Kategori: Litteratur

Jag har läst om kapitlet Lesen und Bücher i Hermann Hesses Lektüre für Minuten och valt ut detta avsnitt att begrunda tillsammans här:

Die Bücher sind nicht dazu da, unselbständige Menschen noch unselbständiger zu machen, und sie sind noch weniger dazu da, lebensunfähigen Menschen ein wohlfeiles Trug- und Ersatzleben zu liefern. Im Gegenteil, Bücher haben nur einen Wert, wenn sie zum Leben führen und dem Leben dienen und nützen, und jede Lesestunde ist vergeudet, aus der nicht eine Funke von Kraft, eine Ahnung von Verjüngung, ein Hauch von neuer Frische sich für den Leser ergibt.

Böcker finns inte till för att göra osjälvständiga människor ännu osjälvständigare och de finns ännu mindre till för att ge livsodugliga människor ett bekvämt låtsas- eller surrogatliv. Tvärtom, böcker har bara ett värde om de för till livet och om de tjänar och gagnar livet och varje lästimme är bortslösad, om den inte ger läsaren en gnista av kraft, en känsla av föryngring eller en fläkt av nytt liv.

Kanske kan man tycka att Hesse är lite väl sträng eller kategorisk här, men nog är det han säger tänkvärt. Inte är det väl lyckligt om vi läser (främst) för att vila oss från livet eller fly ifrån det? För vad är underhållning om inte just ”vila från livet” eller flykt. Jag tänker på Rilkes ”Wunderliches Wort”, det där underliga ordet ”fördriva tiden” när det svåra är att hålla den kvar.

PS Lektüre für Minuten är samling citat ur Hesses böcker och brev som Volker Michels har sammanställt.

Egentligen vet jag inte om jag riktigt tycker om Roberto Gervasos sätt att se på människan och världen, men ett och annat han säger i sina aforismer tycker jag ändå har något visst – utan att det för dens skull behöver vara nytt under solen. Gervaso är journalist och historiker och han har bland annat skrivit om Cagliostro, Casanova, och kejsar Nero.

Varsågoda, här är ett litet urval ur samlingen, kanske hittar ni något som tilltalar er eller något att irritera er på:

Niente mi fa perdere la pazienza più di chi ne ha troppa.

Inget får mig att tappa tålamodet såsom den som har för mycket av det.

•

Diffidate di chi non ha nemici: non sarà mai un vero amico.

Lita inte på den som saknar fiender: han blir aldrig en sann vän.

•

La grande forza di tanti nostri intellettuali è la loro fragilità morale.

Våra intellektuellas stora styrka finns i deras moraliska bräcklighet.

•

Il vero miracolo è credere al miracolo.

Det sanna miraklet är tron på miraklet.

•

La caccia alle streghe è la grande specialità delle streghe.

Häxjakten är häxornas stora specialitet.

•

”Chi cerca trova.” Ma quasi mai quello che cerca.

”Den som söker han finner.” Men nästan aldrig det han söker.

•

Non basta perdere la memoria. Bisogna anche essere sicuri di non ritrovarla.

Det räcker inte att förlora minnet. Man måste också vara säker på att inte återfinna det.

•

Il dubbio ci tiene in vita, avvelenandocela.

Tvivlet håller oss vid liv genom att förgifta det.

•

Il fascismo degli antifascisti non mi fa meno paura di quello dei fascisti.

Antifascisternas fascism skrämmer mig inte mindre än fascisternas.

•

È così sporco che, quando si lava, nessuno più lo riconosce.

Han är så smutsig, så när han tvättar sig känner ingen igen honom.

•

I nostri intellettueli sono pronti a tutto. Anche a non rischiare nulla.

Våra intellektuella är beredda till allt. Också till att inte ta den minsta risk.

Jag har via ett brev från E.T.A. Hoffmann från en resa i Riesengebirge hamnat med tanken hos Atterbom, eftersom Atterbom dyker upp i en sekvens av detta brev:

Med den vänstra foten redan lyft för att kliva upp i en liten fransk diligens, som ska föra mig tillsammans med min fru medelst förspända hästar till de schlesiska bergen, säger jag er nu, att doktor Atterbom var hos mig och tyckte att jag var ovanligt rolig.

