Kategori: Litteratur

Några rader ur Dag Hammarskjölds Vägmärken:

Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad – intellektuellt, emotionellt och moraliskt.

Respekt för ordet – dess bruk med strängaste omsorg och i omutlig inre sanningskärlek – är också för samhället och släktet ett villkor för växt.

Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så för det oss bakåt på människoblivandets långa väg.

…

Detta försöker jag nu säga till mig själv.

Honorina Chitic var under många år läkare i Rumänien. 1987 kom hon som flykting till Sverige. Sedan 1998 har hon givit ut fem diktsamlingar på rumänska. Två av dem har också kommit ut på svenska i Inger Johanssons översättning.

Ur diktsamlingen ”Som om vi aldrig” har jag valt den här järnstarka:

Läkarna här

De,
läkarna här,
påstår att
mina krumma händer
är deformerade
av reumatism.
De kan inte
föreställa sig
att jag i åratal
har gått omkring
och knutit dem
i vredesmod.

…

…

PS Förlaget heter Smockadoll.

Carl Snoilsky (1841-1903) tillbringade några somrar i Varberg. Han sökte sig dit för att bli av med ”en plågsam huvudvärk, men också för att få lindring för sitt svårmod”. Han trivdes egentligen inte särskilt bra i detta Sommarvarberg, badortslivet tråkade ut honom, men under den ena av dessa somrar skrev han de flesta av dikterna i diktsamlingen ”Sonetter” och under sommaren 1874 kom den långa och synligt varbergsinspirerade dikten ”Vågbrytaren” till. Den dikten kan man idag läsa ute på vågbrytaren längst ut i Varbergs hamn:

klicka på bilden för förstoring och räcker inte det så klicka här

Den här raden är särskilt suggestiv, tycker jag:

Fasta, säkra kvaderstenar, muskler uti hamnens arm,

Tittar man över vågbrytaren ser man kallbadhuset, som nu är mycket mera orientaliskt än när jag bodde här,

och fästningen ur en för vykortstittaren kanske lite ovanlig vinkel:

PS Jag baserar min textsnutt om Snoilsky på den lilla skriften ”Snoilsky i Varberg” av Per Ivar Nilsson, som för övrigt också ligger bakom tavlans tillkomst och placering.

Efter över ett halvårs sporadisk men i många ögonblick intensiv läsning har jag nu avslutat Evelyn Sokolowskis bok Djurvänskaper i ljuset av den nya biologin.

Sokolowski (född i Danzig 1933) är till yrket kärnfysiker, men även hennes vetande om djur och om vår kommunikation med djur är fascinerande stort. Och hennes kärlek till djur är om möjligt ännu större.

I januari i år när jag började läsa boken skrev jag en liten text om den grå jakon Alex här. Jag kallade inlägget ”Papegojans fråga”.

Det kapitel som grep mig starkast var ”Död, värde och värderingar”. För alla som just står inför det här svåra att behöva välja mellan en trogen följeslagares död som en följd av ett beslut och detta djurs (växande) lidande vill jag visa på det här kapitlet, för jag tror att det kan ge styrka. I slutkapitlet som följer på detta skriver Sokolowski så här i de sista raderna:

För djur som vi tagit makt över, vilda som tama, måste därför vårt oavvisliga mål vara ett gott liv och en skonsam död. Att vi sedan i fråga om våra personliga vänner bland djuren vill låta dem slå följe med oss på vår egen långa livsväg så länge som möjligt avspeglar kanske mera våra egna behov en deras.

PS Jag har sett mig omkring bland recensionerna av boken, som kom 2007, och jag har hittat en som jag känner att jag kan ställa mig bakom helhjärtat, den av Tom Hedlund i SvD. Här är några rader ur den:

Karakteristiskt är Sokolowskis sätt att blanda evolutionsbiologi och intuition när hon gör ett slags formel för relationen till djur. Fantasi – inlevelseförmåga – medlidande är själva grunden där det ena ger det andra i tre steg. ”I ett djurs ögon finns för mig alltid en stum vädjan om barmhärtighet”, skriver hon och tycks därmed hamna farligt nära det förmänskligande av djuren som hon avvisar. Men egentligen talar hon här mycket medvetet ur sitt mänskliga perspektiv: det är för henne som om denna vädjan fanns i djurens ögon. Fantasin har via inlevelseförmågan fört fram till medlidandet.

Och här finns hela artikeln.

För några dagar sedan dristade jag mig att lägga in ett citat av Hesse under pausträdet. En reaktion – i det verkliga livet – på inlägget var att det här är elitism. Och nyss läste jag i en recension av Tony Samuelssons ”Jag var en arier” några rader som lyder så här:

Men den kontrafaktoriska historieskrivningen kan bli en intellektuell lek, eller ett glaspärlespel.

Ordet ”glaspärlespel” är oupplösligt förbundet med Hesses roman ”Das Glasperlenspiel” och det står helt klart att recensenten här inte tycker att det är bra att syssla med glaspärlespel.

Jag skulle kunna ta ytterligare några exempel på Hessereaktioner från senare tid, men jag stannar vid detta och frågar mig i stället vad det är hos Hesse som irriterar eller stör människor så. Ställer han extrema krav på människan eller tycker man att han flyr ifrån ”det verkliga livet”? Har han för liten acceptans för det medelmåttiga? Eller vad är det som skaver så?

Jag funderar nu speciellt över ”Das Glasperlenspiel”, eftersom jag uppfattar den som en nyckel till hela Hesses författarskap. Jag har läst romanen två gånger – en när jag var så där 20-25 år och en för kanske fem år sedan.

Jag tittar på ett och annat jag strukit för i marginalerna i boken.

Das Glasperlenspiel ist also ein Spiel mit sämtlichen Inhalten und Werten unserer Kultur

Glaspärlespelet är alltså en lek med alla vår kulturs innehåll och värden

•

Aber so leicht es ist, beliebige Abschnitte der Vergangenheit in die Weltgeschichte schön und sinnvoll einzuordnen, so unfähig ist jede Gegenwart zu ihrer Selbsteinordnung

Men lika lätt som det är att på ett vackert och meningsfullt sätt infoga valfria avsnitt ur det förflutna i historien, lika svårt är det för varje nutid att se sin egen plats i historien

•

Einen hübschen kleinen Bambusgarten in die Welt hineinsetzen, das kann man schon. Aber ob es dem Gärtner gelingen würde, die Welt in sein Bambugehölz einzubauen, scheint mir doch fraglich.

Visst kan man anlägga en vacker liten bambuträdgård i världen. Men om trädgårdsmästaren kan klara att bygga in världen i sin bambuskog, det undrar jag om det är möjligt.

•

Wir sollen nicht aus der Vita activa in die Vita contemplativa fliehen, noch umgekehrt, sondern zwischen beiden wechseln unterwegs sein, in beiden zuhause sein, an beiden teilhaben.

Vi ska in fly ur Vita activa till Vita contemplativa och inte heller tvärtom, utan växlesevis röra oss mellan dem båda, vara hemma i båda och ha del i båda.

PS Kanske är det dags för en ny omläsning av hela boken, för den verkar på ett särskilt intensivt sätt samspela med den tid som är nu.