Jag har hört att de flesta växer ifrån Hermann Hesses Siddhartha. Man säger att det är en ungdomsbok, en bok för den ännu sökande människan. Det där sista är nog sant, hur det är med det första vet jag inte. Jag är ”den ännu sökande människan”, så Siddhartha fortsätter att tillhöra mig och jag fortsätter att tillhöra Siddhartha. Nästan varje gång jag står på en bro och med ögonen följer en flods lopp står det klart för mig. Jag begrundar detta eviga i att floden hela tiden är densamma medan vattnet ständigt byts till ett annat och jag tänker på färjkarlen Vasudeva och på det som floden genom de många långa åren har lärt honom. Han säger till Siddhartha:
Das Zuhören hat mich der Fluß gelehrt, von ihm wirst auch du es lernen.
Nu står jag – i tanken – på en bro i Kostanjevica och blickar ut över Krkas vatten bort mot kröken, där allt verkar försvinna. Helt stilla anar jag också detta att Krka just här sluter en ring.
Och under mig strax intill bron är marken beströdd med, ja, nästan helt täckt av alla de rosa blomblad som nyss fallit från träden.
