Klara Johanson: Atterbom

Jag har via ett brev från E.T.A. Hoffmann från en resa i Riesengebirge hamnat med tanken hos Atterbom, eftersom Atterbom dyker upp i en sekvens av detta brev:

Med den vänstra foten redan lyft för att kliva upp i en liten fransk diligens, som ska föra mig tillsammans med min fru medelst förspända hästar till de schlesiska bergen, säger jag er nu, att doktor Atterbom var hos mig och tyckte att jag var ovanligt rolig.

Tillsammans med några av er, mina läsare, har jag sedan funderat över om Atterbom och Hoffmann verkligen träffades. Ännu kvarstår gåtan och kanske kommer den aldrig att lösas, vilket väl inte skulle göra så mycket.

Nå, här hemma har jag inte hittat så mycket av Atterbom, men ett och annat om honom, inte minst hos Klara Johanson. Ni som varit med om pausträdet från början kanske minns att jag för ungefär fyra år sedan hade en ganska intensiv Klara Johanson-period. Här finns för eventuella intresserade de flesta av pausträdets KJ-texter samlade:

Klara Johanson – en textsammanställning

p1050528

Jag tog ner mina KJ-böcker från bokhyllan och bläddrade omkring i dem och fann (åtminstone) två textställen, där KJ berör Atterbom. Det ena – och mer perifera – finns i Det speglade livet:

I sina memoarer berättar Malla Silfverstolpe att hon strax i början på 1820-talet hörde mycket talas om ”en ung Kernell, Atterboms kusin, som så särskilt rolig, lustig och begåvad med en stor mimisk talang. Alla voro förtjusta i hans sätt att sjunga och deklamera Bellmans sånger”. Eget nog var det först i mars 1821 hon fick stifta bekantskap med denna efterlängtade lokalcelebritet, som redan 1815 hade inskrivits vid Östgöta nation. Landsmannen och släktingen Atterboms tvååriga Europaresa hade tydligen bidragit till att fördröja den fordringslöse och tillbakadragne unge mannens upptagande i den musernas och gracernas cirkel till vilken han genom sina sällskapstalanger och sitt intagande väsen var självskriven.

Det andra stället finns i Brev, i ett som är riktat till Hedvig af Petersens:

När du säger att Geijer var fullkomlig i en lägre klass än den där Tegnér var ofullkomlig så vill jag tillägga att Per Daniel Amadeus i min tanke var fullkomligheten i hälarna inom en högre klass än Tegnérs. Det är den svenska nationens förbrytelse att aldrig ha insett det, och den kommer aldrig att göra det. Aldrig har de bägge andra skalderna skrivit en magisk vers, en som i klang och innehåll omdelbart röjer sin härkomst ur för tanken och forskningen onåbar själsrymd. Sådana rader som Shakespeare, Keats och Shelley kunde producera. Synnerligen många av den sorten träffas inte hos någon diktare, kanske de flesta hos Goethe. Och tänk dig någon av våra poeter i stånd att ens drömma om ett idédrama så djupt och så strålande och klingande som Lycksalighetens ö! I fråga om Atterbom står jag helt och hållet på Vetterlunds sida, troligen ensam efter Erik Hedéns frånfälle. Men det är kanske den enda plats där vi kan skaka händer; Vetterlund anser t. ex. Fröding för en bondspelman…

9 tankar om “Klara Johanson: Atterbom

  1. Per Ivar säger så här : Jag har med intresse läst min dotter Bodils blogg om Atterbom, och det gladde mig att läsa Klara Johanssons uppskattning av P.D.A. Atterboms ”Lycksalighetens ö”. Min gamle mentor Holger Frykenstedt menade att om detta diktverk varit skrivit på något av de stora kulturspråken skulle det höra till världslitteraturen.

  2. Intressant att få denna positiva ”motbild” av Atterbom. Det är nog sant att många ”förståsigpåare” följer strömmen när det gäller vad man ”bör” tycka om en viss författare. Och den svenska ankdammen (ett litet språkområde m. m.) är förstås en realitet.

    Jag skall ta en titt på ”Lycksalighetens ö”, faktiskt.
    Men först ut i augustisommaren, som Bodil tidigare har rekommenderat mig. Skall försöka vara ”tyst” ett tag på denna blogg. Jag har skrivit alldeles för mycket på sistone. Jag blev alltför engagerad av detektivarbetet med Atterboms ”Minnen …”.

  3. Både Klara Johansons ord om Atterbom och det faktum att det finns ett anti-Atterbomsällskap (förutom hela den Hoffmannska brevhistorien) gör att jag förstår att jag borde läsa Atterbom och då inte bara ”Minnen från Tyskland och Italien” utan också ”Lycksalighetens ö” som jag bara läst utdrag ur.

