Ett fiktivt möte med Miljenko Jergovićs berättande

Igår kväll gjorde jag ännu en gång ett sådant där förvildat språkligt experiment eller vad man nu kan kalla det. Först måste jag upplysa er om att min kroatiska till min skam ännu är mycket svag (jaja, jag kan skylla på ålder, möjligheten att göra mig förstådd på fyra eller fem andra språk och så detta att jag ännu inte ”hunnit” gå någon seriös kurs). Och sedan var det faktiskt så att jag hade trott att Miljenko Jergovićs framträdande skulle tolkas nu när det är världslitteraturfestival, men så var det alltså inte. Som kompensation fick jag en plats i första raden rakt framför ansiktet på Jergović.

Jag slog mig ner och för att inte bli alltför oroad av min utsatta plats i kombination med min dåliga språkliga beredskap, tog jag en massa bilder och koncentrerade mig till en början på det. Jag fascinerades av att hans ansikte nästan hela tiden behöll samma uttryck, det som förändrades var i stället graden av intensitet. Det eldade på ständigt växlande sätt innanför ansiktet.

Han talade mycket suggestivt och så tydligt att jag hörde vartenda ord. Jag förstod mängder av lösa ord men det jag byggde ihop dem till var möjligen eller snarare sannolikt något annat än det han verkligen sa. Medan han berättade, för det var nog det han gjorde, byggdes ett landskap upp för mig – hans mormor/farmor i Dubrovnik, han själv och andra i Sarajevo, i Zagreb – och en ström av tid – Osmanska riket, Österrike-Ungern, Jugoslavien. Jag har aldrig så tydligt varseblivit detta för andra människor säkert så självklara att historia är tid och geografi är rum.

Det Jergović berättade blev efter ett tag till ett vibrerande klot som genomskars av ett oändligt antal av tids- och rumsaxlar som korsade varandra. Jag satt där trollbunden och häpen och kunde liksom inte höra mig mätt. Vem vet vad han egentligen berättade. Han skulle nog vika sig dubbel av skratt om han fick veta det här. Men det får han ju inte.

Kommentera