sagan om Sinbad Sjöfararen i Tusen och en natt och fick lära känna den gamla persiska myten om jättefågeln. Sedan dess har minnet av myten bleknat allt mer, men föreställningen om fågeln själv finns kvar och då och då genom åren har den tagit form och stigit fram inför mig, som här under en skidtur i Onsjöskogarna för några år sedan.

Och nu eller alldeles nyligen såg jag den sitta under solen – i åter en ny gestalt – på klipporna på Hvars nordsida: