Några rader ur Dag Hammarskjölds Vägmärken:
Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad – intellektuellt, emotionellt och moraliskt.
Respekt för ordet – dess bruk med strängaste omsorg och i omutlig inre sanningskärlek – är också för samhället och släktet ett villkor för växt.
Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så för det oss bakåt på människoblivandets långa väg.
…
Detta försöker jag nu säga till mig själv.
Jag undrar vad Hammarskjöld menade med ”ordet”? Kanske bara bokstavligen det skrivna eller talade ordet? Men det måste ju vara lite djupare tänkt än det som ”språkpoliser” intresserar sig för.
När Hammarskjöld dog hade han tre böcker i portföljen: NT, Psaltaren och ”Ich und Du”.
Av en händelse råkar jag ha den senare (mycket märkliga) boken hemma. Jag har nyligen lånat den på biblioteket, därtill uppmanad av en person med vilken jag för en religionsfilosofisk diskussion. Ateisten som diskuterar med den troende. Det blir ganska intressanta samtal. Hammarskjöld var djupt influerad av filosofen Martin Buber, som är författaren till ”Ich und Du”. Jag brottas just nu med den i svensk översättning (”Jag och Du”). Ganska svår materia att ta till sig. Men intressant. Den förklarar en del av hur den intellektuelle troende uppfattar världen och livet. Jag skall inte ge mig in på att försöka tolka den, men Bubers poäng är att människan kan ha två typer av relationer: Jag-Det och Jag-Du. ”Det” är världen och människorna betraktade som objekt. Något som man betraktar. Något som man avskiljer sig från. Något som vetenskapen ägnar sig åt. Endast den äkta relationen till ett Du, oberoende av tid och rum, gör mig till en ”person”, till skillnad från en ”individ”, som definitionsmässigt avskiljer sig från ”det andra”. ”Du” kan vara en annan människa, men också ”naturen”, eller ytterst ”Gud”. Låter flummigt, men jag tänker ge detta en chans, för att kanske kunna närma mig ”det mystiska”. Det var nog det som Hammarskjöld gjorde under hela sitt liv, samtidig som han lyckades fungera som en handlingskraftig generalsekreteerare. Sannerligen en intressant människa. Jag hittade denna tänkvärda aforism i ”Vägmärken”:
”Den smala vägen – att leva för andra för att rädda sin själ. Den breda – att leva för andra för att rädda sin självaktning.”
Hammarskjöld var tidigt ute (femtiotalet) med att skriva haiku -dikter.
Detta är hans allra första:
Sjutton stavelser
öppnade dörren
för minnet och dess mening.
Och här ett smakprov på Martin Buber:
”Människans Du-sinne, som utifrån relationerna till varje enskilt Du erfar Det-blivandets besvikelse, strävar utöver dem alla och dock icke bort från dem, hän mot sitt eviga Du. Inte på det sättet som man söker något: det finns i själva verket icke något Gudssökande, därför att ingenting finns, där man icke skulle kunna finna honom.”
Hm, radbrytningen i haiku-dikten gick åt fanders. Jag känner igen problemet från andras nödrop på bloggen.
Lars,
ja, ursäkta det där tekniska, men nu är problemet åtgärdat. Jag väntar på assistens för mer permanenta förbättringar.
Jo, Hammarskjölds tanke bakom de här orden (!) ligger nog långt bortom språkpolisernas revir. Martin Buber har jag inte läst – kanske skulle jag ge mig in på att göra det…
Uppriktigt sagt, så tycker jag att du skall sätta upp Buber mycket långt ner på din prioritetslisa. Eller inte alls. Han är, åtminstone för mig, metafysisk i överkant. I det biblioteksexemplar som jag har lånat, har någon niding stämplat (!) ”Läst men inte förstått” på ett av försättsbladen. Jag gillar inte gärningen, men sympatiserar med stämpelns budskap.
Läs hellre ”Tractatus”, som har en ”riktig” filosof som upphovsman. Den handlar också om världen och icke-världen. Men den boken är också jobbig att tränga in i. Men ”jobbig på ett bättre sätt”. (Det där kan jag inte förklara.)
Ett tips till poesiciterande skribenter här: man kan alltid ange radbrytningen med snedstreck, som vi gör i vetenskaplig skrift enligt modellen: Minns du de skymnande böljornas suck, att vid målet de hunnit /
endast en jordisk kust, icke det evigas strand? /
Minns du ett vemodssken från himlens ovanskliga stjärnor? /
Ack, åt förgängelsens lott skatta de även till slut. /
Minns du en tystnad, då allt var som sänkt oändlighetsträngtan, /
stränder och himmel och hav, allt som i aning om Gud?
Kan någon gissa vem som skrivit dikten?
Viktor Rydberg!
Det är kul med utmaningar, men tyvärr är det alldeles för lätt att hitta svaren numera. Jäkla Google!
Bravo Lars, t.o.m. erkänner att du googlefuskar. Heders. Om man får testa logiken igen: vem kan börja en dikt med orden ”Att människa…” Bodil får inte svara, för hon kan lätt gissa.
Jag blev lätt lyrisk när du, Bodil, skrev om Leopardi-boken, att den kunde räcka livet ut. Hur många sådana böcker känner man? Och som följd, den klassiska packningsfrågan: vilka tre böcker skulle man… Men sist jag sporde, fick jag inte många svar. Nu får dock Bodil svara, fast Leopardi är redan nämnd. Jag? Manifestet (som Lars ojade sig över, beskriver dock fortfarande världen alltför utmärkt), en antologi av typen Svensk dikt och kanske någon överlevnadsvolym, alt. Nordisk familjebok, men då blir båten tung. En roman? OK, ”En mor” av Gorkij.
Det måste vara Gunnar Björling.
Jag erinrar mig en dikt av honom som är ungefär så här:
Att människa
Att tala med
Att strida med
Att se och vara med
Att glädjas och att lida med
Att längta eller sakna
o att älska…
Den här gången avslöjar jag inte mina källor 🙂
Michael,
jag hör den uppfordrande tonen, fast jag kan nog inte svara ändå, inte på ett sätt som håller mer än för den här dagen eller stunden. Nästa gång jag får frågan kommer jag nog att svara något annat. Jag tar Leopardis Zibaldone di pensieri då (den här gången) och så tar jag den eviga Il giardino dei Finzi-Contini av Giorgio Bassani och till sist Der Stechlin av Fontane.
Jaha, Lars kommer man inte runt, alldeles riktigt, Björling var det o rätt dikt oxå. Högsta betyg, alltså. Men tre böcker i bagen fick vi inte.
Bodils svar har ett stänk av ångest inför att måsta välja, det kan jag förstå. Måste ju bli litteratur man aldrig kommer att tröttna på. Boken av Bassani, varför den? Du kanske har skrivit om den här under trädet? Många skulle antagligen välja Bibeln. Det är klart att dagsformen styr urvalet.
Ja, Michael,
det är ju faktiskt omöjligt att välja så här och jag tänker bara att ”det är tur att det inte är på riktigt”. Il giardino dei Finzi-Contini är en bok som följt mig, en bok jag vill ha kvar för att den är så alldeles särskild. Läs den! Jag hoppas den svenska översättningen är bra, annars kanske du kan läsa den på tyska eller litauiska. Eller bulgariska?
Här har jag skrivit lite grann om den:
Ferrara – Il giardino dei Finzi-Contini
Il giardino dei Finzi-Contini