Tillsammans med några av er, mina läsare, har jag sedan funderat över om Atterbom och Hoffmann verkligen träffades. Ännu kvarstår gåtan och kanske kommer den aldrig att lösas, vilket väl inte skulle göra så mycket.

Nå, här hemma har jag inte hittat så mycket av Atterbom, men ett och annat om honom, inte minst hos Klara Johanson. Ni som varit med om pausträdet från början kanske minns att jag för ungefär fyra år sedan hade en ganska intensiv Klara Johanson-period. Här finns för eventuella intresserade de flesta av pausträdets KJ-texter samlade:

Klara Johanson – en textsammanställning

Jag tog ner mina KJ-böcker från bokhyllan och bläddrade omkring i dem och fann (åtminstone) två textställen, där KJ berör Atterbom. Det ena – och mer perifera – finns i Det speglade livet:

I sina memoarer berättar Malla Silfverstolpe att hon strax i början på 1820-talet hörde mycket talas om ”en ung Kernell, Atterboms kusin, som så särskilt rolig, lustig och begåvad med en stor mimisk talang. Alla voro förtjusta i hans sätt att sjunga och deklamera Bellmans sånger”. Eget nog var det först i mars 1821 hon fick stifta bekantskap med denna efterlängtade lokalcelebritet, som redan 1815 hade inskrivits vid Östgöta nation. Landsmannen och släktingen Atterboms tvååriga Europaresa hade tydligen bidragit till att fördröja den fordringslöse och tillbakadragne unge mannens upptagande i den musernas och gracernas cirkel till vilken han genom sina sällskapstalanger och sitt intagande väsen var självskriven.

Det andra stället finns i Brev, i ett som är riktat till Hedvig af Petersens:

När du säger att Geijer var fullkomlig i en lägre klass än den där Tegnér var ofullkomlig så vill jag tillägga att Per Daniel Amadeus i min tanke var fullkomligheten i hälarna inom en högre klass än Tegnérs. Det är den svenska nationens förbrytelse att aldrig ha insett det, och den kommer aldrig att göra det. Aldrig har de bägge andra skalderna skrivit en magisk vers, en som i klang och innehåll omdelbart röjer sin härkomst ur för tanken och forskningen onåbar själsrymd. Sådana rader som Shakespeare, Keats och Shelley kunde producera. Synnerligen många av den sorten träffas inte hos någon diktare, kanske de flesta hos Goethe. Och tänk dig någon av våra poeter i stånd att ens drömma om ett idédrama så djupt och så strålande och klingande som Lycksalighetens ö! I fråga om Atterbom står jag helt och hållet på Vetterlunds sida, troligen ensam efter Erik Hedéns frånfälle. Men det är kanske den enda plats där vi kan skaka händer; Vetterlund anser t. ex. Fröding för en bondspelman…

Låt oss stiga in i den lilla bokhandeln i Vrchlabí igen:

Vi går till hörnet där den tyskspråkiga litteraturen finns och snurrar lite på stället med de vackra böckerna från förlaget Vitalis och så plockar vi ner den här:

Jag slår upp sidan 47 och läser högt:

Die Vorüberlaufenden

Wenn man in der Nacht durch eine Gasse spazieren geht, und ein Mann, von weitem schon sichtbar – denn die Gasse vor uns steigt an und es ist Vollmond – uns entgegenläuft, so werden wir ihn nicht anpacken, selbst wenn er schwach und zerlumpt ist, selbst wenn jemand hinter ihm läuft und schreit, sondern wir werden ihn weiterlaufen lassen.

Denn es ist Nacht, und wir können nicht dafür, daß die Gasse im Vollmond vor uns aufsteigt, und überdies, vielleicht haben diese zwei die Hetze zu ihrer Unterhaltung veranstaltet, vielleicht verfolgen beide einen dritten, vielleicht wird der erste unschuldig verfolgt, vielleicht will der zweite morden, und wir würden Mitschuldige des Mordes, vielleicht wissen die zwei nichts voneinander, und es läuft nur jeder auf eigene Verantwortung in sein Bett, vielleicht sind es Nachtwandler, vielleicht hat der erste Waffen.

Und endlich, dürfen wir nicht müde sein, haben wir nicht so viel Wein getrunken? Wir sind froh, daß wir auch den zweiten nicht mehr sehn.

