Kategori: Litteratur

Bakom vardagens ”kuliss” har jag trätt in i en ny Else Lasker-Schüler-period. Sådana perioder rullar med ojämna mellanrum in över mitt liv. Jag läser nu om många av hennes dikter och jag river upp och gräver om mina gamla översättningar. Alla måste de genomgå en ny tvagning. Kanske har jag ett mål med detta, kanske får vägen vara målet. Något av det jag gör kommer jag att visa upp, men det mesta stannar här hitom nätet eller får ta andra vägar.

Jag har valt att visa dikten Heimlich zur Nacht och mitt tolkingsförsök av den i det tillstånd det befinner sig i idag:

Heimlich zur Nacht

Ich habe dich gewählt

Unter allen Sternen.



Und bin wach – eine lauschende Blume

Im summenden Laub.



Unsere Lippen wollen Honig bereiten,

Unsere schimmernden Nächte sind aufgeblüht.



An dem seligen Glanz deines Leibes

Zündet mein Herz seine Himmel an –



Alle meine Träume hängen an deinem Golde,

Ich habe dich gewählt unter allen Sternen.

°<>°

Hemligt till natten

Jag valde dig
Bland alla stjärnor.

Och jag är vaken – en lyssnande blomma
I nynnande lövverk.

Våra läppar vill bereda honung,
Våra skimrande nätter har blommat upp.

Med din kropps saliga glans
Tänder mitt hjärta sina himlar –

Alla mina drömmar är fästa vid ditt guld,
Jag valde dig bland alla stjärnor.

Igår kväll satt jag länge med en bok som jag måste recensera, en bok som jag egentligen helst aldrig velat läsa och som undan för undan stod mig allt mer upp i halsen. Men recensionen det var fråga om var en sådan där strängt formaliserad beställd recension, som inte får varken rosa eller såga mer än möjligen på ett underförstått sätt. Jag valde och svalde mina ord i omgångar och till sist hade jag placerat en sval ordräcka på skärmen.

Efteråt kände jag mig tom och trött på mig själv, men så fann jag ett sätt att återställa den inre balansen: Jag läste ett par rader av Szymborska (i Bodegårds översättning), de här, alldeles i slutet av samlingen Nog nu:

Jag gillar kartor för att de ljuger.
För att de inte ger tillträde åt en påstridig sanning.
För att de storsint och med godmodig humor
breder ut åt mig på bordet en värld
som inte är av denna världen.

Igår kväll smet jag ut en stund ur mitt vardagsliv för Londi verkade inte behöva varken hjälp eller sällskap. Jag gick på en Herta Müller-utställning som Goethe-Institut här hade satt ihop på Nationalbiblioteket. Det var Draženka som kom med idén och vi gick dit tillsammans. Och jag vet faktiskt ingen som det är så roligt att gå på utställningar med som med henne och vi har rätt många bakom oss vid det här laget. Hon vet verkligen hur man gör när man upplever något på en utställning. Vi pratar mycket när vi går omkring bland exponaterna och oftast är det hon som vet mest, men den här gången var det tvärtom, fast eftersom hon nyss rest genom Banatet, så kände till hon platserna bättre än jag.

Först skrattade vi lite åt museets underliga belysningspolicy. Bilder och texter var diskret dolda i halvmörker, medan baksidorna var bestrålade med ljus. Nå, Draženka fick någon i personalen att åtminstone delvis rätta till detta, så vi kunde i alla fall läsa de lite större bokstäverna. Resten uppfann vi tillsammans.

Utställningen bestod i en kronologiskt upplagd vandring genom olika stationer i Herta Müllers liv och verk i bild och text. Och så fanns det en del inspelat material som man kunde se och lyssna på.

Här kan ni se eller försöka föreställa er något av vad som ingick i utställningen.

Bakom diverse sådant som hör till mina läsplikter läser jag en diktantologi av Zbigniew Herbert. Den heter Inskrifter och består av dikter ur en rad av hans diktsamlingar genom åren. Urval och översättning är gjorda av Irena Grönberg, som också har försett boken med ett efterord.

utsnitt från omslaget

Jag väljer att läsa en av prosadikterna ur diktsamlingen Studie av ett föremål från 1961:

Själens hygien

Vi lever i vår kropps smala säng. Det är bara de oerfarna som vrider och vänder sig i den. Man får inte vrida sig kring sin egen axel, för då viras vassa trådar runt hjärtat som på en spole.

Man måste knäppa händerna bakom nacken och med halvslutna ögon simma över den makliga floden, från Hårkällan till Stora Nagelfallet.

Början av dikten får mig att tänka på ett ställe i Tage Aurells novell Vinterdygn:

(Bädden i kökssoffan är smal som en kista. Men hon passar in i den, hon ligger på rygg, med händerna sedligt knäppta över bröstet.

Lika stilla vilar två små grå flätor på huvudkudden.)

Fast när han knäpper händerna bakom nacken i stället för över bröstet och sedan simmar över den makliga floden med halvslutna ögon, blir scenen en helt annan. Jag tänker på breda floder i Indien, reningsbaden där…

Genom Gunnar har jag kommit närmare Eva Runefelts poesi igen efter kanske trettio år eller vad det kan vara. Här en dikt ur samlingen Augusti (1981), som jag belv lite knäsvag av att läsa så här i ljuset av just det här ljuset:

Polderland

Som svävande reflexer
betar de kortväxta hästarna
de ljusa poldrarnas gröna vatten
Djuren försvinner och uppstår
i det vinklade ljuset, hjärnljuset
Tyngdlösa
Det är efter uppståndelsen, april
De stora markernas vila
över år
som rotar en ny växtlighet
Gräsfåglar, alléer av vindrosor
och nätternas karminljus
ännu inte utslaget