    Pappa, det är väl Holger Frykenstedt som har skrivit en viss bok om ”Faust”?

    Lars, du är välkommen att kommentera här, så mycket du har lust. (Förresten har jag nu skrivit till Horace Engdahl och frågat vad han tror om Atterboms och Hoffmanns eventuella möte. Kanske får jag ett svar.)

  4. Anti-Atterbom: Denna usurpator som hette Per Daniel Amadeus i förnamn, fick ett tragiskt öde. Hans namn är utstruket ur svenska litteraturen, och hans poesi är oläsbar. Strindbergs Tal till Svenska Nationen
    måste vara gefundenes fressen för Anti Atterbom Sällskapet. Å andra sidan avrättade han ju samtidigt stora delar av den svenska parnassen och en hel del av den utländska.

    (J-kl-ar om inte kodningen blev rätt den här gången….)

  5. Bengt,

    så anti-Atterbom-rörelsen har alltså anor – förmodligen ännu längre bak i tiden än den för Strindbergs Tal till Svenska Nationen. Det finns visst något hos Atterbom som lyckas reta gallfeber på människor och hålla dem sysselsatta med honom genom århundraden.

    PS Jag minns eller har snarare nästan glömt en text av Ulf Peder Olrog som snuddar vid Lycksalighetens ö:

    Vår mö skall ej i förtid dö eller något liknande lyder en av raderna.

  6. Som svar på din fråga angående Holger Frykenstedt och Faust citerar jag några rader ur Folke Nibelius´dödsruna över H.F. i Svd 5.3. 2003 :” Romantikforskaren som betytt så mycket för att belysa den svenska romantikens förankring i tysk idealistisk filosofi sammanfattade på 230 sidor den väldiga Faustforskningen; hans Goethes Faust.Verket och forskningen (1969)är något av en litteraturvetenskaplig klassiker.”

  7. För att balansera Strindbergs sinistra Atterbom-karakteristik (förmedlad av Bengt O.) bryter jag redan nu min tillfälliga radiotystnad. Så här skriver tonsättaren Adolf Fredrik Lindblad i sina ”Ungdomsminnen”, om den trettioårige författaren till ”Lycksalighetens ö” :

    ”Kritiken har haft mycket att anmärka emot Atterbom, och jag borde väl instämma däri för att ej vara sämre, dummare än den, men jag kan det ej, och det därför att jag fått, vad denna ej fått, ett omedelbart intryck, ett intryck av skaldens personlighet, och denna personlighet var varmare, innerligare, sannare än någon annans jag dittills eller sedermera lärt känna.”

    Lindblad gifte sig så småningom med Atterboms kusin, Sophie Kernell, vilket dock inte bör läggas honom till last. Han beundrade nog Atterbom på fullt allvar. Skam den som tänker illa därom.

    Hur och varför jag hittade citatet skall jag meddela i sinom tid. Låt mig för stunden bara berätta att jag i dag, på min namnsdag, råkade befinna mig å Stureplan i vår vackra Kongl. Hufvudstad. Jag passade då på att utnyttja ett av de få riktigt värdefulla privilegier som förunnas oss nollåttor, nämligen att ”slinka in” på KB när det faller sig. Obs, jag menar inte ”Konstnärsbaren”, utan ”Kungliga Biblioteket”. Men Konstnärsbaren är helt OK, i synnerhet om man vill ha lekamlig spis.

  8. Holger Frykenstedt har ju skrivit en del om Atterbom. Kanske nämns det någonstans i dessa verk om ev. möte med Hoffmann.

    »Atterboms kunskapsuppfattning : dess betydelse för hans livs- och världsåskådning och dess sammanhang med den transcendentala idealismen« (1949)

    »Atterboms sagospel Lycksalighetens ö : en poesiens historia och en tragedi över fantasien: i belysning av romantikens litteraturhistoria, filosofi, estetik och mytologi« (1951)

    »Atterboms livs- och världsåskådning i belysning av den transcendentala idealismen.« (1951–1952, 2 vol.)

    »En okänd dialog av Atterbom i 1820-talets polemik mellan Argus och Svea.« (1954)

    »Sveriges litteratur. D. 6, Romantiken, 1 : Atterbom, Stagnelius m.fl.« utgiven av Holger Frykenstedt 1968

    »Lycksalighetens ö : sagospel i fem äventyr : i urval« / med inl., förklaringar och arbetsuppgifter
    1974[1957]. – [Ny utg., 4. tr.] Troligen avsedd för skolbruk. Även en ny utgåva 1986.

    Kanske även något häri:
    »Idé och gestalt i tysk romantik och klassicism« 1966

  9. Agneta,

    ja, kanske går det ändå – även om jag får erkänna att jag nyss var beredd att släppa spekulerandet – att komma ett steg närmare hur det verkligen var med detta möte…

Kommentera