…

…

Vad ungefär kan det bli på svenska?

De förbispringande

Om man om natten promenerar längs en gränd och det kommer en man, som syns på långt håll – för gränden för uppför en backe och det är fullmåne – springande emot oss, så kommer vi inte att gripa tag i honom, inte ens om han är svag och klädd i trasor, inte ens om någon springer efter honom och skriker, utan vi kommer att låta honom springa vidare.

För det är natt och vi kan inte hjälpa, att gränden i fullmånens sken för uppför en backe och dessutom kanske de två jagar varandra för nöjes skull, kanske förföljer de båda en tredje, kanske blir den förste oskyldigt förföljd, kanske vill den andra mörda, och vi skulle bli medskyldiga till mordet, kanske vet de två inte om varandra och var och en springer bara på eget ansvar till sin säng, kanske är de sömngångare, kanske bär den förste vapen.

Och slutligen, får vi inte vara trötta, har vi inte druckit massor av vin? Vi är glada att vi inte heller ser den andre längre.

Jag har fått en roman av den lettiska författaren Inga Abele, hennes första, i min hand. Tidigare har jag läst en del prosadikter av henne i tysk översättning och några av dem har jag på prov översatt vidare till svenska. De finns i Salongen. Jag har nu läst mig ungefär halvvägs in i Elden väcker ingen och ännu verkar allting ganska öppet. Lite känner jag visserligen den kvinnliga huvudpersonen, men jag anar bara suddigt vilka vägar hon kommer att ta.

Alldeles i början möts läsaren av den här täta varma bilden:

I det skarpa solljuset bakom fönstren flyger två vita fjärilar upp, sammantvinnade. Genom rutan faller en gyllene fläck som spiller ut över soffkanten, höstflugorna intar den surrande, de som biter så smärtsamt. Florence knäpper en röd klänning. De gyllene knapparna brinner i solljuset.
Utanför gal tuppen. Någonstans skäller hundar.
Florence andas in solens doft.

Någon sida längre fram ser Florence på sig själv i spegeln:

Hon ser sig själv i den stora spegeln – så grovt tillyxad hennes kropp är. Skulptören måste ha saknat beslutsamhet när han ur barnets magra lemmar skulle tälja fram en ung kvinnas armar och ben, de är långa och otympliga som på ett föl. Och nacken är alltför envis.

En vän i barndomen kastar sig ner från järnbron över Daugava med ett element fastbundet vid ena ankeln.

Nej, döden inträffar inte. Den antingen är, eller inte.

Florence växer upp, gör karriär, kommer ut i den ”stora världen”, lever ett ”modernt liv”, men en dag återvänder hon för några korta ögonblick till lägenheten där hon växte upp. Den bebos nu av en fattig rysk kvinna som behållit de gamla möblerna från Florences barndomshem. Kvinnan lever där som i ett slag museum. Florence får se sig om:

På den här sidan förhänget var det lugnt. Men där inne kom en ström av minnen som var så stark att den nästan slog omkull Florence. Strömmen var helt osynlig, den började i rummet och drog upp genom Florence, som genom en skorsten, upp mot himlen. Hon tyckte sig se pappa sitta på sängen och stryka sig över knäna. Och där, på fönsterbrädan, bredvid en enorm Kristi törnekrona satt Mareus och tittade ut på regnet som gjorde glänsande ringar i alla pölar i kvarteret, han sög på en av törnekronans röda blommor, i vars mitt den sötaste nektar glänste som bärnsten.

Kanske är denna scen ett slags vink om det skifte som sedan inträder någonstans i bokens mitt. Innan dess har vi under en tid befunnit oss i en urban värld med Riga i centrum och diverse europeiska storstäder i periferin. Men nu hamnar vi plötsligt tillsammans med Florence i en fattig upplöst by i skogskanten befolkad av människor som inte hör till den moderna tiden och mycket påminner mig här om stämningarna i Nora Ikstenas Livets fest eller Olga Tokarczuks Daghus, natthus. Här börjar det sjuda av ett slags undersidans liv. Jag undrar vart Inga Abele tänker föra mig och de andra läsarna.

PS Översättningen är gjord av Austra Kreslina och boken är utgiven av Ariel Skrifter.