Den internationella litteraturfestivalen Festival svjetske književnosti pågår nu sedan den femte september. Igår kväll var det Claudio Magris som var huvudperson och han sekunderades av författaren Predrag Matvejević, som han uppenbarligen är vän eller bekant med. Av betydelse för evenemanget var en nyörversättning av Magris’ Danubio (Donau). Salen i teatern ZKM (samma sal där vi spelade våra Strindbergfragment förra året) var fullare än någon dag hittills och jag hade skaffat mig en bra plats ett snäpp ovanför italienska kulturinstitutets platser. Som vanligt kunde man få hörlurar för simultantolkning och kvällens språk var italienska och kroatiska. Jag använde hörlurarna till de kroatiska delarna och fick dessa på så vis serverade på italienska i örat.
Claudio Magris intar sin plats – Predrag Matvejević sittande till höger
Kvällen var lyckad och så här i efterhand minns jag särskilt två saker som Magris sa. Det ena var ett svar på en fråga från någon i publiken om vad det varit som hållit ihop Dubbelmonarkin så länge och gjort den även kulturellt så inflytelserik även utanför Centraleuropa. Magris svarade ungefär så här, men bara ungefär, mitt huvud är ingen bandspelare: ”Det tyska eller tyskspråkiga elementet som gav regionen ett lingua franca och en kulturell sammanhållning och det judiska som på ett annat sätt gav en speciell andning åt jätteriket, det judiska var övernationellt och fanns överallt. En av Europas största kulturella tragedier någonsin var den tyska komponentens mord på den judiska och detta mord var samtidigt ett självmord.” Den andra saken jag minns rör översättande av skönlitteratur. Magris sa – igen ungefär – så här: ”Det viktigaste vid en skönlitterär översättning är rytmen. Jag ska berätta en liten historia för er om detta: En gång under ett litterärt evenemang i Turin som rörde översättning sa x (jag missade namnet, men det rör sig om en översättare som översatt många av Magris böcker till kroatiska) till mig att om en översättning verkligen är bra, så bör författaren känna igen texten på rytmen, även om han inte alls förstår språket om texten är bra uppläst och författaren inte är ”un poveretto”. För att testa mig började översättaren sedan läsa ett stycke ur en av mina böcker på kroatiska och efter bara något ögonblicks tvekan mellan två av mina böcker visste jag vilken det var.” Ingen kan bevisa att detta är sant, men suggestivt är det utan tvekan och bättre än många bevisbara ”sanningar”…
de på bilden osynliga namnen till vänster är Jaume Cabré, Kjell Ola Dahl, Goce Smilevski, Ivana Simić Bodrožić, Nada Gašić, Jurica Pavičić, Goran Vojnović, Maja Hrgović, Zoran Ferić, Ivan Lovrenović, Gerbrand Bakker, Katarina Luketić, Jagna Pogačnik och Vladimir Arsenić
´°> ¨ <°`
PS Något som satte simultantolken på ibland övermäktiga prov var att Predrag Matvejević oupphörligen växlade mellan kroatiska och italienska, ibland mitt inne i en mening.
Bodil, även om du reserverar dig för att du inte är en bandspelare, finner jag detta oerhört intressant:
”Det tyska eller tyskspråkiga elementet som gav regionen ett lingua franca och en kulturell sammanhållning och det judiska som på ett annat sätt gav en speciell andning åt jätteriket, det judiska var övernationellt och fanns överallt. En av Europas största kulturella tragedier någonsin var den tyska komponentens mord på den judiska och detta mord var samtidigt ett självmord.”
Jag arbetar med en större/längre text om den rörelse som kallar sig ”identitär” och förvånas över hur ofta jag stöter på en total okunskap om, eller fientlighet emot, den europeiska judenheten, också nu post-Hitler, då den ju förvandlats till en folkspillra. Magris tanke att massmordet också är ett självmord är en oerhört viktig synpunkt. Precis så måste det vara. Den som kapar sin egen arm måste så småningom inse att det är svårare att leva med bara en. Och när det handlar om intellektuellt och kulturellt arv är det inte bara svårare, utan en helt ny situation som jag inte tror att Europa ännu är mogen för (särskilt om man betänker vad som sedan hände, med bl.a. massmorden på Balkan). Vi lever bokstavligt talat i skuggan av det massmordet/självmordet.
Thomas, jag uttryckte mig så där försiktigt, eftersom Magris’ uttalande eventuellt riskerar att misstolkas. Jag tyckte också att detta han sa är mycket intresseväckande. Ibland tänker jag i en liknande bana – alltså att just denna tysk-judiska eller judisk-tyska kultur en gång var en av de viktigaste grenarna i den europeiska kulturens träd, någonting som tragiskt nog har förgiftats och amputerats – men Magris formulering med mord och självmord kastare ett skarpare ljus över detta.
Vad roligt att få höra från en livs levande Claudio Magris. Honom träffade jag 1998 på Stockholms Universitet. Han har naturligtvis rätt i det han säger.
Som komplement skickar jag för ovanlighetens skull en länk till en av mina texter, om Magris: http://gabrielle-bj.blogspot.se/2011/10/det-klara-ogat-om-claudio-magris.html
Ja, annars brukar jag ju smyga omkring i Caffè San Marco i Trieste och fundera över var han har sin stamplats där. Nu kom han hit i stället, det var mycket speciellt för mig – och för många andra också, vad jag kunde se. Han talade förstås mycket om romanen ”Danubio”, eftersom översättningen av den till kroatiska är den konkreta anledningen till att han är här. Tyvärr minns jag inte tillräckligt tydligt för att våga berätta något…
Och tack för länken!
Donau läste jag med full koncentration och oupphörligt intresse; mycket därför att den kultursfären var relativt okänd för mig. Han har också ett så märkligt, liksom vattenslingrande sätt att skriva den på. Inte medvetet förstås. Men hans sätt att skapa långa meningar, med flera led, kändes originellt. Eller traditionellt?
Mycket vacker bok. Esteten möter den krångliga historien, liksom.
För mig är ”Donau”/”Danubio” just en bok från/om mina andliga hemtrakter, fast det är så länge sedan jag läste den att det nog är dags igen. Jag läser egentligen alltid gärna Magris. Förresten kommer jag nu lite halvdant ihåg något han berättade om den tyske astronomen Johannes Kepler – ”il grande Keplero”: Kepler gjorde observationer på två plan och utvecklade sinnrika instrument för båda. Det ena planet rörde astronomin, det andra rörde åtgången av vin eller rättare sagt hur mycket vin det fanns kvar i tunnan i källaren. ”Era un grande bevitore di vino.”
Vad man minns och inte minns är freudianskt ; )