Wien ligger ju egentligen ganska nära Zagreb, men jag åker aldrig dit och jag planerar aldrig någon resa dit, mer än möjligen som en etapp på en sommarresa mot Sverige. Kanske inbillar jag mig att jag redan känner till Wien och att resor dit inte skulle ge något nytt. Å andra sidan känner jag väl vid det här laget till både Ljubljana och Trieste och tycker ändå att dessa städer fortfarande lockar. Det är något ologiskt i detta, men kanske beror det på att jag inte vill resa norrut, att jag tycker att jag varit så övermycket i norr. (Ljubljana är mer väst än norr.) Och ändå är det något särskilt med Wien och jag skulle gärna vara där en stund då och då. Wien är en stad som för mig finns i litteraturen på ett liknande, men kanske lite grumligare, sätt som Trieste. Och Wien har något labyrintiskt över sig i rummet men kanske ännu mera i tiden. Man kan plötsligt halka bakåt.
Nyligen fick jag mig en roman hitsänd från Wien. Det är Herbert J. Wimmer som skrivit den och den heter ”membran” för sin genomsläpplighets skull, läser jag på baksidan i en helt annan formulering.
Jag tycker särskilt om texterna om de wienska kaféerna. Här är två:
ins café hawelka geht man wie in eine alte wohnung, man trifft alte bekannte und lange schon unbekannte, die touristen schauen alle gleich wie touristen aus, fluktuation und beharrung bilden wirbel in den bewegungsmustern. bald wird der duft frisch gebackener buchteln durchs kaffeehaus ziehen. drinnen sitzen die nichtraucher, draussen rauchen die raucher; der schanigarten hat eine neue funktion bekommen.
°°
der zarte zuckerstoss in form eines tortenstücks, das rasch im mundraum verschwindet, beruhigt. dass einströmende touristen alle besucher (auch die anderen touristen) als bestandteile des historischen ambientes wahrnehmen, gehört zur lebendigen histoire des wohlrestaurierten ambientes. die geschmacksrezeptoren melden für den augenblick dobos-creme und biskuit-duft. zwischen säulen improvisiert ein klavierspieler stücke aus unvergessbaren melodien, die beim tortengenuss unter die wahrnehmungsschwelle sinken.
Det finns också ett längre stycke om Sachertorte och om kriget om sachertortsoriginalet, men det får klibba kvar mellan bokens pärmar.
Just när jag intensivt längtar tillbaka till de underbart varma sensommardagarna i Wien, då jag också besökte några av de kända caféerna, för att se om de fortfarande var som i min ungdom, hittar jag ditt intressanta inlägg idag.
Wien är värt en resa, Bodil!
På baksidan av romanen står det att författaren själv ser romanen ”als erinnerungsarbeit, in der gegenwart und vergangenheit ineinander übergehen; die gegenwart ist voller erinnerungen, die erinnerungen voller gegenwart”. Den är en del av det ”monument” han med ord bygger upp för Elfriede Gerstl. En del är svåråtkomligt, annat är fullt av charm, som de här kafétexterna, åter annat är försök att nå över dödens gräns.
Jo, jag vet, Marlena.