Liten Herta Müller-utställning i Zagreb

Igår kväll smet jag ut en stund ur mitt vardagsliv för Londi verkade inte behöva varken hjälp eller sällskap. Jag gick på en Herta Müller-utställning som Goethe-Institut här hade satt ihop på Nationalbiblioteket. Det var Draženka som kom med idén och vi gick dit tillsammans. Och jag vet faktiskt ingen som det är så roligt att gå på utställningar med som med henne och vi har rätt många bakom oss vid det här laget. Hon vet verkligen hur man gör när man upplever något på en utställning. Vi pratar mycket när vi går omkring bland exponaterna och oftast är det hon som vet mest, men den här gången var det tvärtom, fast eftersom hon nyss rest genom Banatet, så kände till hon platserna bättre än jag.

Först skrattade vi lite åt museets underliga belysningspolicy. Bilder och texter var diskret dolda i halvmörker, medan baksidorna var bestrålade med ljus. Nå, Draženka fick någon i personalen att åtminstone delvis rätta till detta, så vi kunde i alla fall läsa de lite större bokstäverna. Resten uppfann vi tillsammans.

Utställningen bestod i en kronologiskt upplagd vandring genom olika stationer i Herta Müllers liv och verk i bild och text. Och så fanns det en del inspelat material som man kunde se och lyssna på.

Här kan ni se eller försöka föreställa er något av vad som ingick i utställningen.

Zbigniew Herbert: Själens hygien

Bakom diverse sådant som hör till mina läsplikter läser jag en diktantologi av Zbigniew Herbert. Den heter Inskrifter och består av dikter ur en rad av hans diktsamlingar genom åren. Urval och översättning är gjorda av Irena Grönberg, som också har försett boken med ett efterord.


utsnitt från omslaget

Jag väljer att läsa en av prosadikterna ur diktsamlingen Studie av ett föremål från 1961:

Själens hygien

Vi lever i vår kropps smala säng. Det är bara de oerfarna som vrider och vänder sig i den. Man får inte vrida sig kring sin egen axel, för då viras vassa trådar runt hjärtat som på en spole.

Man måste knäppa händerna bakom nacken och med halvslutna ögon simma över den makliga floden, från Hårkällan till Stora Nagelfallet.

Början av dikten får mig att tänka på ett ställe i Tage Aurells novell Vinterdygn:

(Bädden i kökssoffan är smal som en kista. Men hon passar in i den, hon ligger på rygg, med händerna sedligt knäppta över bröstet.

Lika stilla vilar två små grå flätor på huvudkudden.)

Fast när han knäpper händerna bakom nacken i stället för över bröstet och sedan simmar över den makliga floden med halvslutna ögon, blir scenen en helt annan. Jag tänker på breda floder i Indien, reningsbaden där…

Polderland av Eva Runefelt

Genom Gunnar har jag kommit närmare Eva Runefelts poesi igen efter kanske trettio år eller vad det kan vara. Här en dikt ur samlingen Augusti (1981), som jag belv lite knäsvag av att läsa så här i ljuset av just det här ljuset:

Polderland

Som svävande reflexer
betar de kortväxta hästarna
de ljusa poldrarnas gröna vatten
Djuren försvinner och uppstår
i det vinklade ljuset, hjärnljuset
Tyngdlösa
Det är efter uppståndelsen, april
De stora markernas vila
över år
som rotar en ny växtlighet
Gräsfåglar, alléer av vindrosor
och nätternas karminljus
ännu inte utslaget

Donne di Trieste

Om man följer Via Cesare Battisti från Caffè San Marco ungefär ett kvarter uppåt kommer man till ingången till den stora parken Giardino Pubblico. Vi är alltså i Trieste, men det visste ni ju redan, elller hur? I Microcosmi av Claudio Magris finns det både en berättelse om Caffè San Marco och en om Giardino Pubblico. I texten om parken talar Magris mycket om de många statyerna och bysterna av berömda män som är placerade i parken. Jag hade ett särskilt berörande minne av avsnittet om Umberto Sabas fågelbeskitna byst, så jag letade fram det igen:

Quelle macchie schizzate dagli uccelli non deturpano il busto di Saba, ignaro di ribrezzo per qualsiasi umore vitale e capace come i bambini di trovar piacere pasticciando qualsiasi melma ed estraendo perle purissime.

