I slutet av gårdagens text om Ferrara finns en bild av Via Mazzini, huvudstråket i den judiska delen av staden. Här svänger vi in och följer efter Giorgio Bassani – på ett lagom avvägt avstånd – på hans dagliga promenad. Vi ser honom ta av in på Via delle Vecchie – cyklarna och de bortvända gatskyltarna är detaljer som ramlat in från vår tid på Bassanis promenadväg.
Bassani tar av till höger där Via delle Vecchie mynnar ut på Via Savonarola. Vi går sakta längs gatan för det är en mycket het dag. När vi står utanför en mäktig tegelbyggnad med ett ensamt marmoremblem – ensamt i en vidsträckt tegelvärld – ovanför porten ser vi Bassani avteckna sig som en lite avlång punkt på väg in i Via Cisterna del Follo.
I den här tegelbyggnaden finns idag universitetets litteraturvetenskapliga institution inrymd. Vi hasar in genom porten in i portvalvet för att svalka oss lite. När vi tittar ut på gatan igen är Bassani försvunnen. Var det bara inbillning alltsammans?
Vi går tillbaka igen längs Via Savonarola, Via delle Vecchie, Via Mazzini ut på Piazza Trento Trieste. Vid katedralen svänger vi åt höger.
Vi följer Via Martiri della Libertà med Castello estenses tunga dunkla huskropp på vänster sida:
Vi korsar Viale Cavour och går sedan längs Corso Ercole I D’Este förbi Palazzo dei Diamanti, vars väggar under vissa ljusförhållanden (inte de här) skimrar i rosa och guld:
Men vart är vi på väg? Jag vill föra er in i Bassanis romanvärld för den finns i alla fall kvar här, även om han själv kanske är borta. ”Il romanzo di Ferrara” denna mäktiga romancykel lever kvar här i gator och gränder och trädgårdar och dess höjdpunkt och kärna är ”Il giardino dei Finzi-Contini” (”Den förlorade trädgården” som ni kan läsa om här). Som Bassani själv var familjen Finzi-Contini judar och huvuddelen av romanen utspelar sig i slutet av trettiotalet just när raslagarna trätt i kraft. Huvudpersonen, som är Bassani själv eller i alla fall hans alter ego, upplever sin första stora kärlek här och det är Micòl Finzi-Contini han älskar, men hans känslor besvaras inte eller bara på ett vagt och undanglidande sätt. Familjen Finzi-Continis trädgård blir till ett slags slutet lyckorike, dit Giorgio bara har sporadiskt tillträde. Och det är den här trädgården jag vill söka upp. Bakom den höga tegelmuren som löper längs Corso Ercole I D’Este, tror jag den finns:
Här är vi nu djupt inne i trädgården och där bakom de mörkröda jalusierna är Micòls rum:
Väldigt vackra bilder!
Tack Amir, och verkligheten är ännu vackrare kan jag säga.
PS. Betyder inte ”aslan” lejon på något språk förresten, om jag får vara lite frågvis? Vilket är det?
Turkiska tror jag. Lejonet i Narnia-böckerna heter så.
Tack Agneta, du har verkligen ett mångsidigt vetande.