Igår kväll smet jag ut en stund ur mitt vardagsliv för Londi verkade inte behöva varken hjälp eller sällskap. Jag gick på en Herta Müller-utställning som Goethe-Institut här hade satt ihop på Nationalbiblioteket. Det var Draženka som kom med idén och vi gick dit tillsammans. Och jag vet faktiskt ingen som det är så roligt att gå på utställningar med som med henne och vi har rätt många bakom oss vid det här laget. Hon vet verkligen hur man gör när man upplever något på en utställning. Vi pratar mycket när vi går omkring bland exponaterna och oftast är det hon som vet mest, men den här gången var det tvärtom, fast eftersom hon nyss rest genom Banatet, så kände till hon platserna bättre än jag.
Först skrattade vi lite åt museets underliga belysningspolicy. Bilder och texter var diskret dolda i halvmörker, medan baksidorna var bestrålade med ljus. Nå, Draženka fick någon i personalen att åtminstone delvis rätta till detta, så vi kunde i alla fall läsa de lite större bokstäverna. Resten uppfann vi tillsammans.
Utställningen bestod i en kronologiskt upplagd vandring genom olika stationer i Herta Müllers liv och verk i bild och text. Och så fanns det en del inspelat material som man kunde se och lyssna på.
Här kan ni se eller försöka föreställa er något av vad som ingick i utställningen.
