Jag har läst om kapitlet Lesen und Bücher i Hermann Hesses Lektüre für Minuten och valt ut detta avsnitt att begrunda tillsammans här:
Die Bücher sind nicht dazu da, unselbständige Menschen noch unselbständiger zu machen, und sie sind noch weniger dazu da, lebensunfähigen Menschen ein wohlfeiles Trug- und Ersatzleben zu liefern. Im Gegenteil, Bücher haben nur einen Wert, wenn sie zum Leben führen und dem Leben dienen und nützen, und jede Lesestunde ist vergeudet, aus der nicht eine Funke von Kraft, eine Ahnung von Verjüngung, ein Hauch von neuer Frische sich für den Leser ergibt.
Böcker finns inte till för att göra osjälvständiga människor ännu osjälvständigare och de finns ännu mindre till för att ge livsodugliga människor ett bekvämt låtsas- eller surrogatliv. Tvärtom, böcker har bara ett värde om de för till livet och om de tjänar och gagnar livet och varje lästimme är bortslösad, om den inte ger läsaren en gnista av kraft, en känsla av föryngring eller en fläkt av nytt liv.
Kanske kan man tycka att Hesse är lite väl sträng eller kategorisk här, men nog är det han säger tänkvärt. Inte är det väl lyckligt om vi läser (främst) för att vila oss från livet eller fly ifrån det? För vad är underhållning om inte just ”vila från livet” eller flykt. Jag tänker på Rilkes ”Wunderliches Wort”, det där underliga ordet ”fördriva tiden” när det svåra är att hålla den kvar.
PS Lektüre für Minuten är samling citat ur Hesses böcker och brev som Volker Michels har sammanställt.
Nej, det är kanske inte lyckligt om vi läser främst för att ”vila från livet”. Men är det lyckligare att man inte läser alls? Är inte konsten i grunden en verklighetsflykt?
Liksom religionen och andra metafysiska företeelser.
Shopenhauer menade (och jag sympatiserar) att konsten är det enda som kan ge människan lindring i sitt ”lidande”.
Det estetiska (konsten), liksom det etiska (moralen) handlar om värderingar, inte ”sanningar”. De ligger på sätt och vis utanför ”världen”, de är metafysiska.
Men det är ju vanligt numera att anse att konst måste tjäna ett syfte. Och den får absolut inte vara estetisk. En instrumentell konstsyn.
Ett litet förtydligande:
Med ”konsten” menar jag förstås inte bara bildkonst, utan också skönlitteratur (som vi diskuterar nu) och musik.
Det var kanske ingen särskilt ”lyckad” formulering jag kom med där. Vad jag menar är att jag tycker att Hesses ord här blåser som en frisk vind genom all avkoppling och underhållning.
Ja, jag håller naturligtvis med, om ”måltavlan” för kritiken är den omfattande struntlitteratur som finns, och som givetvis både passiverar och fördummar.
Jag valde att själv vara onödigt kategorisk, genom att tala mig varm för ”estetisk” litteratur, vad nu det skulle vara. Min poäng är egentligen att även delar av litteraturen bör tillåtas ha en estetisk funktion. Poesi fungerar väl ofta så?
Men ”litteratur” kan vara många olika saker, bl. a. facklitteratur, politiska pamfletter, allegorier, satirer, epos, ”bekännelselitteratur”, … Listan kan göras hur lång som helst. Och självklart är det så att många av dessa kategorier har ett nödvändigt syfte att påverka, snarare än ett estetiskt syfte. Men ett litet andningshål, som inte bör föraktas, måste det väl ändå finnas för estetik i litteraturen. Där inte bara innehållet eller berättelsen spelar roll, utan också FORMEN. Jag skrev i en tidigare kommentar om hur jag får gåshud av Shakespeare. Gåshuden uppstår delvis av HUR Shakesperare (och Hagberg) FORMulerar sig.
Musik är nog den mest utpräglat estetiska konstformen. Den har ju inget att berätta. Ren estetik. Och ingen ifrågasätter legitimiteten i det ”meningslösa fördrivande av tid”, som jag iscensätter när jag sätter på en CD med Beethovens stråkkvartetter.
(Tyvärr ännu ett inlägg från marginalen)
Av Hermann Hesse har jag läst det sedvanliga: Steppenwolf, Glaspärlespelet, Knulp, Siddharta, och vahetterden Klingsgspor…
Men det var i början av 70-talet. Och jag fann – kanske sittande under hippiefanans lusiga veck – att Hesse var jävla CREEPY. Jag tyckte han var, som min mamma skulle sagt, ”otrevlig”.
Och han fick mig att tro att bara för att jag inte gillade honom – ungefär på samma sätt som jag inte ”gillar” Tolkien – så var det mitt fel, det var min söndriga karma.
Om jag läste om honom idag, skulle jag då få revidera det intrycket? Vad tror du, Bodil? På ditt svar hänger de följande veckornas läsning för mig. Hesse oder nicht Hesse?
Marginalen är nog ganska bred här eller ganska svår att skilja från ”själva pappret”. Creepy? Jag funderar på vad det egentligen betyder.Vilka böcker av H läste du då – under hippiefanan?
Kanske är det här en aning av ett svar: Jag läste ”Glasperlenspiel” någon gång i tjugoårsåldern och tyckte inte riktigt om den. Jag tyckte den var för konstruerad, minns jag. Sedan läste jag om den kanske drygt 25 år senare och blev väldigt gripen av den.
Jag läste alltså dom böcker jag nämnde, under den tiden dom kom i (pocket-)nyutgåvor i samband med att the far-out generation återupptäckte honom, i slutet av 60- och början av 70-talet. (Det litterära tagmolnet här inkluderar också Castaneda, Tolkien, Colin Wilsons ”The Outsider”, osv)
Nackdelen med att inte ha läst Hesse på så länge att mitt enda kvarvarande intryck är hans mysticism (och det är kanske orättvist, det är det jag undrar över). Mysticism, särskilt i germanska händer, gör mig alltid nervös. Med creepy menar jag alltså att jag kände mig olustig, inte minst med Glaspärlespelets allt intensivare känsla av utvaldhet, av exklusion, av nära jagupplösning, och till slut solipsism.
Vad jag undrade är egentligen bara om det stod ”lekfullhet” och ”esprit” där jag läste en rätt så mysko suktan efter andlig elitism? Om du förstår vad jag menar.
Kanske står det inte just ”lekfullhet” eller ”esprit” på de där ”dunkla ställena”. Jag tänker mig att den elitism (som ju tydligen numera ofta anses som fulare än sadism och förtryck och…) det är fråga om här betyder att den enskilda människan ska försöka nå så långt som det någonsin har blivit henne givet. Det handlar mycket mindre om att sträva högre än andra än om att sträva så högt som möjligt.