De där fläckarna som fåglarna skvätt vanställer inte Sabas byst, för han känner ingen avsmak för något som hör livet till och som barnen kan han finna glädje i att kladda med vilken gegga som helst och ur den plocka fram de renaste pärlor.

Som sagt, Magris talar om byster och statyer av berömda män, men han nämner inte de två kvinnor som ”står byst” i parken. Jag vill visa er dem, tillfälligt prydda med exponater (kanske finns inte det ordet) från en utställning i det berömda bokkaféet Knulps regi.

Här ser ni Anita Pittoni (1901-1982), modeskapare, författare, konstnär och grundare av förlaget Zibaldone med fokus på triestinsk 1900-talslitteratur. Dessutom höll hon under 1950- och 60-talet en litterär salong i sitt hem:

Denna andra kvinnan bland bysterna är Letizia Fonda-Savio (1897-1993), dotter till den store triestinske författaren Italo Svevo. Hon ägnade mycket energi åt att göra faderns verk känt och tillgängligt för läsare. Dessutom var hon engagerad i Röda korset och i arbetet för att stödja de triestinska familjer som förlorat sina män och söner under andra världskriget.

Och här till slut finns en pedagogisk text om Giardino Pubblico och alla dess statyer och byster. (Tyvärr bara på italienska, men bilderna säger också sitt.)

PS Min översättning av Magris-citatet här ovanför är lite "höftad".

En dikt av Tonino Guerra

Under sommaren som gick kom jag att läsa en diktsamling av Tonino Guerra (1920-2012). Han skriver/skrev på romagnolo, en dialekt som talas i den östra delen av den italienska regionen Emilia-Romagna. Samlingen heter ”E’ Mél” på romagnolo och i Guerras italienska översättning ”Il Miele”. Romagnolo är ingen främmande dialekt för mig efter så där tjugo somrar strax söder om gränsen till Romagna, så jag läser också gärna originaltexterna.

Nu finns diktsamlingen också på svenska under titeln ”Honung” i översättning av Ida Andersen. Jag hade uppdraget att recensera diktsamlingen för Bibliotekstjänst och skrev då bland annat så här:

Dikterna i samlingen betitlas sånger och de besjunger två gamla bröders vardag och ger utblickar från denna i en by belägen i en oländig avfolkningsbygd i Romagna. Guerras språk är rytmiskt och texterna ger pregnanta bilder av brödernas tillvaro, deras sista steg mot döden. Ibland verkar de vara varandras spegelbilder, ibland varandras motståndare, men ofta går de sida vid sida.

Jag väljer nu den dikt jag tyckte bäst om i samlingen och låter er läsa den både i original och i svensk översättning:

Cantèda dò

Stamatóina a so scap fura da e’ canzèl
però u m paréva d’avài las qualcósa ’t chèsa.
Ò fat du pas fina e’ barcòcal
e pu a so tòuran indrì.

Adès ch’a n’ò piò gnént da fè
a stagh disdài dri la finèstra
e a m dmand: vut quèst? Vut quèll?

A i ò brusé tótt al pàgini di lòibar, i lunèri,
al chèrti geografichi, per me l’Amèrica
la n gn’è piò, l’Austraglia gnénca,
la Cina tla mi tèsta l’è un udòur,
la Róssia una telaragna biènca,
l’Africa un bicìr d’aqua ch’a insugnéva.

Da du tri dè a vagh dri ma Pinèla e’ cuntadóin
ch’e’ zirca e’ mél dagli évi selvàtichi.

≈≈≈≈≈≈≈≈

Andra sången

I morse precis utanför grinden
tyckte jag mig redan ha glömt något i huset.
Två steg till aprikosträdet
och så gick jag tillbaka.

Nu när jag inte längre har något att göra
sitter jag intill fönstret
och frågar mig själv: vill du ha det? Eller det?

Jag har bränt boksidorna, almanackorna,
kartböckerna. För mig finns
inte längre Amerika, inte heller Australien,
Kina är en en doft,
Ryssland ett vitt spindelnät,
och Afrika ett glas vatten som jag drömde om.

Sedan ett par dagar tillbaka går jag efter bonden Pinela
som letar efter vildbinas honung.

Så här vild och högspänd såg himlen över Varberg ut medan jag läste: