Genom Gunnar har jag kommit närmare Eva Runefelts poesi igen efter kanske trettio år eller vad det kan vara. Här en dikt ur samlingen Augusti (1981), som jag belv lite knäsvag av att läsa så här i ljuset av just det här ljuset:
Polderland
Som svävande reflexer
betar de kortväxta hästarna
de ljusa poldrarnas gröna vatten
Djuren försvinner och uppstår
i det vinklade ljuset, hjärnljuset
Tyngdlösa
Det är efter uppståndelsen, april
De stora markernas vila
över år
som rotar en ny växtlighet
Gräsfåglar, alléer av vindrosor
och nätternas karminljus
ännu inte utslaget
