Efter över ett halvårs sporadisk men i många ögonblick intensiv läsning har jag nu avslutat Evelyn Sokolowskis bok Djurvänskaper i ljuset av den nya biologin.
Sokolowski (född i Danzig 1933) är till yrket kärnfysiker, men även hennes vetande om djur och om vår kommunikation med djur är fascinerande stort. Och hennes kärlek till djur är om möjligt ännu större.
I januari i år när jag började läsa boken skrev jag en liten text om den grå jakon Alex här. Jag kallade inlägget ”Papegojans fråga”.
Det kapitel som grep mig starkast var ”Död, värde och värderingar”. För alla som just står inför det här svåra att behöva välja mellan en trogen följeslagares död som en följd av ett beslut och detta djurs (växande) lidande vill jag visa på det här kapitlet, för jag tror att det kan ge styrka. I slutkapitlet som följer på detta skriver Sokolowski så här i de sista raderna:
För djur som vi tagit makt över, vilda som tama, måste därför vårt oavvisliga mål vara ett gott liv och en skonsam död. Att vi sedan i fråga om våra personliga vänner bland djuren vill låta dem slå följe med oss på vår egen långa livsväg så länge som möjligt avspeglar kanske mera våra egna behov en deras.
PS Jag har sett mig omkring bland recensionerna av boken, som kom 2007, och jag har hittat en som jag känner att jag kan ställa mig bakom helhjärtat, den av Tom Hedlund i SvD. Här är några rader ur den:
Karakteristiskt är Sokolowskis sätt att blanda evolutionsbiologi och intuition när hon gör ett slags formel för relationen till djur. Fantasi – inlevelseförmåga – medlidande är själva grunden där det ena ger det andra i tre steg. ”I ett djurs ögon finns för mig alltid en stum vädjan om barmhärtighet”, skriver hon och tycks därmed hamna farligt nära det förmänskligande av djuren som hon avvisar. Men egentligen talar hon här mycket medvetet ur sitt mänskliga perspektiv: det är för henne som om denna vädjan fanns i djurens ögon. Fantasin har via inlevelseförmågan fört fram till medlidandet.
Och här finns hela artikeln.