Vi läser Stiernhielm

Härom dagen läste jag några avsnitt ur Stiernhielms Herkules tillsammans med en studentgrupp. Först läste vi om Fru Lusta som trippade fram ”blomerad i margfals-färgade kläder”, ”fyllig och frodig” och med ”gull-gåhl-blänkiandes håår” och funderade lite över hur hon kunde se ut. Sedan läste vi ett tyngre avsnitt om tidens gång:

Sidst du wille betrackta den aldrig-hwilande Tijden.

Ungdomens åhr uti brunst rasa fort, som en ijlande hwirfvel,

Åldren i miugg, omärckt, sacht-smijlande, smyger i ställe.
Hwarföre gif god acht opå glaset, at Tijden i hwimsku,

Ey löper hän: men Lär, och Gör hwad gott är i tijda.

Jag sa något kanske rätt självklart om att tiden förstås ser annorlunda ut för dem som är unga än för diktaren här eller för mig som är i en helt annan ålder. Men då hände något märkligt bortom det banala eller självklara; vi liksom stannade upp och såg på tiden från olika punkter i livet och vi visste att de varken ville eller kunde veta hur det såg ut från min plats, men de anade ändå något om att den ser annorlunda ut och rinner fortare. Och jag mindes. Det var inget mekaniskt över detta, utan det var ett djupt känt anande. Inte hos alla förstås, men hos några och detta skapade några sekunder av magi och kanske ett stråk av medlidande.

°°

Det kommer att vara lite stilla här under pausträdet några dagar, men snart kommer andra tider.

3 tankar om “Vi läser Stiernhielm

Kommentera